Sukhon's humble little blog

Tre veckor har nu passerat sen mamma gick bort och det har inte hänt speciellt mycket.
Mamma är ännu inte begraven och jag sitter just nu och bara väntar på att någon ska ringa mig och tala om att hon finns på den utvalda kyrkogården men ingen har talat om för mig hur länge jag ska behöva vänta.
Allt känns som en enda lång evighet även att tiden tycks springa all världens väg.
Försöker att inte tänka för mycket men det är mycket lättare att tänka än vad det är att låta bli för det göra bara att det blir ännu värre.
Tycker att det är konstigt att jag kan sitta och skratta när jag egentligen inte känner för att skratta, känner inte ens för att kliva upp på dagarna men gör det ändå.
Allt hos mig ter sig normalt men inom mig är det total kaos och kaoset bara växer sig större och större fast det borde bli mindre och mindre ju fler dagar som går.
Saker och ting vart inte bättre av att jag under några dagar har försökt mig på att skriva ett brev till den delen av familjen som kommer från mammas sida, det är människor jag inte ens har träffat eller pratat med så jag vet inte hur jag ska skriva eller ens vad jag ska skriva.
För mig är det där rena mardrömen men känner inom mig att jag ändå behöver få det gjort för det är min familj med även att mycket om dom nu har gått förlorat.
Jag vet inte ens om dom vill veta av mig eller hur många det är som vet om mig men jag hoppas att ett brev från mig uppskattas.
Mycket utav det som jag vet kommer jag tyvärr inte att dela med mig av till dom för det skulle bara såra ännu mera.
Finns saker som jag hellre hade velat slippa än veta om för det gör mig bara ännu mera ledsen och jag hoppas att det finns andra som mår ännu sämre än vad jag gör just nu.
Med facit i handen är det lätt att vilja göra om och göra rätt men då är det tyvärr oftast försent och det gäller verkligen nu.

Skulle vilja säga så mycket men orden bara tumlar runt i en enda röra det är bara ett fåtal tankar som kommer ut i ord.

Livet går vidare.....