Sukhon's humble little blog

Tre veckor går fortare än vad man tror speciellt om det är tre veckor fyllda av saker att göra.
Varmt varje dag även om inte solen var framme för den visade sig väldigt sällan men när den väl lös så njöt jag ännu mera men tyvärr fanns det inte mycket tid till att bara ligga och sola.
Dessutom fanns det hela tiden så mycket att se att solen ibland hamnade långt ner på min lista.
Tror att mamma ibland skrattade sig fördärvad åt mig och mina klumpiga företag för jag själv skrattade åt det jag höll på med.
Hade hon varit vid liv och sett så hade ho skrattat så mycket vet jag i alla fall och mina kusiner skrattade åt mig men alltid utav värme inte elakhet.


Templen där borta är just så vackra som jag trodde att dom skulle vara och att få vara där med någon som vet hur man gör gjorde det hela spektakulärt och de spelade ingen roll hur många tempel vi än besökte för de fanns alltid något nytt att lära sig.
Tror att jag och min sambo alltid var dom enda utlänningarna där eller snarare vart vi än gick men det klagade inte vi på.
Bara en enda gång var vi i ett turistområde och det var sannerligen inge kul så vi stannade inte länge utan åkte hem igen efter en stund.
Thailand upplevs bäst utanför turistområdet faktum är att det gäller alla länder.

Mammas ceremoni var fylld av allt annat än sorg så jag tror att det var precis så som hon hade velat ha det.
Munkar samlades i hemmet för att be för henne och sen släkten på plats med för att be tillsammans med munkarna.
Helt otrolig syn och upplevelse.
Famillj och vänner samlades under samma tak så att hela huset fylldes, alla fick nämnligen inte plats i huset utan fick sitta utanför och jag tror att man åt i omgångar för att det var så många närvarande.
Alla var glada och skulle visa mig en massa foton på varandra och på mamma.
Hon var så vacker när hon var i min ålder och jag såg att jag inte är ett dugg lik henne.
Jag har för mycket svenskt i mig och för lite av hennes fina asiatiska drag.
Saknar henne otroligt mycket och även fast jag var med vid hennes begravning har jag svårt att förstå att hon inte längre lever.
Vet inte hur många gånger jag ösnkade att hon fanns vid min sida medans jag var i thailand, vi skulle ha sett allt tillsammans.
Men dom ställen som vi bodde på under våra tre veckor där hade hon bott i medans hon var och hälsade på och det gjorde mig väldigt glad att höra för det kändes som att det förde mig närmare henne och gav en slags samhörighet som vi inte haft under tiden som hon levde.
Vet att det säkert låter fånigt men för mig var de så men absolut inget andlig "aaah" uppenbarelse bara en varm känsla över att förstå varför hon hela tiden ville åka tillbaka.
Alla var så lyckliga över att äntligen få träffa mig och jag kan inte beskriva all den lycka jag kände medans jag var där.
Kusiner och mostrar öppnade upp sina hem för en och bjöd på allt som gick att bjuda på och nu när jag tänker tillbaka är det både med glädje och sorg.
Glädje över att ha fått möjligheten att träffa dom flesta som stog mamma nära och sorg för att jag var tvungen att lämna allt och åka hem igen.
Visst kommer allt att finnas där tills jag kommer tillbaka men det är inte de utan själva kärnan i det hela är att jag överhuvudtaget behövde lämna min familj och deras värme för att bemötas av total kyla och då handlar det inte bara om vädret.
Den värmen och gästvänligheten som fanns oss till buds där borta går inte att finna här även om du så skulle leta efter den och det var alltid någon hemma under dagarna som man kunde prata med eller försöka prata med.
Var väldigt få som kunde engelska men de fanns alltid sätt att göra sig förstådd på eller så väntar man tills det finns någon på plats som kan prata fast jag kände att många ord kom tillbaka så på ren rutin kunde jag förstå vad som sades vilket förvånade mig och dom många gånger.
Som jag saknar dom.
Tänker åka igen så fort jag har råd men då tänker jag stanna längre än tre veckor, för mig är det alldeles för kort tid och jag tänker prata thai med min familj då så studera och lära är vad som gäller nu.
Till och med lovade att jag skulle kunna prata nästa gång så det är bäst att hålla det.