Sukhon's humble little blog

Så var julen överstökad för det här året och jag måste få säga att julen var så smidig att den knappt märktes om man bortser ifrån klapparna förstås.
Något spring bland jul hysteriker i några butiker vart de inget alls av men ändå en god middag på bordet så att magen vart ett par storlekar större än normalt så jag hade en mycket trevlig och ska vi säga uppblåst jul men en massa snö utanför fönstret.
För de är ingen jul utan snö och detta år kom snön med besked så nu behöver vi inte höra om klimatet på ett tag utan nu blir de frysa av och klä sig så att man svettas när man är och handlar och fryser på vägen hem bara för att all värme som byggts upp försvinner så fort man visar sig ute.
Inget går upp mot en svensk vinter med redig halka och rejäl kyla så att man riktigt kan känna hur näsa, ögon och öron sakta men säkert trillar bort trots att de sitter kvar.
Frusna tår och fötter är också populärt.
Med så mycket snö ute går det faktiskt att åka pulka ute eller kälke om de passar bättre, en hederlig sopsäck nerför skidbacken kanske är ännu bättre om inte annat så är de nå som jag föredrar sen att de kan göra ont är en annan sak.
Vilket som var julen här på riktigt och jag tror att många förbannar skiten lika mycket som man tycker om hur allt ute blir lite ljusare och finare där ute.
Snön gör att allt ser mindre trist och dystert ut så för min del får de gärna komma mer snö ett tag till sen vill jag ha vår och varmare väder.

Nu när julen är överstökad är de dax att planera för det nya året och smälla av ett par raketer i luften i stället för.....som de kan bli efter en härlig julmiddag med blandad kompott.
Själv ska jag dra av ett par raketer med vänner och sambo, jag i luften och dom andra får göra som dom vill bara de inte stinker.

Stå på benen gott folk och håll nykterheten på en lagom låg nivå under välkommnande av de nya året och ha en god fortsättning.

GOD JUL......GOTT NYTT ÅR!!!!!!!!!!

Hade inte mycket att göra så jag gjorde ett litet test för att se vem jag är och detta är då resultatet.

Personality Type Report

Snön har singlat, rasat och yrt ner under dagen och det har gett en känslan av att det kanske är lucia idag och att de faktiskt är December nu.
HURRA För mig! Enda dagen då man har rätt att vara ego och käka en massa tårta så magen nästan spricker sen besök och presenter förstås.

Kakmonstret vill inte ha en kaka...kakmonstret vill ha ALLA kakor!


Förutom denna dag har dom gångna dagarna inte haft så mycket roligt att bjuda på.
Jag har i vanlig ordning glömt att göra vissa saker men de hör till och veckorna upphör inte att existera så jag kan ju glömma de igen och vänta tills de har gått ytterligare några veckor.
Kanske händer nå spännande då eller att jag för att jag faktiskt gjort de jag ska trots mitt dåliga minne.
Undra om de har med ålder att göra?

Tårtan väntar och de är ju inge bra.

Två veckor har hunnit passera nu men det känns som att det har gått ännu längre tid.
Kan bero på de trista vädret, rutinerna och att jag har lyckats dra på mig en förkylning som stör min sömn.
Kroppen är mör som den alltid blir när jag är förkyld men det är inget som direkt stör mig utan det som stör är den förbannade hostan som hela tiden hotar att kasta upp mina lungor och helt trasa sönder mina stämband.
Fråga mig inte hur jag hostar då för de vet jag inte själv men jag kan nästan höra hur konstigt snett det blir i halsen och ont satan gör de också.
Att klä sig varmt räckte inte för att hålla bacillerna borta från mig speciellt inte efter att ha varit i värmen och sen kommer hem till kyla och dåligt väder.
Fryser även när jag sitter inne vilket ter sig lite töntigt men jag vänjer väl mig någon dag.
Något annat att vänja sig vid är att ha en familj som är väldigt stor och svår att förstå sig på.
Har försökt att hålla kontakten med några av dom dvs dom som kan engelska men de har visat sig vara mycket svårare än vad jag hade väntat mig för just nu får jag känslan av att jag inte riktigt är välkommen.
Försöker gå tillbaka i minnet för att kanske kunna få en ledtråd, kanske gjort eller sagt något som jag inte skulle fast jag kan inte komma på något och ingen har sagt något och jag antar att det är själva problemet.
Ingen säger något till mig ungefär som att det bara var mamma dom ville ha hem och nu när hon är hemma och jag är hemma så skiter dom i vilket.
Kalla mig överkänslig eller vad som helst men det är inte första gången jag får de intrycket och de är nog inte sista gången heller, vet att jag upplevde det under tiden som jag var där med.
Tror inte att en del av mina kusiner är riktigt ärliga alla gånger och de sårar mig lite på samma sätt som min bror sårade mig genom att bara sticka när jag kom till Thailand.
Vet inte vad han eller resten av mina syskon har för problem men jag tycks vara en stor bidragande orsak.
Skumpt uppförande kanske är något som går på mammas sida av familjen.
Synd att jag aldrig fick tillfälle eller möjligheten att fråga henne om alla där borta.
Håller mig från och med nu till den familj jag hade innan all denna cirkus startade och de är då min pappa.
Mitt liv har blivit lite rörigt men någon vecka till så tror jag nog att allt har hunnit lägga sig och jag kan återgå till att göra saker precis som innan och vill kusin eller moster ha kontakt får dom se till den biten själva för jag ger upp.

Tre veckor går fortare än vad man tror speciellt om det är tre veckor fyllda av saker att göra.
Varmt varje dag även om inte solen var framme för den visade sig väldigt sällan men när den väl lös så njöt jag ännu mera men tyvärr fanns det inte mycket tid till att bara ligga och sola.
Dessutom fanns det hela tiden så mycket att se att solen ibland hamnade långt ner på min lista.
Tror att mamma ibland skrattade sig fördärvad åt mig och mina klumpiga företag för jag själv skrattade åt det jag höll på med.
Hade hon varit vid liv och sett så hade ho skrattat så mycket vet jag i alla fall och mina kusiner skrattade åt mig men alltid utav värme inte elakhet.


Templen där borta är just så vackra som jag trodde att dom skulle vara och att få vara där med någon som vet hur man gör gjorde det hela spektakulärt och de spelade ingen roll hur många tempel vi än besökte för de fanns alltid något nytt att lära sig.
Tror att jag och min sambo alltid var dom enda utlänningarna där eller snarare vart vi än gick men det klagade inte vi på.
Bara en enda gång var vi i ett turistområde och det var sannerligen inge kul så vi stannade inte länge utan åkte hem igen efter en stund.
Thailand upplevs bäst utanför turistområdet faktum är att det gäller alla länder.

Mammas ceremoni var fylld av allt annat än sorg så jag tror att det var precis så som hon hade velat ha det.
Munkar samlades i hemmet för att be för henne och sen släkten på plats med för att be tillsammans med munkarna.
Helt otrolig syn och upplevelse.
Famillj och vänner samlades under samma tak så att hela huset fylldes, alla fick nämnligen inte plats i huset utan fick sitta utanför och jag tror att man åt i omgångar för att det var så många närvarande.
Alla var glada och skulle visa mig en massa foton på varandra och på mamma.
Hon var så vacker när hon var i min ålder och jag såg att jag inte är ett dugg lik henne.
Jag har för mycket svenskt i mig och för lite av hennes fina asiatiska drag.
Saknar henne otroligt mycket och även fast jag var med vid hennes begravning har jag svårt att förstå att hon inte längre lever.
Vet inte hur många gånger jag ösnkade att hon fanns vid min sida medans jag var i thailand, vi skulle ha sett allt tillsammans.
Men dom ställen som vi bodde på under våra tre veckor där hade hon bott i medans hon var och hälsade på och det gjorde mig väldigt glad att höra för det kändes som att det förde mig närmare henne och gav en slags samhörighet som vi inte haft under tiden som hon levde.
Vet att det säkert låter fånigt men för mig var de så men absolut inget andlig "aaah" uppenbarelse bara en varm känsla över att förstå varför hon hela tiden ville åka tillbaka.
Alla var så lyckliga över att äntligen få träffa mig och jag kan inte beskriva all den lycka jag kände medans jag var där.
Kusiner och mostrar öppnade upp sina hem för en och bjöd på allt som gick att bjuda på och nu när jag tänker tillbaka är det både med glädje och sorg.
Glädje över att ha fått möjligheten att träffa dom flesta som stog mamma nära och sorg för att jag var tvungen att lämna allt och åka hem igen.
Visst kommer allt att finnas där tills jag kommer tillbaka men det är inte de utan själva kärnan i det hela är att jag överhuvudtaget behövde lämna min familj och deras värme för att bemötas av total kyla och då handlar det inte bara om vädret.
Den värmen och gästvänligheten som fanns oss till buds där borta går inte att finna här även om du så skulle leta efter den och det var alltid någon hemma under dagarna som man kunde prata med eller försöka prata med.
Var väldigt få som kunde engelska men de fanns alltid sätt att göra sig förstådd på eller så väntar man tills det finns någon på plats som kan prata fast jag kände att många ord kom tillbaka så på ren rutin kunde jag förstå vad som sades vilket förvånade mig och dom många gånger.
Som jag saknar dom.
Tänker åka igen så fort jag har råd men då tänker jag stanna längre än tre veckor, för mig är det alldeles för kort tid och jag tänker prata thai med min familj då så studera och lära är vad som gäller nu.
Till och med lovade att jag skulle kunna prata nästa gång så det är bäst att hålla det.

TACK fonus för all hjälp!! I över en vecka har jag gnetat med dom där fördömda papprena som förövrigt bara är tre och jag har setat i telefon för att få saker och ting att rulla på samtidigt som jag inte har fattat så mycket av det hela mer än det lilla fonus har informerat mig och det är inte mycket.
Att tala om vart dom ska är väl inte så svårt men att tala om kostnaden för det hela kan vara svårare sen måste det vara svårt att läsa ordentligt vad som står så att den anhöriga dvs jag kan få rätt information från start.
Tre papper har kostat över 2000 kr att få ordning på och då handlar det om översättningar (svenska-engelska) och stämplar sen har allt kostat mig en massa personligen.
jag har svårt att sova på nätterna för att jag är så stressad och allt kring mamma tär på mig inifrån och ut ungefär som en parasit som till slut kommer att ta ihjäl mig.
Idag har sannerligen inte vrit något undantag jag tror snarare att min stressnivå just har nått sin spets.
Trött och nyligen hemkommen från stockholm sitter jag och önskar fonus allt ont en människa kan uppbringa från botten av sin ursinniga själ.
Stressad och med små marginaler att röra mig med åkte jag med sambo och vän mot Stockholm och vi åkte runt 06:00-06:30 tiden i morse för att vara säkra på att hinna både till den Thailändska ambassaden och UD men efter lite över 3 timmars väntan utan minsta syn på hjälp inser vi att något UD hinner vi inte med och där står jag mitt i allt och känner mig gråtfärdig inne på ambassaden, jag ser verkligen hur allt bara rasar samman till absolut ingenting och så hopplös och utan förtröstan har jag inte upplevt på länge.
UD skulle nämnligen också sätta en stämpel på dessa papper och till det underbara priset av 500 kr och deras handläggningstid på det skulle då vara två dagar och vi ska åka på torsdag.
Inget UD ingen resa alls eller ingen resa med mamma (I urna) vilket då är själva andledningen till denna resa så om jag inte kan få med mig den så är det ingen mening med att åka alls.
Hur som haver där står jag utan att riktigt veta vad jag ska säga eller göra det ända som finns i mitt huvud är "detta kan inte hända" och det riktigt ekar om och om igen tills kvinnan som jobbar där börjar ställa några frågor och då tänds ett litet ljus inom mig som jag skulle vilja påstå är början på ett hopp.
Fonus har gjort fel och jag har gjort en massa jobb i onödan för att inte tala om alla konstander som kunde ha besparats från första början.
Det behövdes ingen översättning inte heller behövdes någonting från Notarius Publicus men det visste ju inte jag om så jag ordnade allt det där och betalade för de också så jag börjar undra över om fonus överhvudtaget bemödade sig med att kolla upp vilka handligar som verkligen behövdes om dom gjorde det kan dom inte skilja på ett lik och en urna.
Det är tragiskt.
Om allt hade skötts på rätt sätt från första början hade saker gått mycket fortare och det hade inte kostat mer än vad en resa till Stockholm går på för 2 personer.
Alla papper som jag har ordnat med behövs om det handlar om kropp och kista inte en urna men det är inte så lätt för en begravningsbyrå att hålla reda på sådana svåra saker.

Det kanske finns ett ljus i slutet av den mycket stressiga och mörka tunnel jag nu trängs i.
Vet inte hur många gånger jag har varit färdig att ge upp allt och bara stoppa huvudet i sanden och kroppen under täcket där det är tyst och lugnt.
Det är bara en vecka kvar innan dagen för avresa är här och jag har inte hunnit färdigt allt som måste göras och för att få ett mirakel att ske har jag nästan bosatt mig i telefonen för att kunna hålla kontakt samt kolla i fall det går att skynda på saken lite fast sådan tur har inte jag.
jag får nöja mig med att ringa och skynda på saker och ting och det uppskattas inte men det finns ingen tid till att vara trevlig dessutom kommer jag ingen vart med det.
Saker och ting rör på sig i alla fall och om allt fortsätter att rulla på som det gör nu så kommer det att finnas hela en dag till godo och det räcker inte ens för att jag ska hinna varva ner efter över en månads intensiv verksamhet.
Papper ska översättas, stämplas, stämplas och vänta stämplas ännu en gång och notan för allt det där slutar på en summa som jag inte alls vill tänka på, det räcker med det stora gapande hålet i ekonomin där några av dessa slantar borde ha varit.
Inte bara allt kring mammas begravning som kostar utan även min påbörjade vandring inom sjukvården drar pengar.
Visserligen ingen stor summa just nu men jag är också bara i början av provtagningar och återbesök så i slutet kommer även det här äventyret att landa på något som kommer att skapa hål i ekonomin.
Till slut så kommer det att bara att finnas en massa gnaghål där malarna frodas gött och det är verkligen en uppmuntrande tanke, nästan så att jag börjar se saker och ting på ett väldigt negativt sätt och det är ju inte bra för då kanske jag behöver komma och prata med någon som glatt skriver ut en massa piller till mig så att jag ska tänka positivt hela tiden.
Ta en massa betalt med för den delen men lycklig som jag är på mina nyutskrivna tabletter lär jag nog inte bry mig.
Allt kostar och jag är inte rik.
Min stackars sambo kan inte ha det lätt just nu när hans andra halva är grov i munnen var och varannan dag för att inte tala om sur och glad ungefär samtidigt.
Min mycket ljusa inställning till verkligheten borde smitta av sig till honom som vid det här laget borde surfa mot kanten till total hysteri efter dom här månaderna med mig men än så länge verkar han sansad fast det kanske inte är en bra sak?
Han kanske får sig en knäpp när som helst och börjar springa runt här och skrika osammanhängande.



Är så trött!!
Juristen som sköter dödsboet gör något men vad vet jag inte för någon uppdatering får jag inte utan jag får bara en massa uppgifter som jag inte vill göra.
Hyresbolaget som mamma hyrde av anser sig ha för mycket att göra och att jag har för lite att göra så dom ger mig också saker att göra och det är samma sak där som med juristen.
Jag vill inte!!
Parterna tycks inte komma överens med varandra så då ringer dom mig i hopp om att jag ska lösa deras problem men uj vad dom lurar sig själva för jag tänker inte lyfta ett finger för någondera.
Slöa idioter som inte kan sköta det dom får betalt för att sköta, kanske skulle se sig om efter nya jobb.
Vill att det ska vara över någon gång så att jag kan få reparera mig själv och pussla ihop min stackars hjärna som ligger och skräpar överallt i lägenheten.
Nästa steg är Notarius publicus och efter det UD sen ambassaden och efter det är de resan som gäller så det kommer inte att bli lugnt förrän vi är hemma igen.
Inte så kul att min första resa till Thailand har med mammas begravning att göra och vi som skulle resa tillsammans.

Mammas lägenhet står fortfarande som jag lämnade den och i förrgår kom ett samtal från juristen som glatt sjöng ut i mitt öra att ett par fakturor hade hittat sin väg till hennes skrivbord och hon ville då veta hur det kom sig att dom kom till henne.
Mycket mystiskt det där att det kommer räkningar på en lägenhet som fortfarande är ockuperad och ännu konstigare att det är mammas "godeman" som har lämnat dom där för hon vill ju inte betala skiten fast hon representerar kommunen och det är dom som ska stå för kostnaden som blir.
Men försöker man komma undan med en större summa pengar så drar man väl sig inte för att göra ytterligare försök till fula saker.
Så lägenheten som då skulle besiktas blev inte det bara för att den fortfarande var full som om mamma fortfarande skulle bo där och juristen som uppenbarligen börjar få nog av allt detta muttrar i andra änden av luren får se hur nu detta ska betalas och av vem eller något i den stilen.
Tyvärr så verkar det där bara vara toppen av hennes väldigt dåliga humör för hon bad mig att göra hennes jobb ovanpå allt och det innebär att jag riskerar att sätta mig på kant med släktingar som jag aldrig har träffat vilket jag absolut inte har lust med.
För att vara helt ärlig så skiter jag i det arv som mamma kan tänkas lämna efter sig borta i Thailand och anser inte att vi i sverige har med det att göra men om nu juristen anser att det är viktigt för boupptäckningen så får hon allt gröta i det där själv och hon får dessutom betalt för skiten.
Jag är en person och hur kan hon förvänta sig att någon ska lyssna på mig när det inte ens fungerar att höra av sig som en myndighetsperson?
Känns inte riktigt som att hon har tänkt ordentligt på saken vare sig det handlar om den biten eller det faktum att jag blir ombedd att röra i saker som faktiskt är juridiska och har med min nyligen avlidne mamma att göra.
Det finns en andledning till att jag avsade mig allt som har med hennes lägenhet att göra och att fonus inkluderat juristdelen finns och det är för att anhöriga ska slippa hålla på med allt de där.
Men jag kanske är ett undantag.

Förutom allt det där.

Pappas operation gick bra och hans icke svensktalanda läkare ringde upp mig direkt efteråt för att meddela mig just det och jag hade möjlighet att ställa frågor om jag nu hade några sådana vilket jag hade men tyvärr så var kommunikationen oss i mellan så dålig att det hela resulterade i att han höjde röste varje gång jag inget hörde i stället för att tala tydligare.
Om jag inte var döv innan så hann jag nog bli det på dom där 2-3 min i telefon med honom.
Men han gjorde i alla fall ett utmärkt jobb och pappa blev i förrågår utskriven från sjukhuset så nu är det återhämtning som gäller och om jag har förstått saken rätt sjukskriven dom närmaste 2 månaderna.
Stackars pappa måste vara helt förstörd över att behöva vara hemma från jobbet så länge medans jag hans dotter är mycket nöjd med det.
Tänkte att jag skulle hälsas på honom någon dag framöver då han känner sig lite piggare än vad han gör just nu.

Det kommer mera.

Ekonomin här hemma är i total botten så mat har blivit en lyx som endast dom rika kan kosta på sig och vi ngår inte i den kategorin.
Inte konstigt att man börjar snegla på katten och undra över om det blir bra som middag men tyvärr är katten för mager och utan pengar är det svårt att göda kräket så hon får leva i frid här hemma.
Är man fattig när det tar emot att köpa ett paket mjölk?
Tre katter blev två katter och snart finns det bara en kvar här hemma.
Vi valde att skära ner på kostnaderna i stället för att äta upp dom små liven, visst är vi humana i detta hem.
Dom störda katterna försökte upprepade gånger att ta död på varandra så vi hjälpte den ena på traven genom att lämna henne hos herr veterinär där hon fick somna in för gott men vi kommer alltid att sakna detta labila kattkräk som hela tiden morrade och fräste åt allt som rörde sig runt henne.
Tog oss lite över 1 år innan vi kunde handskas med henne och då var det bara ytterst lite hon tillät oss att göra så katter från KKS ska man försöka att undvika.


Går några saker fel så går allt fel och det är lagen om alltings totala jävlighet som sätter gränserna för hur långt ner en människa kan sjunka.

Helgen som var hade jag så ont att jag inte kunde gå ordentligt och det hela vart mycket värre av att vi var hos en kompis och hälsade på och meningen var att vi skulle ha trevligt vilket vi också hade fram tills att jag fick så ont att jag inte ens vågade röra på mig.
Jag frågade om han hade något starkt hemma som jag kunde få ta och fick då en Tramadol men inte ens den kunde råda bot på mina fina värkar och jag ville verkligen bara krypa ner i något svart hål tills det var över samtidigt som jag tänkte på mamma och hur mycket smärta hon måste ha bitit sig igenom.
Dessa tankar gjorde inget bättre men inte heller sämre.
Det höll i sig tills natten mellan söndag och måndag sen hade jag bara efterdyningar som ett bevis på att min stackars mage har blivit misshandlad.
Tyvärr så börjar magen att göra ont igen idag efter att jag har pratat med pappa som just nu ligger på sjukhuset igen för att hans ådror har kalkat igen men den här gången räcker det inte med att bara göra små ingrepp utan det är så pass allvarligt att en operation nu ska genomföras.
Så han ligger där och bara väntar på besked om när det ska göras och jag sitter här hemma och önskar att saker vore annorlunda som i att han inte befinner sig på sjukhuset.
Först mamma och sen ringer pappa och meddelar mig att han har åkt in och det är naturligvis bra att han uppsökte vård men det är allt kring det som gör allt så jobbigt.
Mamma hade också massa förkalkningar i sina ådror som till slut gjorde att hennes kropp inte kunde fungerar längre och pappa har fått en sådan som sitter väldigt nära hjärtat så nu ska dom öppna upp hela hans bröstkorg för att kunna byta ut den delen som är mest allvarlig.
Tror att det kallas för en bypass operation och den är idag ett standardutförande men jag är en sådan tönt och lite smått hysterisk att jag mår dåligt.
Pappa säger att jag inte ska oroa mig för att det kommer att gå så bra så och läkarna är specialister och har gjort detta många gånger men det spelar ingen roll för mig hur duktiga dom är eller hur ofta dom har utfört detta för jag är lika orolig i alla fall och kommer att fortsätta att vara det.
Allt som har hänt med mamma har satt sina spår och jag kommer inte att kunna ta saker på samma sätt som jag gjorde innan och om det gör mig till en hysterisk tönt så får jag väl vara det då.
Jag har bara pappa kvar och är därför väldigt rädd om honom och vill att han ska få leva många år till.

Allt på en gång!!!

Tackar min pappa för hans omtanke och helhjärtade stöd men nu kan även mamma vara glad för nu kan jag äntligen se till så att hon får komma hem.
Jag har länge gått och funderat över vad jag ska göra men i ärlighetens namn så fanns det inget att fundera över men så kom jag i kontakt med min kusin och alla andra borta i Thailand så hoppet om att få hem mamma tändes på nytt men slocknade igen.
Det visade sig att dom inte heller kunde göra något och att tvingas till att låta henne stanna i sverige kändes som ett stort svek mot mamma och allt hon stod för men jag var visst inte den ende som tyckte det.
Pappa ville också att hon skulle få komma hem och få tillbaka en del av den värdighet som hon lyckats att förlora här så nu kan vi alla andas ut och ingen behöver leva med den eviga plågan att hon ligger och vrider sig i sin lilla grop kallad grav utan någon traditionell cermoni och utan en gravsten eftersom jag valde minneslunden.
Jag har så många blandade känslor att det är totalt uppror, jag sitter och gråter för i princip allt och ingenting och det är mycket jobbigt att inte ha någon kontroll över det emensionella biten.
Obduktions rapporten som jag fick idag har gjort sitt också och det var inte en rolig läsning alls utan bara en massa skit det var inte mycket som var bra i den.
Hon kanske dog utan att behöva känna något men fram tills att det hände måste hon ha lidit mer än vad som är mäsnkligt och jag tycker att det är konstigt att hon kunde behålla lugnet trots det för hon talade aldrig om för mig hur hon egentligen mådde och det får mig att må ännu sämre.
Jag önskar så innerligt att hon hade sagt som det var till mig så att jag kunde ha fått en chans att hjälpa henne men tyvärr valde hon sin egen väg i vanlig ordning.



Tack pappa!






Äntligen mamma så får du komma hem och på din sista resa får jag privilegiet att vara med dig och jag kommer att finnas där när du är bland dina egna nära och kära som du har pratat med mig om så mycket.
Det blev inte som planerat men en sista resa blir det i alla fall och hur konstigt det än låter så värdesätter jag det mer än ord kan förklara och jag kommer att bära det med mig så länge jag lever för detta är den enda positiva biten med allt helvete som pågår just nu.
Alla kommer att bli så glada när dom får höra att det har löst sig och jag tror nog att även du sitter där du är och bara ler.
Om inte annat så hoppas jag på det.
Kommer alltid att älska och sakna dig!

Kampen om överlevnad fortsätter dag ut och dag in precis som livet rullar på oavsett om jag vill det eller inte.
Jag sitter och biter i det sura äpplet och försöker att inte gråta ögonen ur mig 40 gånger på en dag vilket jag vill göra egentligen men tyvärr så händer det inte så mycket då och om inte jag gör något så stannar allt av.
Mina tre äldre syskon har valt att göra ingenting så för deras del och många andra släktingars del så står saker och ting väldigt still vilket gör dom väldigt beroende av mig på gott och ont.
Idag fick jag äntligen kontakt med någon vänlig själ på vårdcetralen så jag har fått veta orsaken till mammas plötsliga bortgång men hon är ingen läkare så jag fick inte veta vad som orsakade den biten men en kopia kommer att bli skickad till mig så jag får väl sätta mig ner och läsa den senare sen vet jag inte om den där läkaren skulle ringa upp mig eller inte.
Den biten är väldigt slö därför har det tagit mig en månad inkluderat tre veckors förfrågningar innan jag äntligen kan andas ut lite men visst att få veta orsaken gör mig ledsen också.
Svårt att förklara hur man känner sig för det är både lättnad och enorm sorg på en och samma gång men det lilla jag vet nu har jag i alla fall passerat vidare till min kusin som i sin tur kan informera alla andra så att dom också får veta.
Men trots den biten är inte begravningen helt avklarad ännu för alla vill att hon ska hem och församlingen här väntar på att jag ska skicka in pappret så att mamma kan gravsättas men bara för att alla andra vill det svåra har jag tills vidare valt att inte göra något bara för att dom ska få lite tid på sig att tala med varandra och sen informera mig så att jag kan ordna med det praktiska härifrån.
Allt detta handlar om enorma summor för dom och stora summa för mig och det är summor som ingen av oss har men vi skulle vilja fast önskningar och verkligheten går fortfarande inte hand i hand, inte ens under förhållanden som dessa blir det några undantag och det suger verkligen.
Alla vill vi så mycket men tyvärr så går inte allt att ordna och just nu ser det ut som att mamma kommer att bli begravd här som det var sagt från början.

Trots att det har gått fyra veckor nu så fortsätter det att ringa människor till mig som jag inte har en susning om och i korta förvirrade ögonblick undrar jag över hur alla har lyckats hittat mitt nummer för helt plötsligt ringer hela världen och alla vill ha en massa svar som jag inte kan ge.


Så roligt det är att både vara fattig, trött och väldigt vilsen i denna värld som inte alls är sig lik längre.

Igår gick telefonerna här hemma varma och känslorna bara for omkring inom mig.
Det började med att min syster ringde mig men hennes engelska är väldigt begränsad och min thailändska är helt obefintlig så vi pratade en kort stund full av frustration över att det var så svårt att förmedla våra funderingar och frågor.
Jag hade jätte gärna velat prata mer med henne men vi förstår inte varandra så det blir nog så att hon får försöka hitta någon som kan båda språken eller att hon vänder sig till någon annan i släkten.
För efter henne ringde en finsk karl som bara kunde lite svenska och frågade efter min pappas nummer för en av mina kusiner ville tydligen prata med mig men fått helt fel information så hon trodde inte att jag kunde engelska och skulle då använda pappa som tolk.
När han fick veta att jag kunde skratta han lite och sa att detta samtal inte alls var nödvändigt utan hon hade lika gärna kunnat ringa till mig personligen men det är inte så lätt att veta när det handlar om någon som man aldrig har träffat förut.

Hon ringde upp mig en stund senare för att fråga om jag hade någon msn så det blev att vi satt och pratade där om allt som har hänt och om alla som tillhör familjen för det är något som jag har funderat mycket på och att äntligen ha kontakt med en av alla som finns där borta betyder otroligt mycket för mig.
Tack vare henne kunde jag reda ut frågorna jag hade kring mina syskon och det var så att mamma hade berättat som det var så uppgifterna juristen hade fått ta del av stämmer alltså inte alls så jag tänkte ringa och säga att hon sitter inne med fel uppgifter.
Två bröder och en syster är det slutgiltiga svaret så den biten är som den alltid har varit.
Slapp jag vrida mig själv ut och in över det där.
Utan min kusin som förövrigt kan väldigt bra engelska hade jag nog aldrig kunnar reda ut mina funderingar men innan allt detta med boupptäcknings frågan så var jag helt säker på att dom hade gått förlorade tillsammans med mamma men så var det inte och ingen verkar vara arg på något sätt heller utan det lät mer som att dom var väldigt oroliga över hur jag mår och över hur jag har det.
Sen så berättar min kusin att dom tydligen har försökt att få kontakt med mig sen jag talade om för broder vad som hänt och det är lite över tre veckors tid men min bror hade tydligen inte velat vara hjälpsam utan bara tigit och totalt vägrat att dela med sig av nummer och mail
ungefär som en tjurig unge som inte får sitt godis bara för att han inte ätit upp sina grönsaker.
Det värsta är att han använde sig av våran dåliga kontakt som ursäkt och det gör ont när ens egen bror bara skiter i allt trots att något tragiskt har hänt.
Hade han gett dom min mail den dagen då hade jag inte behövt sitta här och ta alla beslut ensam.
Jag hade också sluppit undra över vad mina mostrar och alla andra tycker och tänker om begranvingen för dom har rätten på sin sida att säga vad dom tycker men i deras frånvaro var jag tvungen att göra något och jag visste själv att det inte var vad mamma kanske hade velat men jag hade inte så mycket att välja på och jag gjorde så gott jag kunde med det jag hade att välja på.
Men nu ändras det där och jag behöver inte längre känna att jag är ensam eller trampar på någon annans önskemål utan nu kan alla komma med funderingar och få ett svar också.

Saker och ring känns inte lika tunga och jobbiga längre men att helt plötsligt ha en stor familj är omtumlande nog för en så förvirrad person som mig.

Samtalen med fonus fortsätter som vanligt och idag är inget undantag.
Fick precis veta att dom med hjälp av svenska ambasaden i Bankok har lyckats hitta min moster och nu hjälper hon till att leta reda på mina syskon som tydligen ska bo i Bankok men nyheterna slutar inte där.
Under min uppväxt har jag haft en bror men när jag kom i tonåren talade mamma om för mig att jag hade två syskon till.
En syster och ytterligare en bror som då är äldst av oss alla men honom har jag aldrig träffat fast jag har däremot fått träffa min syster under tiden som hon besökte sverige men vi träffades bara ett par gånger och vi hade dessutom svårt att prata med varandra men jag minns att hon var väldigt snäll så som en storasyster ska vara trots att vi aldrig sett varandra tidigare.
I alla fall så ändrade fonus på det där idag och talade om för mig att jag har en bror och två systrar så nu sitter jag här och är mycket fundersam över vem den där så kallade brodern är som mamma pratade så varmt om och varför är det ingen som vet något om honom?
Är han någon som mamma födde men som hon sedan adopterade bort utan familjens vetskap eller?
Jag tycker att detta börjar bli skurvigare ju mer man rotar i det hela så snart vet jag inte längre vad som stämmer och inte stämmer.
Just det ja, jag fick veta att brodern som jag växte upp med inte mår som han ska så han befinner sig just nu på ett sjukhus någonstans där borta och han är tydligen så dålig att han blir utesluten i allt som händer men kommer troligvis att få veta allt i efterhand vad som nu menas med det.
Jag kanske skulle behöva komma till en spykolog och tala ut om hela den här cirkusen när den är över för nu är jag så förvirrad av all ny information att jag inte riktigt kan hålla isär saker och ting.
Allt det här som jag har fått veta idag visar hur lite jag visste om min egen mamma och hennes liv innan hon träffade pappa och flyttade till hit till sverige, frågan är om det finns saker som mår bättre av att inte veta.

Mitt liv fortsätter men inte längre som vanligt.

Det var för lite mera än en vecka sedan jag kom hem från bestyren med mammas lägenhet och jag har under den veckan gått och undrat över vad som har hänt med urnan.
Någon från församlingen skulle ringa och meddela mig om det var så att hon anlänt men det var aldrig någon som ringde så jag började undra över om dom hade tappat bort mamma, vilket skulle vara riktigt snyggt.
Tack och lov var det ingen som tappat bort henne men det var heller ingen som hade tagit tag i saken gällande transportbiten så hon ligger kvar på krematoriet i västerås och bara väntar precis som mig.
Kul kul.
Tre veckor har passerat sen hon dog och jag hade hoppats på att hon skulle få komma till sin sista vila som det så fint heter men nu ser det ut att kunna dröja ytterligare en vecka innan det händer.
Folket har inte bråttom vare sig det handlar om den biten eller obduktionsrapporten som jag också sitter och väntar på.
Ringde till vårdcentralen i hennes hemkommun för det är tydligen familjeläkaren som får den, i alla fall så är det en mycket ointresserad madame som svara i andra änden och hon informerar mig mycket tydligt om att den inte har kommit in ännu men det går bra att ringa igen om en vecka och sen var det inte så myclet mer med det.
Vilken strålande service dom sitter inne med på de där stället, de är ju nästan så att jag blir lite tårögd av all värme och vänlighet.
Vart var jag nu...just det jag trodde att två veckor är lagom tid för att hinna allt som är nödvändigt men det är okey jag kan ringa igen och hålla tummarna för att dom små papprena har hittat rätt tills dess så att jag slipper vänta ytterligare en vecka.
Som om allt det där inte vore nog så är allt absolut inte på min sida och gränsen för vad jag klarar av håller på att krossas fullständigt.
Innan jag for hem så pratade jag med fonus om begravning med allt vad de innebär inkluderat biten om det som finns i lägnheten för jag har trots allt tre syskon men som saker och ting såg ut, skulder och tre syskon som bor i thailand så sa vi att det skulle bli en dödsboanmälan så jag gjorde vad jag kunde och sen åkte jag hem.

Idag när jag pratade med juristen från fonus fick jag veta att det tydligen fanns pengar så det måste betyda att den "godemannen" ljög mig rakt upp i ansiktet när hon sa att det inte fanns några tillgångar så nu ändras allt.
Mina syskon ska letas upp och en boupptäckning kommer att göras i stället men hur lätt är det att hitta tre personer som man inte vet något om och detta kommer att kosta pengar.
Mammas hemkommun håller på att tjafsa om både det ena och de andra men det kommer att bli dom står för kostnaden av det kalaset precis som dom får stå för andra bitar som jag inte ska stå för i och med att jag inte ska stå för saker ur egen ficka.
Efter att ha betalat för begravningen finns det en liten summa kvar och nu tvistas det tydligen om vad dom pengarna ska gå till.
Förstår inte hur dom orkar hålla på.
Mamma måste nästan vända sig i sin urna över hur dom uppför sig.
Jag sitter och är lite upprörd över hur dom gör och anser inte att det är respektabelt uppförande mot dom anhöriga att bråka om skitsaker som vem som ska göra vad och inte.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur den där kommunen uppför sig men jag borde inte vara det egenligen för dom var precis lika ruttna under den tiden som jag också bodde där.
Den så kallade "godemannen" som jag förövrigt skulle vilja slå väldigt hårt måste verkligen vara nöjd med sig själv nu när allt har rört till sig ordentligt.
Hade hon bara sagt som det var från början hade allt varit mycket enklare men hon kanske hade en bra andledning till att inte säga något och jag behöver nog inte ens säga det rakt ut för det verkar så äckligt uppenbart.
Bevisar ju bara ännu mera hur fullständigt rutten den där hålan är.

Tre veckor har nu passerat sen mamma gick bort och det har inte hänt speciellt mycket.
Mamma är ännu inte begraven och jag sitter just nu och bara väntar på att någon ska ringa mig och tala om att hon finns på den utvalda kyrkogården men ingen har talat om för mig hur länge jag ska behöva vänta.
Allt känns som en enda lång evighet även att tiden tycks springa all världens väg.
Försöker att inte tänka för mycket men det är mycket lättare att tänka än vad det är att låta bli för det göra bara att det blir ännu värre.
Tycker att det är konstigt att jag kan sitta och skratta när jag egentligen inte känner för att skratta, känner inte ens för att kliva upp på dagarna men gör det ändå.
Allt hos mig ter sig normalt men inom mig är det total kaos och kaoset bara växer sig större och större fast det borde bli mindre och mindre ju fler dagar som går.
Saker och ting vart inte bättre av att jag under några dagar har försökt mig på att skriva ett brev till den delen av familjen som kommer från mammas sida, det är människor jag inte ens har träffat eller pratat med så jag vet inte hur jag ska skriva eller ens vad jag ska skriva.
För mig är det där rena mardrömen men känner inom mig att jag ändå behöver få det gjort för det är min familj med även att mycket om dom nu har gått förlorat.
Jag vet inte ens om dom vill veta av mig eller hur många det är som vet om mig men jag hoppas att ett brev från mig uppskattas.
Mycket utav det som jag vet kommer jag tyvärr inte att dela med mig av till dom för det skulle bara såra ännu mera.
Finns saker som jag hellre hade velat slippa än veta om för det gör mig bara ännu mera ledsen och jag hoppas att det finns andra som mår ännu sämre än vad jag gör just nu.
Med facit i handen är det lätt att vilja göra om och göra rätt men då är det tyvärr oftast försent och det gäller verkligen nu.

Skulle vilja säga så mycket men orden bara tumlar runt i en enda röra det är bara ett fåtal tankar som kommer ut i ord.

Livet går vidare.....

Sommaren börjar som alla andra med planer på olika saker att göra och naturligtvis har det blivit både sol, bad och grillning.
Tältning stog också på listan om vädret ville tillåta vill säga men först så var det besök från pappa som gällde och vi hade planer men vissa saker kommer nu inte att bli av.
Pappa hann inte mer än komma hit förrän det var dax att åka tillbaka med mig och sambo i släptåg.
På bara ett ögonblick kastades allt omkull fullständigt.
Jag fick ett samtal från en vän som talade om för mig att min mamma hade hittats död i sin lägenhet och när jag fick höra det visste jag inte hur jag skulle reagera, alla känslor en människa kan förmedla for genom hela min kropp och fort gick det också.
Gick som i en dimma men pratade på som om inget hade hänt och allt vart som bortdomnat under ett kort ögonblick men jag upplevde det som flera timmar.
Inte förrän samtalet var över brast jag ut i gråt, jag grät när jag skulle meddela pappa var det var som hade hänt ungefär som att det inte hade gått in under samtalet utan informationen träffade mig i samma veva som jag själv gav ljud åt det.
Hela den kvällen plingade telefonen och alla ringde för att tala om för mig att mamma inte längre var vid liv, tror att jag fick fem sådana samtal på en och samma kväll.
Hade nog räckt med ett samtal för bara det gjorde ont men fyra extra gånger trycker verkligen in det hela i skallen och själen så att det gör ännu ondare.

Jag sitter här nu och kan knappt tro att det är sant och det har ändå gått ca två veckor men det har varit jobbiga vå veckor fyllda av saker att göra och väldigt lite funderingar.
Alla känslor och funderingar kommer nu när jag sitter hemma igen och alla praktiska saker är lagda åt sidan, allt är ännu inte klart så en del av kroppen är ständigt på helspänn hela tiden beredd på att telefonen ska ringa och någon ska säga fler tragiska saker.
Kan inte sova ordentligt utan ligger vaken länge och kliver upp tidigt så jag är fortfarande trött när jag börjar en ny dag och hela tiden fasar jag för natten samtidigt som jag hoppas på att kunna få en natts god sömn men än så länge har den natten inte kommit hur trött jag än känner mig.

Att vara ensam anhörig på plats är allt annat än trevligt och när jag meddelade min bror om vad som hade hänt fick jag bara skit tillbaka ungefär som att jag skulle kommit med ett mycket dåligt skämt och det vara verkligen som att få en kall hink vatten över mig följt av ett hårt slag i magen.
Hade det varit bättre att inget säga eller hade han blivit arg då med?
Per automatik sitter jag och undrar vad mamma skulle säga om mig och broder för hon hatade när vi inte kunde eller ville prata med varandra.
"Familjen ska hålla ihop för utan familj är man ensam" ekar i mitt huvud för det var något mamma alltid sa till mig när jag inte ville höra om min äldre bror och nu ser det ut som att vi kommer att förbli ovänner hela livet ut.
Mammas död förde mig och pappa närmare men tydligen inte mig och brorsan utan han tycks hata mig ännu mera ungefär som om allt detta vore mitt fel.
Kan inte längre ringa till mamma och fråga hur jag ska göra för att det ska bli bra.

Allt är kaos och jag vet inte hur jag ska vrida och vända på mig för att världen ska snurra åt rätt håll igen.
Trodde inte att det skulle göra så här ont men smärtan och saknaden blir större och större för varje dag som går men jag antar att det beror på att jag hela tiden sitter och tänker på det som har hänt.
Försöker att leva på dagarna bara för att allt inte ska rasa samman men hur länge orkar jag hålla på så innan jag själv rasar ihop?

Lördag kväll och jag plus sambo är bjudna på en grillkväll i trevligt sällskap och jag hade planerat att ha trevligt men tyvärr så gick saker och ting inte som det var tänkt.
Rätt som det är så får jag ett samtal från en kvinna som jag aldrig någonsin har träffat och hon förklara att hon "känner" min mamma och att det är på grund av henne som hon ringer till mig.
Tydligen så har mamma mått dåligt en tid nu vilket betyder att hon har haft väldigt svårt att gå, ont i magen och andningssvårigheter till och från så resultatet av det har varit att hon äter dåligt och bara ligger i sängen för att hon inte orkar annat.
Det har tagit någon två veckor att informera mig om detta och mamma har inte fått någon vård alls och att höra en sådan sak gör ju naturligtvis mig som anhörig mycket irreterad men tyvärr så slutar det inte där.
(För att förenkla kallar vi tjejen som ringde för Kajsa)
När jag frågar om någon hade ring efter ambulans när mamma fick svårt att andas så fick jag "Ja" som svar men att ingen ambulans kom för att hämta henne så "Kajsa" förklarade då att hon hade hjälpt mamma hem igen och sen vart det inte så mycket mer.
Varför kom det ingen ambulans och hämtade henne?
Samtalet fortsatte utan ett svar på den frågan men jag kunde inte riktigt släppa det hela men förde det inte på tal igen utan frågade bara hur mamma mådde nu men ingen hade vart där och kollat så jag vart orolig igen och tänkte i mitt huvud att hon kanske låg där hemma själv och hade jätte ont eller ännu värre på väg att dö för hon att inte fick luft.
"Kajsa" förklarade att det helt enkelt inte fanns tid till det och det kan jag väl förstå men vetskapen om att mamma var hemma själv kändes inte så bra.
Hur som haver samtalet tog slut och jag pratade med min sambo om vad jag just fått höra och tyckte att vissa saker inte riktigt stämde.
Jag ringer själv upp mamma för att höra hur hon mår samtidigt som jag undrar över varför inte hon har ringt till mig och talat om att hon inte mår bra.
Det första jag frågar är hur hon mår sen om hon har ätit något och det hade hon men ytterst lite och det gjorde fortfarande ont i magen och att gå gick inte så bra alls.
Under samtalet får jag höra att hon inte är själv hemma så jag frågar vem det är och det visar sig att det är samma tjej som hade ringt till mig.
"Kajsa" som hade talat om för mig att hon inte hade tid att åka förbi idag men som skulle försöka i morgon eller på måndag hade åkt över trots allt.
Visst är jag tacksam över att hon tog sig tid att åka dit men det känns lite konstigt att hon åkte trots att hon sa att det inte fanns någon tid.

Jag frågade mamma om hon behövde åka till sjukhuset för i sådant fall så skulle jag kunna ringa efter an ambulans men mamma kunde inte ge mig ett bra svar på det utan skickar över luren till "Kajsa" som förklara att hon mår mycket bättre idag och att en ambulans inte är nödvändigt.
Hon tyckte att det vore bättre att vänta till måndag i stället och då ringa och ansöka om en hemtjänst till mamma för det verkar hon vara i behov av.
Hemtjänst?
Nu börjar jag ana att saker och ting inte står rätt till så jag frågar rakt ut vad det är som pågår egentligen och sanningen om ambulansen mm börjar krypa fram.

När hon fick svårt att andas så ringde dom till en kompis som körde ambulans men han var visst inte villig att hjälpa min mamma och för att ingen annan skulle göra det heller förklarade han kallt att sjukhuset hade stängt så ingen kunde göra något för henne i alla fall och dessutom var det bara anhöriga som kunde ringa.
Stackars "Kajsa" trodde att det stämde så när jag sa att jag kunde fixa fram en ambulans till mamma om det skulle behövas gav hon mig samma svar som killen hade gett till henne.
Jag visste inte om jag skulle skratta, gråta eller skälla ut henne men jag vart bara tyst och tänkte en massa elaka tankar.

Nu ska jag förklara varför det inte kom någon ambulans, Så som jag ser det är det ingen som har ringt efter ambulans.

Min mamma har fått diagnosen schitzofreni och den fick hon när jag var mycket ung så hennes liv har inte varit lätt och att vara med henne är inte alltid lätt(jag orkar bara 1 timme eller 2 åt gången) så folk har valt att bara låta henne vara utan att vilja förstå varför hon är som hon är och nu tror många att detta uppförande smittar så ingen har velat hjälpa henne och stackars "Kajsa" som hjälper henne nu vågar inte göra mycket bara för att folk börjar titta snett och att vara utstött är inte kul alls och det här erkänner hon för mig utan omsvep.

Att vara sjuk på det sättet skapar vissa problem och att inte kunna göra sig förstådd gör inte saken bättre men jag tycker att det är oroväckande när folk från samma land ignorerar.
För även hon kan ha sina ljusa dagar då hon kan förstå och prata som en normal person men det finns ju ingen att prata med för att folket från hennes eget land tycker att hon är skruvad så mamma sitter hemma helt själv och när hon väl går ut är det självklart ingen som pratar med henne utan dom bara tittar och pratar illa om henne som om mamma skulle vara en pestsmittad byfåne från medeltiden.
Min mamma har för i helvete inte valt att bli sjuk och hon gör inte illa någon så jag tycker verkligen inte att hon förtjänar att bli behandlad så som dom behandlar henne nu och om inte "kajsa" hade funnits så hade jag aldrig fått veta vad som händer och mamma hade verkligen fått klara sig själv hur det nu hade gått vill jag inte tänka på.

Killen som kör ambulans tycker att det är okey att välja vilka han ska hjälpa även om det kan kosta någon livet men om man nu håller på så tycker inte jag att man är lämplig för ett sådant yrke som just ambulansförare.
Alla har rätt till hjälp oavsett hur personen mår förövrigt och hade min mamma dött där så vet jag inte vad jag skulle ha gjort med honom.
Tänker leta upp honom och se till så att han förlorar sitt jobb.

Trodde inte att det fanns folk som höll på såhär men tydligen så gör de det och jag vill bara sparka alla hårt i röven och förklara vad jag tycker om sådant folk sen skulle jag vilja fråga hur kul dom skulle tycka att det var om det var deras förälder det handlade om.
Lätt att döma men det är svårt att använda en hjärna som uppenbarligen inte följde med vid födseln.

Och så var det helg igen.
Denna helg blir lat antar jag och det är bara för att jag har bestämt att lägga allt annat åt sidan även om jag kommer att få lida för det senare.

Förra helgen vart det en resa till örebro och kattutställningen som var där.
Många katter att titta på men jag tyckte allt att det fanns för lite engagemang från ägarnas sida. Jag tycker att dom skulle ha informerat lite mer om sina katter och varför just den rasen tilltalade osv och sen kanske lite om själva utställningen.
Lite info kan kanske locka andra att börja med det eller till att köpa en viss ras för det fanns en del där som höll på med uppfödning och en utställning är det perfekta stället att göra reklam för sin favorit ras.
Tänkte att jag skulle titta in där nästa år också men jag hoppas att det kommer fler trevliga ägare då som tycker om att prata om sina små älsklingar.


Förutom det så är det allt annat.
Livet hemma ska gå runt också men allt för ofta går det inte som man själv har planerat utan det ska vara 20 saker till att göra innan det blir bra.
Arbetsförmedlingen vill att jag ska delta i en massa program men hur många utav sina krav uppfyller dom egentligen.
Tycker att man ska skrota den där statliga saken för den har gjort sitt för länge sen.
Utöver det så finns det folk i ens närhet som inte har det lätt heller och jag kan inte göra annat än att stå och se på vilket kanske inte är så kul alla gånger.
Jag tycker inte om att se andra må dåligt men jag finns här och skulle det vara något som jag faktiskt kan hjälpa till med så gör jag det gärna.
Sist men inte minst så finns det även folk som jag inte har tid med och dom tycker väl inte heller att det är så kul men tyvärr så har jag inte tid till alla gånger och det finns bara en av mig så jag får be om ursäkt för att jag inte hinner och på grund av det väljer jag många gånger att låta bli.
Jag blir trött bara av att tänka på alla saker som ska hinnas med under vissa tider på dygnet så på kvällarna låser jag in mig i en liten bubbla fylld av musik bara för att slippa den verklighet som så ofta pockar på uppmärksamhet.

Vad har vi mer...

Min bror lyser med sin frånvaro så antingen har han lyckats ta sig hem eller så är han fortfarande kvar i Thailand utan möjlighet att höra av sig.
Hur det än ligger till så hoppas jag att han har det bra och att han inte skriver till mig igen för det slutar ändå bara illa.
Jag är inte gjord av pengar och kan fortfarande inte hjälpa honom med alla problem han kan tänkas ha dragit till sig.

Är det inte bror min så är det mamma och denna gång...
Mamma är på gott humör eller kanske inte fast hur ofta är hon på gott humör egentligen.
Hon har ringt ett par gånger men jag har inte kunnat svara så jag antar att hon sitter hemma och surar över att ingen vryr sig om henne och att inget händer.
Inte lätt att bli gammal och hata hela världen för världen inte kan roa henne så fort andan faller på.
Jag varken har tid eller lust att ställa upp när det kommer till henne, visst låter det elakt men oreden som kan komma ut ur hennes mu riktade mot mig kan vara ännu lekare så det går nog på ett ut det där.


Snart är det vinter igen

Gjorde ett litet test som heter "Vilken sorts mördare är du" och fick detta som svar efteråt.


MASSMÖRDARE
Du är ju helt jävla störd. Hugger ner folk till höger och vänster men din favorit yxa bara för att få plaska runt i blod. Du har hela frysen fylld med diverse människodelar som du gärna tar fram en fredagskväll för att tillaga.

Jag kom på att min bror fortfarande är i thailand och har varit där dom två senaste månaderna vilket gav mig en underbar idè, jag frågade om inte han kanske kunde köpa med sig en unik tokidoki/hello kitty/kuromi liknande väska åt mig eller vad som helst och jag var naturligvis villig att föra över pengar så han behöver inte ta sina egna.
Men bror tyckte som svar på det att jag inte förstog hans nuvarande situation som innebär att han inte har några pengar till en biljett hem så jag fick mig en avhyvling via mail.
Jag vill jätte gärna hjälpa honom men jag vet inte riktigt hur det ska gå till och det blir knappast bättre av att han tycker det passar sig att skälla på mig bara för att saker och ting vart total kaos för honom.
Känns som att han tycker om att skälla på mig och det gör tydligen våran mamma med som förövrigt har gått helt berserk över det här med brorsan och thailand så hon ringer och gapar mig i örat och talar om för mig att jag kan säga åt honom att han lika gärna kan stanna där för han behöver inte komma hem alls.
Hon är sur över att han åkte utan henne och anser sig ha rätten att uttala sig om saker som inte berör henne trots han är gammal nog att ta hand om sig själv(även om den går åt skogen) och välja själv vad han vill göra och inte.
När hon har skällt lite där vänder hon uppmärksamheten mot mig och säger att jag minsann ska åka jag också men jag har snällt talat om för henne att jag inte kan men det går inte riktigt in i hennes huvud så hon sitter där hemma och väntar ut mig vilket ger henne en andlednign att skälla på mig, tala om för mig hur ensam hon känner sig och att om vi väntar längre så kommer vi aldrig iväg och då får jag aldrig träffa släkten osv osv.
Undertiden så ska bror min vänta där(enligt mamma) utan pengar som straff tills vi dyker upp.
Om inte detta är en ond cirkel med mig i mitten så vet jag inte vad jag ska kalla det.
Hur allt det här kommer att sluta vet jag inte men de jag vet är att alla kommer att vara riktigt förbannade i slutändan och jag kommer att bli det svarta fåret som ingen vill prata med.
Meningen var att vi alla skulle åka tillsammans men sammanhållningen som råder mellan oss tre gör att alla tänker var för sig och då kan det sluta som det gör nu.
Brorsan åker på egenhand och slutar på noll i pengar, mamma vill åka men tänker inte åka utan mig så hon sitter hemma och ringer var och varannan dag och jag försöker att leva ett normalt liv med dagliga plikter som så många andra normala människor.
Pappa då?
Ja, han får lyssna på mig när jag öser ur mig om mammas och brorsan förehavanden som jag egentligen inte vill ha något att göra med men han brukar kunna komma med kloka svar som gör att det inte känns fullt lika jobbigt.
Han är nog den enda vettiga i min annars så skruvade familj.

När jag tittar ut så tycker jag att det känns mer som sommar ute än vår.
Solen värmer så skönt att jag har börjat jobba på min sommarpäls lite och jag måste få säga att det tar bra, inte bara på min hud utan även kroppen som helhet.
Jag känner mig piggare och gladare men jag tror att många upplever samma sak efter en lång och dyster vinter fylld av mörker och kyla.
Nu när värmen är här tänkte jag att det kanske vore en god ide att lägga undan alla tråkiga kläder för den här gången och i stället dra fram alla andra kläder som har legat och damma längst in i garderoben.
Tyvärr så är det för mycket kyla och mörker i sverige och för lite ljus och värme så antalet lätta kläder kan inte mäta sig med högen av varma kläder men jag tänkte att nu kanske jag kan roa mig lite med att titta efter nya kläder till sommaren.
Full av lycka loggar jag in på diverse sidor på nätet och tittar noggrant på det fina utbudet och jag väljer dessutom väldigt omsorgsfullt, undviker sånt som jag är van vid och håller mig till kläder som ser ut att passa när det är varmt ute men det ska fortfarande passa mig.
Lycklig sitter jag där och klickar i det ena efter det andra i varukorgen och allt känns väldigt bra men någonstans där tog min lycka slut och det sista klickande blir när jag tömmer varukorgen och loggar ut.
Jag inser att det kostar att handla och att jag inte är den enda som bor och lever här, jag hade visst en sambo och tre katter också och en ekonomi som inte tillåter några utsvävningar alls.
Så för att göra det hela ännu värre börjar jag tänka på alla saker jag skulle vilja göra i sommar men inte kan.
Undra om jag är den enda i hela världen som tror att jag har blivit rik bara sådär över en natt och som sen konstant blir besviken för att allt råkar vara precis likadant som dagen innan.
Jag måste vara puckad.

Drömmar är för dom rika och brödkanter för dom fattiga.

Jag börjar dagen med en film och sen kollar jag mina mail och ser att min älskade bror har skrivit till mig.
Han är en person som skriver lite nu och då men det är sällan som vi verkligen pratar med varandra men ändå så lyckas vi behålla kontakten, jag antar att det är för vi är syskon och helt olika dessutom med olika syn på saker och ting men det har inte alltid varit så.
Vi bråkade sällan när jag var liten och när jag flyttade med pappa så vart han min bästa vän, hade jag inget för mig så gick jag över till honom och tog en fika eller bara spelade lite.
Ibland var det roligare att vara med honom än mina egna vänner men sen hände något och vi kom på kant över saker som jag inte riktigt kan förstå och det gjorde mig ledsen för det kändes som att jag hade förlorat min storebror och en nära vän.
Kontakten vart som den är idag, lite ord nu och då bara för att kolla så vi är vid liv och har det bra.

Nu hör han av sig och talar om att han har lämnat sverige och fyttat till Thailand och han vill ha min hjälp att hitta jobb.
Han har hälsat på släkten som bor där och hunnit se den årliga vatten festivalen som tydligen ska vara rätt så mäktig.
Inte ens mamma visste att han hade lämnat allt och flyttat.
Kontakten mellan mig och min bror är likadan som kontakten mellan honom och mamma så man kan säga att våran familj har svårt att prata med varandra men vi lyckas ändå ha lite koll på varandra och vad som händer eller vad som har hänt.

Jag är glad för honom och jag önskar honom all lycka där borta och jag hoppas att jag ska kunna komma ifrån allt lite i sommar så att jag kan hälsa på honom och även säga hej till släkten som jag ännu inte hunnit träffa.
Känns konstigt att han är så långt bort.

Fördriva tiden med lite spel kanske?
Bara att klicka på "mig" i hörnet eller vart gubben nu hamnat för er

Påsken är över, förkylningen jag har blommar precis lika mycket som naturen i det fina vårvädret.
ÄNTLIGEN! Våren är här och det börjar bli riktigt varmt ute och jag har anammat en ny hobby så nu är jag en "hobbyfotograf" och jag älskar det verkligen.
För det ändamålet så har jag skapat en systerblog till denna där alla mina vackra bilder laddas upp så den nyfikne kan slänga ett öga på det jag har slängt min lins på.
Dagens första fotoexpedition ägde rum idag och jag passade på att släpa med mig min sambo ut som förövrigt också är sjuk men vädret var vackert och jag ville inte gå ut själv.
Bilderna vart över förväntan, man kan nästan säga att dom vart oförskämt bra för att ta orden ur min karls mun.
Nästa gång jag går ut vill jag ha lika bra bilder som det vart idag och jag hoppas att jag kan hitta mycket att fota.

För den som inte hittar till den andra bloggen kommer här lite reklam.

sukhonspictures.blogspot.com

Slut på reklamen.

Kisse är en mycket elak katt som går på ställen som hon inte får och resultatet av de blir en dator som startas utan en skärm eller ska jag säga fel skärm.
Tycker om att titta på filmer och anime så vi har då en kabel som går mellan min dator och tv-n men tack vare min inte så älskade katt kan jag inte längre utnyttja denna underbara kabel.
Skulle som sagt var starta min dator för dagen men något händer inte och vi upptäcker sedan att kabeln till skärmen ligger på skrivbordet och skräpar.
Gör om gör rätt som det brukar heta men det blir inte rätt för skärmarna har bytt plats med varandra och efter många svordomar och hat mot kisse så är allt som det ska, trodde jag i alla fall.
Datorn kan inte längre hitta den förbannade tv-n så hatet mot kisse och svordomarna fortsätter att yra som orkanvindar här hemma.
Min annars så duktiga och tålmodiga sambo ger upp fullständigt på det här så jag försöker med en sista utväg och ringer till pappa.
Pappa säger att det finns en risk för att tv-n kan ha gått sönder och det gör allt så mycket bättre.
Vi kopplar in våran x-box för att se men det händer inget, vi kopplar in en dvd som vi nyligen fått men inte ens den fungerar så pappa hade rätt och vi har en katt här som jag bara vill strypa eller bara "råka" tappa nerför balkongen så att skiten får åka 7 vån ner.
Få sen nu, vi har en katt som hela tiden har besvär och måste uppsöka en veterinär för vård och ovanpå det special foder som kostar mer än vad jag vill tänka på och spyr gör hon också var och varannan dag så det finns alltid något att trampa i när man kliver upp.
Bättre äm kinderägg och gratis med.
Nu har vi även en katt som lyckats ha sönder våran tv och den kostade mer än vad den där lilla pälstofflan gjorde.
Jag älskar verkligen dessa små snyltande kryp på fyra ben så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen, så underbara tycker jag att dom är.
När jag ändå är på hugget med mina kärleksförklaringar till mina fyrfotade pälstofflor kan jag lika gärna ta de tredje spykfallet på fyra ben som också är våran sista kisse tack och lov.
En katt som inte vet hur man uppför sig, en katt som fräser och morrar åt allt och som inte tycker om att man klipper klorna på henne.
Hon är rädd för allt och alla och hon tror att allt som rör sig är ute efter att göra henne illa.
De gäller nog även hennes egen skugga skulle jag tro.

Katthelveten!!!

Underbar låt men tyvärr så kunde jag inte hitta videon som tillhör.
Lite ledsen över det för jag skulle vilja se den.

En vecka har nu gått sedan lilla Temis började sin behandling och det har gått bra men hon tycker nog att det är jobbigt när vi tvingar i henne medecin en gång om dagen och sen salva två gånger om dagen och sen en tratt för att slippa göra om det hela.
Vi har sett att det har blivit förbättringar men jag har ingen aning om salvan hon får gör någon större skillnad.
Hon kliar sig dock mindre och såren ser ut att få läka ifred men jag tror mer på tabletten än salvan och fodret till en stor del som förövrigt inte är så billigt.
Efter påsk blir det återbesök men tills dess så blir det tablett en gång varannan dag i stället men salvan stryks på såren som vanligt men för henne blir det mindre bråk.
Kan inte vara kul att bli utsatt för en massa utan att förstå varför man gör som man gör.
Kissen kostade hundra kronor när vi skaffade henne men nu är hon en väldigt dyr katt så en försäkring till henne ligger högt på min lista.

Våran lilla kisse Temis besökte veterinären idag för tredje gången i sitt lilla liv vilket gör att detta blir andra gången för samma åkomma.
Hennes konstant kliande vägrade att upphöra och tratten var tyvärr hennes ständiga följeslagare för att hon inte skulle klia sig själv sönder och samman varje dag.
Efter att ha tfäffat en riktigt veterinär som kunnat ställa en diagnos har kissen fått ändrad kost och antibiotika för att lindra det som visade sig vara allergier och inte överproducering av hormoner som något legitemerat pucko först kom fram till.

Hon fick sin första kur idag och den där tabletten var sannerligen inte populär och vi här hemma kommer att vara precis lika populära som den efter två dagars tvång och bändande.

Stackars kisse, alltid är det något hon ska behöva stå ut med.
Vi hoppas på att behandlingen som hon är under ska ge resultat så att hon slipper både sår, klåda och tratt framöver och bara vara en normal katt som dom andra två här.

Ny kamp imorgon med tablett och salva

Jag har aldrig sett något så sött!

Till min stora glädje så såg jag att An Cafè ska komma till sverige och dubbel glädje när jag upptäckte att Girugamesh också ska komma hit och spela.
Började nästan fundera över om jag skulle behöva boka biljetter när dom (och alla andra jag lyssnar på) spelar på hemmaplan men nu visar det sig att vissa hittar till detta lilla land kallat sverige som saknar så mycket.
Lyckan vara inte länge dock.
Finns det lycka finns det elände och naturligtvis så finns varken pengar eller tiden för att jag ska kunna åka och lyssna på dom, världen är verkligen allt annat än rättvis ibland och det känns som att man skulle kunna bli en sån där pms kärring som hatar hela välden.

Lagen och alltings jävlighet har slagit igenom hos mig ännu en gång.
Slår fan aldrig fel.

Har märkt att ju fler lägenheter som trycks in i ett hus desto mer måste göras för att det hela ska fungera mellan alla hyresgäster och hyresbolaget måste underhålla så att allt fungerar som det ska.
Vill man behålla hyresgästerna så krävs det att bolaget man hyr av lyssnar på vad folket har att säga om olika saker.
Okey det där är saker som bolaget borde göra men nu råkar det ju inte fungera så i verkligheten utan man sätter upp lappar, minimala sådana också i trappen i tron om att det ska fungera och om det verkligen krävs en handling så tar det tid innan det händer något.

I dett hus har man gjort precis så, satt upp en lapp om att man inte ska lägga reklam mm på postboxarna men hur många kan konsten att ta hänsyn till denna minimala lapp som sitter på sidan skymd av boxarna.
hälften av alla som bor här lägger det dom inte vill ha där uppe och själv så tog det ett tag innan jag ens lade märke till den och det bara för att den är så himla liten och tanig.

Efter hyresbolaget så kommer hyresgästen och samma sak gäller hyresgäster emellan som mellan hyresgäst och bolag.
För att alla ska trivas så krävs det att man lyssnar och tar hänsyn till varandra men det är lika sällsynt som att försäkringskassan är villiga att hjälpa till när man ber om det.
Hyresgäster gör likadant som bolagen, sticker ner lappar i brevlådan i tron om att det ska fungera i stället för att knacka på och tala ansikte mot ansikte.
Har man något på hjärtat så ut med då och skippa lappar eller skvaller i tvättstugan för det blir ingen förändring av det men å andra sidan är de bekvämare.

Grannar borde samarbeta för att få det bättre och är man fler är det lättare att bli hörd och det blir mindre snack i trappen eller lappar i brevlådan.
Hyresgästföreningen är till för att hjälpa men dom sträcker sig till en viss gräns och efter den är det upp till en själv att försöka göra de bättre.

Jag skulle vilja ha nyare maskiner i tvättstugan och bättre torkmöjligheter för kläderna samt längre pass på sista tiden.
Känns som att det är fler än jag som skulle vilja ha det så för här tvättas det en del efter att sista passet är slut och naturligvis är det minst en som inte tycker om det men ingen vågar säga något om det.
Vi pratar för lite med varandra och klagar för mycket.

Min sambos bror.

Hello kitty säljs på många ställen här i världen och jag råkar bo i en del av världen där det inte finns en enda sanrio butik så långt ögat kan se.
Vill man ha något med Hello kitty eller från sanrio överhuvudtaget så får man antingen importera eller vända sig till tradera.
H&M har också lite men det är en klädkedja så det kanske ite räknas.
Ellos har även börjat att ta in lite.
Jag är en av dom som håller koll på tradera men i längden fungerar det inte så kah kollade runt lite på nätet efter sanrio och hittade ett par butiker.
För den som är intresserad och inte vet så kan kag informera om att det finns en butik i Danmark och den ska vara ganska så stor om jag har förstått rätt, sen finns det även en i tyskland.
Det är dom närmaste jag har hittat.

Vill man ha ett större utbud och en riktig butik att vända sig till är det bara att kliva utanför sveriges gränser.

Äntligen så ska en av katterna få komma till farbror doktor och bli steriliserad eller kastrerad.
Har ingen aning om vad det heter längre för alla experter säger olika men det är ju inget ovanligt.
Inga flera nattliga serenader som leder till att man inte vill annat än att "tappa" katterna sju våningar ner för det kommer bara att bli en som är aktiv och en är bättre än två.
Men efter det så är det nästa som står på tur och då kommer det att vara slut på allt gnäll och skvätta utanför.
Känner för att fira att jag slipper städa 72 gånger på en dag.

För bara någon dag sedan så fick jag hem ett brev och på det brevet så informerades jag snällt om att det nu var 10 år sen jag gick ut grundskolan och sen slutade mitt glatta humör att existera.
Något borttappat pucko till individ tyckte att det skulle passa sig med en återförening och man behövde inte göra något själv utan något företag som sysslar med detta gör allt jobbet åt dig inkluderat att leta reda på vart alla(milt sagt) "själar från förr" befinner sig.
Så länge ingen av dessa andra "själar från förr" finns i min närhet idag känns det inte som att jag bryr mig vart dom har spridit sig någonstans och jag önskar att jag inte hade fått en påminnelse om att det bara har hunnit gå futtiga 10 år.
Vad kan hända på så kort tid egentligen?
Omogna "Lisa" är säkert lika omogen idag och "häftiga Putte" med anhang anser sig nog fortfarande vara lika häftiga idag och alla ska låtsas vara glada över att ses och prata om det som hänt sen sist men ingen bryr sig för alla vill bara se vem som har hunnit med vad och inte, ungefär som själva skoltiden men nu är ju alla "vuxna" så då får det väl bli vuxenkomplex då.
Tror nog inte att det är någon i min gamla klass som kan prestera genuint intresse när det kommer till en återförening om inte annat så kan i alla fall inte jag prestera ett genuint intresse och jag kan inte påstå att jag har saknat någon från den tiden och ingen har nog saknat mig heller så det går på ett ut det där.

Som så många andra hade jag en udda plats i klassen.
Jag var inte direkt ett mobb offer men jag var heller inte bland dom populära utan jag var någonstan i mitten och att vara i mitten är inte heller så kul alla gånger.
Alla vill ju passa in och vara omtyckta samt respekterade men respekt då innebar inte samma saker som idag.
Snacka bakom ryggen till höger och vänster förekom lika ofta som man äter eller byter kläder fast hur det kunde vara så utan att någon öppnade munnen förstår jag inte.
Vilket mysterium.
Folk skulle slå och döda den som snacka skit osv men i verkligheten var alla lika ruttna men den som kunde tala kunde också få allas sympati och därmed bli allas vän trots all dynga som spreds.
Värre intriger än dom som förekommer i grundskolan kan man inte ens hitta om man så letar bland dom sämsta såporna på fyrkanten som kallas tv .
Klassen som jag gick i kunde inte mycket annat än att sprida sin dynga och idag sitter jag här vid 25 års ålder och undrar varför det anses vara häftigt att kunna snacka skit, skolka, röka, supa, ha sex med alla som rör sig, slåss, ruinera någons liv mm.
Det om något ansågs som respekt och var en stor status fråga.
Snacka mest men också ha flest polare och du är hur häftig som helst, fungera som sagt var som vilket grundskola som helst i sverige.
Hade jag haft hjärna och kurage nog att stå för min egen personlighet hade saker och ting med all säkerhet inte slutat med att jag inte gick ut med min klass och hatat allt som rör sig i min närhet vilket jag gjorde bra många år efteråt.
Japp! Jag var ett riktigt puckobarn med mongo drömmar när jag gick i grundskolan och jag trodde verkligen att himlen var rosa med rosa jätte fluffiga moln som matchar men det visade sig senare att jag hade jätte fel men det gör inget jag växte upp men det gjorde nog inte resten efter vad jag har hört.
Vad jag inte blir förvånad.
Lärarna ville inte ta i sånt som kan vara jobbigt och jag vet att det är så än idag så jag antar att det inte händer så mycket på futtiga 10 år.
Alla är likadana nu som då och så kommer det förmodligen att förbli.
Hålan till stad är lika rutten som folket så jag antar att man blir som man bor och inte bara umgås.
Är staden vriden är människorna likadana.

Efterbliven stad med människor som anser att det inte finns något utanför stadens gränser, kommer det in någon utifrån så ska den stackaren synas i sömmarna och den stackaren ska bli utpekad men inte tilltalad.
Allt som är nytt är farligt och alla som inte är inavlade infödingar är hemska.
Om inte det är skruvat så heter jag Rupert.
Staden som skapdes men sedan glömdes bort.....har jag ingen lust att nämna vid namn.

Julen är över och vi har bytt från det ena året till det andra ännu en gång.
Vad har hänt nu då?
Jag tyckte inte att jag var tillräckligt sjuk under min födelsedag så jag valde att bli förkyld igen men över nyår denna gång och med feberfrossa dessutom.
Slog på stort den här gången så när alla andra var glada och skålade satt jag i soffan med en filt och drömde om sängen som förövrigt inte ens var varm.
Alla gästerna som var här har nu åkt tillbaka till sina egna hem och det lagom tills att jag frisknar till så min planering är sannerligen inte av denna värld.
Snön som tidigare har lyst med sin frånvaro ligger nu och pryder världen utanför med sin vita lyster.
Nu när allt är över så passar det att falla från himlen, jag undrar hur länge det får ligga kvar den här gången.
Lika mycket som snön inte syntes har jag hört våra älskade katter och nu är jag så trött på deras skrikande att jag funderar på att skänka dom till någon hemlös stackare som behöver både mat och något värmande nu när det är snö och allt.
Så slipper folk ta sig an jobbet som kattvakt och jag som ägare behöver inte oroa mig över att den som ska utföra detta jobb faktiskt inte alls är passande.



Min mamma är lika slö som alltid så några pengar har jag inte fått av henne ännu men hon har ju hela de här året på sig att få tummen ur och om jag är riktigt snäll och har en mäktig tur så kanske jag kan få pengarna lagom till nästa födelsedag eller jul i stället.
Har jag ännu mera tur så kanske hon till och med kan komma ihåg hur gammal jag är då så slipper hon gissa sig till ett tal bara för att det kanske låter bra.

Julklapparna delades ut som dom skulle och förhoppningsvis så vart alla glada och nöjda men det kan man ju aldrig veta, lättare att bara le och vara glad än att säga vad man egentligen tycker.


Känns som att det saknas något men jag kan bara inte komma på vad det skulle kunna vara.




2008 försvann fortare än vad 2007 gjorde men båda tycks påminna om varandra en hel del.
Det vill säga båda är lika borta i mitt huvud så jag kan lika gärna börja memorera det år som just har börjat.
Men det har onekligen varit ett intressant år ändå.
Jag har lärt mig en massa nya saker men smart är jag fortfarande inte men om jag är snäll så kanske tomten ger mig en hjärna i julklapp nästa gång.