Sukhon's humble little blog

Sommaren börjar som alla andra med planer på olika saker att göra och naturligtvis har det blivit både sol, bad och grillning.
Tältning stog också på listan om vädret ville tillåta vill säga men först så var det besök från pappa som gällde och vi hade planer men vissa saker kommer nu inte att bli av.
Pappa hann inte mer än komma hit förrän det var dax att åka tillbaka med mig och sambo i släptåg.
På bara ett ögonblick kastades allt omkull fullständigt.
Jag fick ett samtal från en vän som talade om för mig att min mamma hade hittats död i sin lägenhet och när jag fick höra det visste jag inte hur jag skulle reagera, alla känslor en människa kan förmedla for genom hela min kropp och fort gick det också.
Gick som i en dimma men pratade på som om inget hade hänt och allt vart som bortdomnat under ett kort ögonblick men jag upplevde det som flera timmar.
Inte förrän samtalet var över brast jag ut i gråt, jag grät när jag skulle meddela pappa var det var som hade hänt ungefär som att det inte hade gått in under samtalet utan informationen träffade mig i samma veva som jag själv gav ljud åt det.
Hela den kvällen plingade telefonen och alla ringde för att tala om för mig att mamma inte längre var vid liv, tror att jag fick fem sådana samtal på en och samma kväll.
Hade nog räckt med ett samtal för bara det gjorde ont men fyra extra gånger trycker verkligen in det hela i skallen och själen så att det gör ännu ondare.

Jag sitter här nu och kan knappt tro att det är sant och det har ändå gått ca två veckor men det har varit jobbiga vå veckor fyllda av saker att göra och väldigt lite funderingar.
Alla känslor och funderingar kommer nu när jag sitter hemma igen och alla praktiska saker är lagda åt sidan, allt är ännu inte klart så en del av kroppen är ständigt på helspänn hela tiden beredd på att telefonen ska ringa och någon ska säga fler tragiska saker.
Kan inte sova ordentligt utan ligger vaken länge och kliver upp tidigt så jag är fortfarande trött när jag börjar en ny dag och hela tiden fasar jag för natten samtidigt som jag hoppas på att kunna få en natts god sömn men än så länge har den natten inte kommit hur trött jag än känner mig.

Att vara ensam anhörig på plats är allt annat än trevligt och när jag meddelade min bror om vad som hade hänt fick jag bara skit tillbaka ungefär som att jag skulle kommit med ett mycket dåligt skämt och det vara verkligen som att få en kall hink vatten över mig följt av ett hårt slag i magen.
Hade det varit bättre att inget säga eller hade han blivit arg då med?
Per automatik sitter jag och undrar vad mamma skulle säga om mig och broder för hon hatade när vi inte kunde eller ville prata med varandra.
"Familjen ska hålla ihop för utan familj är man ensam" ekar i mitt huvud för det var något mamma alltid sa till mig när jag inte ville höra om min äldre bror och nu ser det ut som att vi kommer att förbli ovänner hela livet ut.
Mammas död förde mig och pappa närmare men tydligen inte mig och brorsan utan han tycks hata mig ännu mera ungefär som om allt detta vore mitt fel.
Kan inte längre ringa till mamma och fråga hur jag ska göra för att det ska bli bra.

Allt är kaos och jag vet inte hur jag ska vrida och vända på mig för att världen ska snurra åt rätt håll igen.
Trodde inte att det skulle göra så här ont men smärtan och saknaden blir större och större för varje dag som går men jag antar att det beror på att jag hela tiden sitter och tänker på det som har hänt.
Försöker att leva på dagarna bara för att allt inte ska rasa samman men hur länge orkar jag hålla på så innan jag själv rasar ihop?