Sukhon's humble little blog

Igår gick telefonerna här hemma varma och känslorna bara for omkring inom mig.
Det började med att min syster ringde mig men hennes engelska är väldigt begränsad och min thailändska är helt obefintlig så vi pratade en kort stund full av frustration över att det var så svårt att förmedla våra funderingar och frågor.
Jag hade jätte gärna velat prata mer med henne men vi förstår inte varandra så det blir nog så att hon får försöka hitta någon som kan båda språken eller att hon vänder sig till någon annan i släkten.
För efter henne ringde en finsk karl som bara kunde lite svenska och frågade efter min pappas nummer för en av mina kusiner ville tydligen prata med mig men fått helt fel information så hon trodde inte att jag kunde engelska och skulle då använda pappa som tolk.
När han fick veta att jag kunde skratta han lite och sa att detta samtal inte alls var nödvändigt utan hon hade lika gärna kunnat ringa till mig personligen men det är inte så lätt att veta när det handlar om någon som man aldrig har träffat förut.

Hon ringde upp mig en stund senare för att fråga om jag hade någon msn så det blev att vi satt och pratade där om allt som har hänt och om alla som tillhör familjen för det är något som jag har funderat mycket på och att äntligen ha kontakt med en av alla som finns där borta betyder otroligt mycket för mig.
Tack vare henne kunde jag reda ut frågorna jag hade kring mina syskon och det var så att mamma hade berättat som det var så uppgifterna juristen hade fått ta del av stämmer alltså inte alls så jag tänkte ringa och säga att hon sitter inne med fel uppgifter.
Två bröder och en syster är det slutgiltiga svaret så den biten är som den alltid har varit.
Slapp jag vrida mig själv ut och in över det där.
Utan min kusin som förövrigt kan väldigt bra engelska hade jag nog aldrig kunnar reda ut mina funderingar men innan allt detta med boupptäcknings frågan så var jag helt säker på att dom hade gått förlorade tillsammans med mamma men så var det inte och ingen verkar vara arg på något sätt heller utan det lät mer som att dom var väldigt oroliga över hur jag mår och över hur jag har det.
Sen så berättar min kusin att dom tydligen har försökt att få kontakt med mig sen jag talade om för broder vad som hänt och det är lite över tre veckors tid men min bror hade tydligen inte velat vara hjälpsam utan bara tigit och totalt vägrat att dela med sig av nummer och mail
ungefär som en tjurig unge som inte får sitt godis bara för att han inte ätit upp sina grönsaker.
Det värsta är att han använde sig av våran dåliga kontakt som ursäkt och det gör ont när ens egen bror bara skiter i allt trots att något tragiskt har hänt.
Hade han gett dom min mail den dagen då hade jag inte behövt sitta här och ta alla beslut ensam.
Jag hade också sluppit undra över vad mina mostrar och alla andra tycker och tänker om begranvingen för dom har rätten på sin sida att säga vad dom tycker men i deras frånvaro var jag tvungen att göra något och jag visste själv att det inte var vad mamma kanske hade velat men jag hade inte så mycket att välja på och jag gjorde så gott jag kunde med det jag hade att välja på.
Men nu ändras det där och jag behöver inte längre känna att jag är ensam eller trampar på någon annans önskemål utan nu kan alla komma med funderingar och få ett svar också.

Saker och ring känns inte lika tunga och jobbiga längre men att helt plötsligt ha en stor familj är omtumlande nog för en så förvirrad person som mig.