Sukhon's humble little blog

MERRY X-MAS AND A HAPPY NEW YEAR!!!

En guppig, skakig och gungig resa mot Riga började, innehöll och slutade?

Så har man varit i Riga som sagt var och tittat runt lite.
En stad som man nästan skulle kunna kalla för både rörig, trång och charmig på en och samma gång.
Om man inte slösar tid på att hamna lite avsides(inte vilse) som vi gjorde så har man mer än nog av tid för att titta på allt som kan tänkas roa en eller flera personer speciellt om man tycker om att shoppa eller handla sprit på ett bekvämt sätt.
Vad sägs om att gå i en galleria på fyra våningar fylld med affärer till brädden och en matbutik på vån 1 där man kan avsluta med att inhandla sin alkohol för en billig peng innan det är dax att gå tillbaka till båten igen.
Förutom det så fanns det många fina små butiker med både handgjorda smycken,vantar och choklad.
Tyvärr så hann inte vi med att gå till alla ställen men det berodde nog mer på dålig karta än dåligt med tid för på 8 timmar hinner man med väldigt mycket egentligen.

Jag tyckte att staden ingav ett intryck som är svår att beskriva och känslan man hade under den korta vistelsen var lika blandad.
Men det var helt klart en resa som innehöll allt som gör att det blev en lyckad resa fast jag kommer nog inte att åka dit igen såvitt dom inte har en annan båt eller gör något åt trafiken, denvar hemsk rent ut sagt.
Ibland trodde jag att båten skulle gå sönder så som den skakade och lät men den höll och nu sitter man här och skriver ner en massa i godan ro på stadig mark även om man tror att det gungar.

Skulle ha tagit bilder men nu är det bevisat att jag är en mycket dålig turist för någon kamera hade jag inte med mig och mobilen den lämnade jag kvar ombord såklart.
Dumma jag.

Bästa fördelsedagen på mycket länge.
Eftersom att jag är en sån där tönt som gillar söta saker så är Hello kitty en av sakerna som hamnar på min lista över sånt som är sött men lilla jag har inte hittat så mycket med henne i dom svenska butikerna.
Men nu ser det ut att kunna bli ändring på det, lyckan är gjord för nu har lilla jag hittat en butik med ett generöst utbud av tröjor med henne på och som present fick jag en av dom.
Har nog aldrig varit så töntigt lycklig över en tröja som jag är nu.
Ett stort tack till min underbara karl som köpte den till mig och för att han orkar stå ut med allt.
Det är ju inte bara Hello kitty de handlar om utan även en massa anime.

Men jag vill fortfarande åka till japan och titta på allt vad dom har för det är ju trots allt där hon kommer ifrån.

Ett stort GRATTIS till mig på min dag!!!

Om några dagar så blir man ett år äldre igen men som vanligt så känner jag mig inte ett dugg klokare för det.
Kanske måste man närma sig 30 eller 40 innan klokheten börjar komma.
Eller så är det helt enkelt bara så att jag är en av dom som aldrig kommer att bli klok nog för att kunna sitta i en gungstol med ett förstående leende på mina läppar och ge råd åt dom som är yngre.
Ingen vis gumma här inte men kanske en som sitter och slår folk på bussen med min käpp för att hela världen är ute efter både min bestämda sittplats som jag haft i över 20 år och mina senila tankar.
Några pengar kommer jag inte ha.

Så roligt man kan ha åt sin ännu dolda framtid.
Tänk om den tid man verkligen lever i kunde vara lika rolig då kanske man hade haft 10 eller 20 mindre saker att tänka på.
När man når vissa åldrar i sitt liv så vill man oftast känna att man har gjort olika saker eller till och med uppnått vissa mål.
Men om livet ser likadan ut nu som för säg fem år sen vad har man då att vara stolt över?
Blir inte ens fördelesdag helt plötsligt väldigt deprimerande för att inte tala om ganska värdelös.
jag är inte en person som fasar för att bli äldre snarare tvärtom jag tycker om att fylla år och käka tårta tills jag kan rulla lika bra som bussarna men jag tycker inte om att bli äldre med vetskapen om att man inte gjort något för att ändra på olika situationer under den korta tid man levt.
Man blir äldre men sen då?

Om jag vore statsminister så skulle jag se till så att denna våg blir lite mera balanserad för som den är nu är ena sidan i luften och den andra i golvet vilket inte känns riktigt rätt.



Dagens piska: Sök jobb!!

Nu är vintern här på riktigt.
Snön ligger på backen och under den ligger en massa is och väntar på sitt nästa offer.
Skulle inte förvåna om jag ramlar nästa gång jag kliver utanför dörren men kan man ramla på lite lera kan man ramla på is som är mer befogat.

(skrattar elakt)Nu kan jag verkligen kasta en massa snöbollar,så låt kastandet börja!!

Förutom att vara lite barnslig och klantig så sitter man nu här och drömmer sig bort till ett ställe med värme, fina stränder och en hel drös med butiker så att familjen med mera kan få en massa fina prestenter till jul.
Fattig som man är så kommer nog inte de att hända men man kan ju alltid få drömma för det är väl vad som får en vanlig dödlig att orka med?

Tiden den bara går och går som alltid.
Sommaren är över och hösten intar sin rättmätiga plats, kvällarna blir längre och träden tappar alla sina löv och kylan smyger sig sakta men säkert på.
Snart kommer vintern med en massa snö och ännu kallare vindar och mörkare kvällar.

Ska kasta snöbollar på alla....


Förutom den ytterst deprimerade årstiden så sitter man med studier som ibland kan kännas precis lika deprimerande men målet som jag har satt upp är att göra klart allt och det med bländande resultat.
nog för att man vissa dagar är färdig att ge upp men jag tänker inte ge upp den här gången, tänker bevisa för mig själv att jag kan ta mig igenom allt och visa upp ett vackert papper på det som jag senare med stolthet ska rama in och hänga på väggen.

En liten paus i allt jäktande har uppstått och tid för tankar och planering får en tillfällig plats i min skalle.
Finns även tid för en lite klotter på denna sida som hela tiden tycks hamna bakom som så mycket annat i mitt liv just nu.
Ber om ursäkt för min frånavro och när jag säger det så menar jag inte bara denna lilla sida utan även till er det berör, jag vet att även ni hamnar på kant just nu och det känns inte allt för bra.
jag var på G med stort g som alla kan se men sen så vart det lite mer än vad jag kunde tugga men jag vill fortfarande och jag har fortfarande inga planer på att försvinna ut i tomma rymden även om det för stunden verkligen kan te sig på det sättet.
Ni finns i mina tankar hela tiden och i min skalle så vill jag att det ska finnas tid för lite roligt, kanske inte som en familj men något mera närvarnde än detta är från mina sida att föredra men som alltid är det mig de hänger på så jag ska göra mitt båsta för att kunna se er alla snart och inte drula till de nå mer.

Man kanske skulle ta och göra en liten uppdatering...igen.
Det händer så lite saker i mitt liv men på samma gång är det så mycket att man ibland undrar hur man ska orka med och hinna innan tiden tycks ta slut.
Om man ska se till min förmåga att hålla denna sida alert så kan man ju nästan tro att mitt liv står helt still och vissa dagar önskar man verkligen att det kunde få vara så enkelt.
Fler stillsamma dagar och mindre sura dagar vore något, skulle till och med vilja ha dagar då jag bara kan få ligga kvar i den varma sängen och riktigt gosa ner mig utan att behöva tänka på allt som ska göras, tåg som ska passas och platers man måste infinna sig på för att kunna leva.
Men livet å andra sidan har sällan varit till min fördel tidigare så lite glad är man ändå att vissa saker aldrig ändrar på sig.

Singel....inte singel

Nej, jag tänker inte flytta.
mer än så tänker jag inte säga

En annan plats, nya människor och ännu en sysselsättning så det är väl bara naturligt om inte annat förväntat att problemen ska hopa sig över mig som ett stort bäcksvart moln.
Tanken att saker och ting skulle fungera felfritt var både att sig för mycket friheter och en dröm som fortfarande inte tillhör mig, att jag inte har lärt mig de ännu.
Myndigheter är och förblir just det lika mycket som jag alltid kommer att vara en vanlig människa som sliter arslet av mig för att få den lilla kaksmulan i slutet på varje månad.
Men då ska jag ha varit en väldigt duktig och snäll flicka.

Jag sitter nu här och tar mig en välförtjänt liten paus och tänker förmodligen göra det resten av kvällen för att kommande dag ha orken att ta mig an alla dessa svarta saker som hänger över mitt huvud.
Jag brukar alltid säga att inget får vara lugnt när det gäller mig så detta är bara ytterligare ett bevis på de.
Men men, de är verkligheten som den ska vara..kan ju vara dumt att tro något annat.

Jag är en stor tjej nu som har mognat så detta kommer jag att klara galant fast med lite hjälp självklart.

Sann lycka är att kunna skratta och le även när det finns många saker framför en som man måste ta itu med.
Man är lycklig om man kan lägga sig utan att behöva känna hur alla problem tynger ner kroppen till en båge och själen våndas under den mörka timmen.
Lycka här i livet innebär ett lugn som ingen eller inget kan vare sig rubba eller ta ifrån en, man ska känna sig tilfreds med livet som det är och man ska vara nöjd med den person man själv är oavsett om ensamheten vandrar i ens fotspår, hack i häl.
Riktig lycka kommer från en själv, riktig lycka är något som man på egen hand har lyckats skapa från ingenstans, därav att ingen kan ta ifrån en den eller fläcka ner den.
Riktig lycka är att kunna vara stark på egenhand, att kunna le när de som minst finns något att le åt, att kunna skratta när det inte finns något att skratta åt, att kunna leva när det känns som att livet har upphört.

Endast tre veckor har gått men de har varit tre veckor fyllda av händelser och överraskningar jag inte trodde var möjliga.
Ännu en gång står jag på mina egna ben men denna gång väljer jag att fortsätta stå på mina egna ben, anpassa mitt liv efter mig själv och ingen annan, bygga upp ett hem som bara är mitt och som jag kommer att se som mitt hem under en lång tid framöver.
Att vara själv just här och nu under denna period av mitt liv gör att jag verkligen kan uppskatta det hela, man borde uppskatta ensamheten och inte skrämmas av den.
Men det är bara en personlig åsikt som grundats på år av diverse konstiga val i livet men utan dom valen så hade jag inte varit den jag är idag, inte heller hade jag kunnat vara nöjd med de liv som jag just nu i sakta mak planerar och bygger upp.

Jag har under den gångna veckan fått lära mig att ett hektiskt liv inte behöver innebära att man blir sönder stressad för att sedan må dåligt.
mitt liv är fyllda av saker att göra och då är de mycket "nöjen" som är involverade men jag lyckas på något mirakulöst sätt få allt att fungera och de får mig att må så bra även om de ibland kan bli lite väl snurrigt.
fast va vore mitt liv utan platser att vara på, människor att träffa, saker som går sönder när jag minst behöver de.

så bra som jag mår nu har jag aldrig gjort när de kommer till mig själv och mitt eget liv vilket gör mig både stolt och chockad, men de brukar ju heta "inget ont som inte för nå gott med sig" och i mitt liv just nu så stämmer de gammla ordspråket in väldigt bra.
jag bygger upp mitt liv från grunden en dag i taget och de i sin tur gör att jag finner dom mest harmoniska saker här i livet, saker som jag tidigare förbisett eller blundat för i brist på både mognad och förståelse.

när ingen kan se eller höra fäller jag en eller fler tårar av lycka, lättnad och tacksamhet.
sitter nu här och är väl medveten om att utan er de berör så hade jag verkligen inte fått previlegiet att kunna göra allt de som jag har hunnit med att göra och dessutom påbörjat.
med en värme som inte är av denna värld har jag blivit mottagen med öppna armar och accepterad även fast jag själv anser att jag inte är värd allt detta oavsett vad den personen säger eller tycker.
men jag är ändå väldigt tacksam och känner att jag vill göra allt för att bevisa att jag denna gång har kommit för att stanna.
jag vill vara en del av livet som de är idag och får man en chans som jag just fått så vårdar man den med mycket ömhet och krälek i hopp om att de ska gro till något starkt och stabilt.
något som kan överleva en själv.
du ska veta att du har gjort ett jätte bra jobb, bättre än du kan man inte finna även om jag en gång i livet varit av en annan åsikt.
de tänker jag inte hymla med.

sen så finns alltid min speciella vän med mig i både tankar och vardag och ännu en gång så har hon varit en räddande ängel i mitt liv.
så trött hon måste vara på mig nu och alla ställen hon "tvingas" ta mig till bara för att jag ska kunna göra allt och träffa alla.
du har gett mig möjlighet att få se en skatt man inte kan värdera i pengar, en skatt som jag så länge har saknat och längtat efter.

jag älskar er alla på mitt egna lilla vis

Dagen började med tunga måln och en mycket morgontrött jag som med stor ansträngning kliver upp ur min temporära säng för att i all hast försöka få på mig kläder samt borsta tänderna så att vi kan komma iväg.
vårat mål för dagen va att ta oss till röforsloppet, tänkte ta oss en titt på alla bilar som ska köra, inte köra och för att njuta av de underbara vädret, som turligt nog faktiskt blev riktig gassande varmt framåt eftermiddagen.
jag var uppenbarligen fortfarande trött för jag höll återigen på att somna i en bil men denna gång blev de hennes karls bil..måste få säga att bilar är bekvämare än vad många tror eller så är de bara jag som kan konsten att somna lite varstans.
efter en intressant och rogivande dag sitter man här igen och klottrar ner ord för glatta livet.
allt för att dela med mig och för att få tiden att gå lite fortare, man sitter ju här och tänker på mat nu men de fattas en person eller två så de blir inget matintag förrän hon eller dom har anlänt.

när mörkret börjar anlända och barnen ligger i sina små sängar och drömmer sött smyger sig dom vuxna ut(dvs jag och mina två vänner)för att ta sig an ett parti hederlig gammal kula.
tre personer och en kväll att fördriva men inga förslag på vad man kan tänkas göra för att ingen är kreativ nog att komma på något vettigt.
inte förrän pratet om den sedan länge paserade barndomen och allt man hade för sig då, för att inte tala om hur mycket lättare de då va att kunna roa sig.
ialla fall glada som jag vet inte vad smyger vi oss till närmaste men ändå lämpligaste plats för att roa oss kungligt.
efter en timmes spelande eller något är de nog dax att ge sig för att de börjar bli en aning för mörkt och för att den första lider av brist på linser, den andre måste komma i säng för att orka upp till jobbet och den tredje som då är jag lider av akut toalettbehov och myggbett.
med goda miner och ord om att spela dagtid istället som alla andra går vi sakta hemåt för att avsluta kvällen med ett parti långdraget kosrtspel där jag förlorade.
man kan inte vinna alla gånger.
någonstan däremellan så hann jag få panik av flygande duvor och se dom ta en kort men vad som såg ut att vara en efterlängtad dusch.
nu är det bevisat att man inte behöver ha pengar för att kunna ha kul utan de räcker med att vara väldigt barnsligt sinnad.
och med detta avslutar jag nu nattens inlägg.
gu så intressant tänker alla och läser de igen bara för att vara säkra på att dom kommer att kunna sova hela natten igenom.

Dom senaste 24(eller om det har hunnit bli 48 nu)timmarna så har jag funderat över vem man ska behöva mörda för att få lite respekt.
om man ger sitt allt här i livet till olika personer man möter så förväntar man ju sig att man ska få samma bemötande tillbaka som man själv ger till andra.
fast under dom åren som har gått kan jag inte påstå att jag har fått något tillbaka vilket gör att jag inte kan sluta undra över vad jag gör som är så fel.
är jag efterbliven som tycker att respekt och ärlighet är två saker som man verkligen borde kunna ta förgivet här i livet?!
hela skallen bara snurrar av frågor, frågor som jag vet att jag inte kommer att få några svar på bara för att jag uppenbarligen är både efterbliven och naiv även om jag inte anser det själv men eftersom att allt ändå blir fel och jätte konstigt så kan jag inte komma med något bättre än det.
bara för att allt hela tiden slutar som det gör så ställer jag mig frågan "varför ska jag när ingen annan kan" i och med det så anser jag att ödmjukhet, ärlighet och respekt är något som inte längre är en dygd som jag tänker hållas med från och med nu.
tänker vara precis lika svinig och köra med samma ruttna stil som alla andra på denna jord och sen titta lite dumt när någon undrar om de är nå fel på mig som inte kan tänka längre än till mig själv.
trött på att vara den som ger hela tiden men som aldrig får något tillbaka oavsett hur lite eller mycket de handlar om.
jag tycker inte de är nå kul att sitta där och försöka vara glad och mogen medans den man pratar med sitter och sparkar på mig tills jag inte kan gå längre och sen bara lämnar mig där åt mitt eget öde för att det är bekvämare så.
allt för många gånger har jag tillåtit mig själv att bli behandlad som skit men idag känner jag att gränsen är nådd.
om det jag vill ha i gengäld för allt jag ger är alldeles för mycket så kan den här världen med alla dess människor fara och flyga dit solen aldrig lyser för de här tänker inte jag gå med på längre.
jag vill bli behandlad som en människa inte någons leksak, tidsfördriv eller mobboffer är det så jävla svårt.

Dumma, dumma lur och bara dö och sen dumma dumma mig för ha lämnat laddaren hos mamma.
men en butik och 15 spänn senare så är luren vid liv igen och är redo att ta emot samtal ännu en gång.
så för den som har försökt att ringa kan jag nu tala om att de går att komma fram som vanligt igen.
under tiden som luren käkade så vart de en tur i diverse butiker och till min stora glädje insåg jag att man faktiskt kan klä sig på ett annat sätt utan att se ut som en mupp på speed.
så från och med nu ska ja försöka ändra min stil lite så att man inom en månad eller nåt kanske ser ut som 23 och vuxen inte 15 och flummig.
ovanpå de så finns de planer på att fixa i ordning håret så att man blir av med de som är slitet och inte alls ser bra ut.
ska man laga sig själv så kan man lika gärna göra de ordentligt och va kan passa bättre än att vara lite egoistisk och bara göra saker för sin egen skull.
alla behöver skämma bort sig själva lite nu och då så med ett stort leende tar jag mig an de som ska bli mitt liv och endast mitt.
även om de gör ont inom mig nästan hela tiden så känner jag ändå att detta kan bli bra och de kan jag tacka en speciell vän för.
utan henne hade jag inte vetat varken ut eller in idag, ett STORT tack till dig och för att du orkar med en vilsen själ som mig hela tiden.
och ett jätte tack för igår, snurrig av rondellen vart jag verkligen och allt skrattande kändes verkligen bra.
skönt att som omväxling kunna gråta för att man skrattat som en idiot och magen inklusive kinderna värkte ganska bra.

banzai är mitt nya motto och en dag i taget min nya filosofi de tänker ja köra på hårt och de är bara för att ja äger så bra.
ur vägen alla vägen är min.
kan alla höra hur elakt ja skrattar ;D

Ett badkar, en lägenhet för mig själv och all tid i världen att bara tänka på mig och så en flaska som kan fylla hela de där badkaret med en jätte massa bubblor.
En hel del olika sorters pealing och sen ett fotbad vilken kvinna kan motså något sådant.
Med badkaret fyllt till brädden med skum, alla krämer med mera på kanten tar jag min kanske käraste ägodel nämnligen mp3 spelaren och kliver ner i vad som kommer att bli de skönaste badet på väldigt länge, bara låg och njöt som en liten gris i leran.
Musiken skrolar på väldigt hög volym vilket resulterade i att jag inte kunde motstå att gunga med till Bobbans sköna takter, hoppa med till min mongo musik så skummet bara yrde från den ena sidan till den andra.
Tyvärr vart jag lite väl ivrig i mitt gungande eller borde man säga hoppande ett tag där så jag fick fylla på nytt vatten i badkaret för att slippa frysa.
Men sen va jag igång igen och rockade loss till dom norska pojkarna så skummet yrde åt alla håll...igen.

BANZAI!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Så sitter man på en annan plats med en mardröm som bara blir värre för var dag som går och just nu känns det som att den kan hålla på i all oändlighet.
Lagen om alltings djävlighet har majoritet hos mig förtillfället och man gör verkligen allt för att inte ge upp helt men det är svårt speciellt på kvällarna då man inte kan sysselsätta hjärnan med något helt onödigt bara för att slippa tänka på allt kaos som råder.
Vill så gärna att allt ska få vara bra men nu när jag sitter här och verkligen tar itu med allt så vet jag att de bara är en dröm som inte kommer att hända mig,en dröm som jag kommer att fortsätta ha varje vaken stund.
Nu handlar det inte bara om att jag har förlorat någon som jag älskar och bryr mig om, de handlar även om mitt liv i helhet som inte alls är helt någonstans men som man ändå ska försöka leva.
Ända sen jag flyttade hemifrån för många år sen har allt lett till värre saker och inget har fungerat eller blivit som jag trodde, många tårar har man fällt men hur de än är så slutar saker på ett sorgligt sätt när de gäller mig.
Nu sätter jag ner foten ungefär som ett barn kan göra under sin mest trotsiga period, göra en ful grimas samtidigt som jag högt säger"Nu får de vara nog....Jaaa de får de"
Okey friska takter från min sida med inslag av dålig förklaring eller humor men hela livet är ju så dåligt upplagt så det passar bara in.
Planlöst vandrar man runt som en vålnad och skrattar tonlöst åt vissa saker bara för att åtminstone försöka hänga med lite i kretsen.
En fråga ställs "hur orkar du?" jaa hur orkar man och svaret är att man inte gör de men mycket görs på automatik och resten är ett mindre tvång eller en övertygelse för sig själv att man kan klara sig och situationen man sitter i.
Ur all skit som råder har jag ialla fall fått en vän som ligger mig varm om hjärtat och som jag önskar allt gott till för hur de än är så förtjänar han allt bra som kan finnas i livet.

En mardröm som man länge har fasat för har nu blivit min verklighet, en verklighet som jag har blandade känslor för.
Från att leva med någon som man trivs med och verkligen kan slappna av med kommer jag nu att få vara själv och flytta från allt som har blivit en del av mitt liv som de är idag.
Med stor sorg vänder jag huvudet ett par varv och tar en sista titt på de liv som jag har haft här, blundar och går min väg för att bygga upp mig själv och ett nytt liv som jag förhoppningsvis ska kunna trivas med.
Att plocka upp sig själv är inget nytt inte heller att få ta del av sorg och tårar..hur smärtsamt de än må vara så går de över men frågan är hur lång tid de tar innan man kan känna sig som en människa igen.
Han är en person som jag verkligen kommer att sakna en hel del den första tiden men som vän kommer han förhoppningsvis alltid att finnas vid min sida och jag vid hans.
Han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta som ingen annan har fått ta del av.
Så nu bär de av till hemstaden igen och där ska de väl finnas en del att skriva om..när jag får tag i internet vill säga.
jag hade lovat bilder till dom nyfikna men som de är nu så kommer de tyvärr inte att bli några för jag kom inte så långt som till en inflyttning vilket jag under rådande omständigheter är väldigt tacksam över.

Jahapp, så sitter man här igen och villigt delar med sig av alla tankar och händelser som sker i ens liv.
Tror nog att detta inlägg får handla om allt nytt jag tycks lära mig för varje dag som går och man blir lika förvånad varje gång det går in något nytt i min tjocka skalle.
Att ha ett förhållande är som sagt inte lätt alla gånger men om man har tålamod och verkligen känner att det man har är värt allt så kan man verkligen få sig en stor överraskning eller kanske till och med en belöning om det ordet faller bättre.
Likaså kan det uppstå små belöningar i livet också och detär också något som man välkomnar med öppna armar.
Jobbet på lägenheten har verkligen gått trögt och jag har inte kunnat förstå varför det inte händer i den takten som jag trodde att det skulle, men nu är jobbet där borta nästan helt färdigt och jag har fått förståelse för varför olika saker som jag länge gått och funderat på.
Många tårar har runnit och jag har verkligen känt mig som ett stort fån nästan varje dag utan att riktigt veta varför.
Min belöning på allt har varit ord som jag länge velat höra och med ett lättare hjärta kan jag ta mig igenom det mesta så länge jag får ha min speciella kompanjon vid min sida.

Varför är människor så inne på att ha ett finger med i allt oavsett om det handlar om småsaker eller någons tankar om livet.
mycket tjafs har det varit och även att det inte har lett till osämja så har det inte varit roligt på något sätt och nu så håller det hela på att trappas upp fullständigt vilket gör att man sitter här nu och funderar på vart man ska ta vägen och hur det kommer att sluta.
Så mycket tjafs och prat som det har varit mellan mig och min sambo så vill jag inte starta ett nytt bara för att andra vill veta exakt samma saker som vi har tjafsat om jag vet inte hur länge.
På grund av att jag inte vill ta det så blir andra arga och irreterade och kan inte förstå varför jag vill hålla mig utanför.
Jag gör så gott jag kan gällande allt som är av vikt, det går inte en dena dag utan att jag vrider mig själv ut och in bara för att komma fram till en lösning på alla problem som ligger på, bakom, under och framför mig men det är inte lätt när allt man försöker med rasar ner till grunden igen.
Jag är bara en männsika precis som alla andra.
Jag vill flytta, jag vill skapa ett eget liv och JA jag vill ha en fungerande ekonomi som gör att jag kan betala allt som behövs samt se till så att det finns mat.
Men om man inte har orken att hålla två flytande så faller allt sönder så mycket fortare än vad ett korthus kan göra, att få upp allt igen tar längre tid.
Det handlar inte om lathet i det här fallet utan det handlar om att hitta sig själv, veta vart man själv står utan att veta allt det viktiga så kan man inte ta sig vidare inte heller kan man hitta balans i livet att få allt att fungera.
För mig tog det nästan sex år att finna mig själv och vart jag stog i livet, innan det så flöt jag bara runt och mådde dåligt för att jag inte kunde få något att fungera eller hålla.
Många har fått lida på grund av det tyvärr.
Nu ser jag samma sak igen hos någon annan och hur gärna man än vill hjälpa till så kan man inte göra annat än att stå på sidan av och hoppas att allt ska lösa sig snabbt.
En person som känner en massa men utan att veta varför kan man inte hjälpa för inget blir bättre av att prata eller stötta...bara att vara sig själv och låta personen vara sig själv.
En dag går det upp ett litet ljus och då kan man prata och försöka komma fram till en lösning.

Många säger att dom inte ska bli kära för att det gör bara ont men det är inte kärleken i sig som gör ont.
Det är när man vaknar upp och inser hur det verkligen är.
Insikten kan göra ont.
Hade ett eget uppvaknande på morgonen och det var inte allt för kul när jag väl började använda den där så kallade hjärnan som jag fick när jag föddes.(satt och väntade på ett svar gällande en fråga jag hade ställt och jag var på väg att surna till men hann ställa mig frågan "vad håller jag på med?")
Började tänka på hur jag har uppfört mig och om det verkligen fanns någon grund som kunde väga upp det hela.
Fanns inget annat än mina sura miner, mina ord och nu min skam över hur barnsligt töntig man har varit och det har inte funnits något som har gett mig den rätten att agera som jag har gjort.
Man ska inte bemöta alla situationer på samma sätt men ändå har jag gjort det och trott att det har fungerat men i slutänden så har jag bara lurat mig själv och på köpet gjort bort mig ganska bra.
Skam har jag så att det räcker och blir över och jag kan kan med stolthet säga att jag har haft fel och att jag inte tänker göra om det igen.
Nog gör det ont i kropp och själ just nu men om jag inte hade vaknat upp så hade den här smärtan gjort så mycket ondare för det hade förmodligen kostat mig mitt förhållande och den jag älskar.
Den sista man tittar på är alltid sig själv bara för att det är lättare att peka mot någon annan och säga att det är hos den personen felet ligger.
När en blir två så är man fortfarande samma person som innan och man har kvar allt man gjort och gjorde mm inget av det ändras bara för att man träffar någon.
Också det är något som man blundar för, jag gick omkring och trodde att det skulle vara på ett annat sätt.
Nu vet jag hur dumt det är och att det förmodligen är många som begår det felet som jag gjorde.
Bara för att man är tillsammans så ska inte vi behöva sitta ihop som seamesiska tvillingar, jag ska kunna hitta på saker på egen hand om det är så att jag skulle vilja göra nåt annat men inte han.
Ibland tappar man verkligen omdömet när man som mest behöver det.
var inte på det här sättet när vi möttes så att inse hur man är skrämmer lika mycket som man avskyr det.
För min del låg svarsjukan i att jag hade tappat fotfästet fullständigt och att tänka var ju som att be ett barn joddla på tyska.
Jag var osäker på mig själv och förlitade mig för mycket på att han skulle vara vid min sida hela tiden men alla har rätt till ett eget tänkande och att kunna få göra olika saker även i ett förhållande och jag ska kunna förstå det utan att bli sur och häva ur mig en massa dumma saker som inte gör annat än att skadar.
Förut kunde jag ta en bok och lägga mig i sängen och läsa och nu sitter jag och funderar över vad som hände med det.
Funderar även över hur dum man verkligen kan bli.
Med alla röriga tankar i skallen som virvlar runt helt okontrollerat så kan jag i allafall säga att min svarsjuka nu är borta och har blivit ersatt med stor skam och bevis på att min hjärna ofta tar semester, antingen det eller så fungerar den lite hipp som happ så man får väl vara tacksam över att det kan ske ett mirakel lite nu och då.
jag skäms så mycket att jag inte tycker att jag förtjänar att vara med någon som med ro låtit mig hålla på som jag gjort.

Om man är svartsjuk av sig för att man har dåliga erfarenheter så brukar man ofta kunna säga eller göra en massa som man kanske inte alltid är så stolt över.
Jag är en person som kan vara väldigt svarsjuk av mig men inte så att det går överstyr på något sätt utan jag håller mig till dumma komentarer och några små sura miner fast det brukar kunna ge med sig efter en liten stund bara jag får sitta tyst i mitt hörn och fundera över hur jag uppför mig.
Mitt sätt att ta itu med saker jag inte vet hur jag ska hantera blir ofta om inte alltid verbalt sen om det är snälla saker eller inte kan ju diskuteras men ord måste få komma ut för att jag ska kunna ta saker och ting med ro.
Tyvärr så har jag nu fått erfara att mitt sätt att bearbeta saken har bara satt mig i en dålig plats, för varje gång jag öppnar min mun och gör ett verbalt utfall så får jag höra att jag ska sluta vara så svartsjuk fastän jag bara säger nåt som ploppat upp i min skalle.
Personligen så anser jag att när det kommer till min del av svarsjuka så är jag väldigt snäll och mild (nåt som kan vara så allvarligt som just svarjukankan som kan gå för långt om det vill sig illa) och att bli påhoppad bara för att man säger nåt är inte ett dugg kul.
Jag kan konsten att hålla den i styr och faktiskt lyssna på den jag är med när han säger att det är lugnt.
Hans sätt att möta mig är inte vidare snällt när det kommer till anklagelsen att jag alltid skulle vara svartsjuk av mig.
Finns faktiskt dom som kan jobba bort sin och jag anser mig vara en av dom men så som han fick mig att känna nu borde jag nog hålla min mun stäng från och med nu.
Löjligt om inte barnsligt uppförande tycker nog många men för min del handlar det mer om att inte behöva hamna på kant i onödan vilket jag tror att mina komentarer kan göra vare sig det faktiskt handlar om svarsjuka eller bara en dum sak som råkar infinna sig i skallen vid fel tidpunkt.
Man ska säga när nåt är fel men man ska absolut inte öppna munnen bara för sakens skull, finns dom som kan ta illa upp.
Idag har jag lärt mig något nytt.

Många surar miner och en hel del irretation har det varit från min sida men nu är halva jobbet gjort på lägenheten men fingrar, händer, armar, axlar och rygg hinner väl både ramla av och gå av innan man hinner flytta in in den.
Att skrapa på en strukturtapet som har setat där sen skiten byggdes är inte så lätt men om man är envis så går det ialla fall att få bort smulor av den eller till och med bitvis.
Men om arbetet under är ännu värre så känns det verkligen som att man bara står och river medans väggen är precis likadan som när man började om man bortser ifrån lite gips och betong som trillar ner på golvet och man undrar varför det inte sitter kvar på väggen som den fördömda tapeten tycktes göra.
Vissa dagar har jag verkligen velat at en stor slägga och bara gå lös på väggen så att jag sen kan stå med ett stort leende på mina läppar och säga "nu är skiten borta" men efter mycket konsulterade med mig själv så kom jag fram till att jag inte har någon lust att fixa en ny vägg eller dela boende med grannen som jag inte ens vet vem det är.
Ingen slägga men en massa skrapande och slipande har det ialla fall blivit och man har hunnit med ganska mycket på en dags arbete, som man kunnat vara klar med om man gått dit som planerat men inte gjorde.
Imorgon blir det spackling som gäller och dagen efter det så ska det slipas och om vi är riktigt flitiga så kanske vi lyckas få upp några våder på en och samma dag men då ska vi som sagt vara riktigt flitiga.
När det är klart så ska golvet rivas så att det finns plats för det nya glovet, fast nu när jag tänker efter så kanske vi skulle ta och köpa golvet först för det fattas ju ingefär sju förpackningar.
Man kommer inte långt på en förpackning vilket jag trodde i nästan två sekunders lycka men verkligheten hann ikapp mig ännu en gång.
Trötta ögon fulla i slipdam känner sig lite smått trötta och fingrarna som fladdrar över tangentbordet skriver ofta fel på grund av för lite styrsel så sova ett par timmar kanske vore en god iden innan man ska ta sig an en ny dag fullt av händelser.

Nycklarna till lägenheten har äntligen hamnat i våra händer.
Nu blir det snart inflyttning men först renovering av vardagsrummet och det påbörjas på måndag.
Förutom det finns inte så mycket annat roligt att dela med sig av.
Allt här går i sin egen takt, man sväljer sina tankar och funderingar som helst kanske borde vädras för att underlätta vardagen.
Jag saknar mina vänner och min familj lite men har inte pengar nog för att kunna göra en visit hos någon av dom men jag antar att det är så livet är idag.
Inget är lätt och allt är rörigt.

Ord har blivit överflödiga då ingen vill lyssna, tankar är en kompanjon och instägdheten en del av ens personlighet.
Att inte få tänka som man vill, att hela tiden bli omyndigförklarad har blivit en vardag.
För varje dag som går önskar man att denna dag ska bytas ut mot en annan dag så att man inte ska behöva ta del eller ens visa sig ute.
Man tänker på hur man har det varje dag och på hur det kommer att går framöver men det finns ingen att prata med för att alla är så upptagan med att ha en åsikt om något som dom inte vet något om.
För upptagna med att vädra sina egna synpunkter för att ens kunna se hur andra har det.
Jag är inte längre en människa utan ett förmål för andras ilska och oförståelse, ett objekt man ser ner på för att man anses vara både lat och nonchalant.
Inte heller vill jag leva som jag gör just nu heller.
Ett liv där inget fungerar och som är beroende av andras välvilja, ett liv som inte är värt att kallas för liv utan att det smakar bittert i munnen.
Varför verkar det alltid vara jag som bryr mig om allt medans andrar bara lallar på som om det inte fanns ett bekymmer i världen.
Skulle kunna be hela världen att hålla käften just nu.
Mitt humör går inte längre att kontrollera så varför ler jag när jag inte ens vill, varför skratta när det ändå bara känns fejkat.
Hela livet är ett stort skämt som ingen kan förstå...ingen vill förstå

Konsten att göra mig förbannad på tre sekunder inträffade igår när en god vän till mig fick för sig att dela med sig av lite bilder.
Helt ur det blå så började min dator att stänga ner en massa fönster och min första tanke var att nu har jag fått in nå skit.
Hela kvällen och halva natten höll vi på med att försöka hitta vart detta virus kan ha lagt sig men hur vi en sökte så kunde vi inte hitta och jag vart bara mer och mer irreterad.
Lyckligtvis hittade vi problemet men lika fort som vi hittade är den nu ännu en gång på vift i burk men dock i karantän och kan som jag har förstått inte göra någon skada.
Jag hoppas att min underbara vän kollar sin egen dator inom en snar framtid innan jag personligen åker över dit och har sönder den för henne.

Meningslöst!

Mitt trasiga paket innehållande linser ledde till ett samtal med posten där jag ville skälla ut den stackaren som svarade men det blev ett lugnt samtal där jag ville reklamera och att posten skulle ersätta det som var skadat.
Vederbörande på postens kundservice lät väldigt tillmötesgående och tog uppgifter angående mitt paket/brev och sen avslutades vårat väldigt givande samtal med att jag fick ett reklamtionsnummer.
Där trodde jag att allt var frid och fröjd men så var det visst inte, dumma mig för att jag tänkte en sådan tanke.
Ungefär en vecka senare fick jag hem ett brev från posten och det var ju allt annat än det som jag hade hoppats på att få höra.
Posten ger inte ersättning när det handlar om 1:a-klass brev och som saknar försäkring men dom hoppas att man i fortsättningen kommer att använda dears tjänser med förtroende.
Min första tanke är ju naturligtvis om dom är kompletta idioter, naturligvis så har dom inte mitt förtroende längre och jag hoppas verkligen att det en dag kommer att komma ett nytt företag som kan slå ut vad som idag bara är en bunt inkompetenta postfjollor som totalt skiter i andras tillhörigheter.
Mitt missnöje är stort och att inte få ut något för det gör mig bara förbannad och jag anser att det är en dålig stil dom kör med.
Det ska inte spela någon roll om det handlar om ett paket eller ett brev utan om att kunden ska ha rätt till att kunna få ersättning när det har blivit skadat under hanteringen för det är ju dom som har ansvaret tills den som är ägaren har fått det.

Stämningen här är inte allt för bra just nu så att man trippar på tå för att inte stöta sig med någon är ren vardag.
Jag kan nästan ta på den tunga luften som hänger över en när man är här och känslan av obehag följer efter vart jag än försöker gömma mig, kryper innanför huden på mig så att det riktigt känns.
Det man kallar "hemma" känns inte riktigt som hemma för min del och jag skulle verkligen vilja
kunna vara i ett hem som alla andra och känna att jag trivs och att det verkligen är ett hem som jag vill vistas i.
Inte som här där man trippar på tå och knappt vågar visa sig för att man inte vet vad som kommer att hända.
Jag visste från början att det skulle kunna bli något liknande men har det pågått under en längre tid så inser man att det inte längre fungerar och det i sig gör att stämningen blir sämre.
Det här har gått för långt, så långt att man tär på varandra mer och mer ju fler dagar som går så ett bråk kommer nog att uppstå frågan är hur stor skada det kommer att bli.
I det här fallet så har jag satt mig själv åt sidan för att inte krocka men det i sig har gjort att jag har byggt in mig i ett hörn vilket verkligen var dumt gjort om man ska se hur långt det har gått nu.
Att möta någon på halva vägen innebär inte att man ska behöva sätta sig själv åt sidan helt men tyvärr så gjorde jag det för att vara snäll mot dom som tog in mig fastän dom inte behövde men nu har jag kvävt mig själv totalt och jag saknar verkligen den frihet som jag en gång hade.
Jag kunde komma och gå som jag ville när jag ville utan att behöva tänka på att det finns andra med bestämda åsikter om hur vissa saker ska se ut eller göras.
Vill verkligen vara mig själv och känna att där man bor verkligen är hemma.

Fick för mig att beställa linser för ett par dagar sen men då hade jag inte räknat med att posten skulle hinna ha sönder dom för mig innan jag ens har hunnit få dom.
Skicket paketet var i kan kallas för mos och linserna kan kallas för obrukbara just nu och jag själv är bara väldigt trött och besviken.
Är det så man ska få sina tillhörigheter levererade?
Man betalar för något och då förväntar man sig inte att få hem det trasigt bara för att någon postfjolla tyckte att han/hon sparade tid genom att med våld pressa ner paketet i brevlådan utan en tanke på att paketet kanske är ömtåligt.
Jag antar att jag måste ha jgort något mycket dumt för att hela tiden råka ut för en massa skitsaker.

Sommaren är äntligen här!
Varma dagar som man vill spendera nära en badplats, varma nätter som håller en vaken bara för att lakanen anfaller hela tiden och myggor som surrar en i örat och sen sist men inte minst det är ljust ute.
På min lista finns bada och sola med sen att man kanske inte hinner med det är en helt annan sak, fast nog hoppas jag på åtminstone en vända i vattnet och solen.
Har man tur så kanske man kommer iväg på en liten men välbehövd semester.
Vart spelar inte mig någon större roll bara jag får komma bort och ha med mig min bättre halva och känna att man har ett liv som man själv rår över.
Man känner sig inte alltid som en människa eller hemma när man inte har något eget ställe utan delar bostaden med flera.
Önskar alla en glad sommar med mycke sol, bad och fina minnen som man kan tänka på när det ännu en gång är mörkt och kallt ute.

Efter nästan en veckas stressande och tidiga mornar längtar jag verkligen efter helgen.
Min kropp gör ont och mina fötter tycker inte längre om mig, kan knappt gå som folk än mindre stå normalt.
Från att inte har gjort något till att helt plötsligt springa runt från morgon till sen eftermiddag tar verkligen ut sin rätt.
Om allt går bra så ska jag springa där och servera med allt vad det innebär i hela två månader men det känns skönt att äntligen få något vettigt att göra om dagarna i stället för att bara sitta hemma och dega.
Men frågan vad som kommer att hända när dom där två månaderna är över kvarstår tyvärr allt jag kan hoppas på är att jag antingen lyckas få en fast anställning eller att jag snabbt lyckas hitta ett annat jobb som innebär en fast plats.
Mycket händer och det är bara bra saker så två tummar upp för mig.(Wohoo!)
Bara en månad tills vi får nycklarna till lägenheten också..kan inte bli bättre.

Att hitta en praktikplats är uppenbarligen lika lätt som att få ett jobb.
Av dom fyra platser som jag kontaktade var det bara en enda som hade tillräckligt god uppfostran att tacka för att jag har visat intresse och tagit sig tid att säga hejdå.
Resterande tre hade så bråttom med att bli av med mig att orden bara snubblade ut lite halvhjärtat (ur det gapande hålet även kallad munnen) för att inte tala om hur stressade dom lät när jag informerade om att jag inte kommer från någon skola.
Ingen frågade mig varför jag kontaktade dom om jag inte kom från en skola, jag hade lika gärna kunnat vara färdigutbildad men det hade vederbörande för bråttom för att ens orka bry sig om.
Kanske bara är jag som är petig men ska man inte åtminstone försöka att ta sig en gnutta tid när det är någon som ringer bara för att fråga och inte ställa dom inför rätta och skrika av med huvudet.
Man blir så motiverad när man möter människor som antingen inte kan konsten att svara när man gör en förfrågan eller öppet visar att man har inkräktat på deras dyrbara tid.
Jag trodde att söka jobb var en pina men efter det här så inser jag att det inte spelar någon roll båda är lika givande som ett sömnpiller.
Det där med att satsa på yngre är för mig bara som en fjärt i rymden för att uttrycka mig barnsligt enkelt och lite smått dumt.
Vänder man sig till arbetsförmedlingen får man bara "sök jobb" slängt i ansiktet men hur lätt är det att få jobb när man inte ens lyckas fixa en praktik?
Livet är bra surt allt för ofta för att man verkligen ska orka ta sig igenom en hel dag utan att känna sig trött, irreterad eller mordisk.
Är det kanske mig det är fel på och ingen annan!
En gen som är så totalt fel och avskyvärd att alla ryggar undan för att slippa bli smittade bara det att jag är den ende som än så länge är så naiv att jag inget har upptäckt ännu.
Inte nog med att jag dryper av sarkasm nu lider jag också av en felande gen som skrämmer alla jag söker jobb/praktik hos.
En förenkald mer trovärdig historia är ju att jag måste vara en av dom få stackrarna som föddes med otur som vara hela livet igenom.

Oväntat besök och en impulsresa skiljde denna helg från alla andra.
En natt i örebro blev kanske inte som det var tänkt men å andra sidan så var inte resan dit heller särskilt planerad så man ska nog inte klaga.
Trevligt sällskap och en bra film säger man aldrig nej till.
på toppen av det så hann jag med en blixtvesit till pappa också, man får passa på när man ändå är i stan så att säga.
Förhoppningsvis så blir det en hel helg nästa gång, lite mera planerat och en trevlig utekväll.

Första gången jag såg dig var jag rädd.
Jag kunde inte riktigt ta i dig, känna den värmen och kärleken som jag trodde att jag skulle göra, som alla förväntade sig att jag skulle göra.
Försökte att känna värme istället för skräck när jag höll om dig men hur mycket jag än försökte så lyckades jag inget vidare.
Hela tiden tänkte jag att det måste vara nåt fel på mig att jag måste vara helt borta och att det inte borde vara så här.
Dagen då jag lärde mig vilken underbar person du var, hur mysigt det var att bara få hålla dig även om du sov var den dagen då jag lovade att ge dig allt som jag inte kunde ge dig när jag först såg dig.
Men den dagen va också en dag då allt gick fel.
Som jag försökte kämpa för oss två för att vi skulle kunna fortsätta att vara tillsammans.
Trötta ögon och ingen att vända mig till gick allt till slut sönder fullständigt.
Jag lovade att ge dig allt men det slutade med att jag inte kunde ge dig något.
Det som började dåligt slutade dåligt.
Hur ska jag någonsin kunna förklara att inget var medvetet, att jag inte bröt mitt löfte.
Du måste verkligen tro att jag hatar dig.

När man inte trodde att livet kunde bli mera ointressant och så totalt sugit så får man motsatsen bokstavligt talat slängd i ansiktet.
Man gör allt man kan för att uppfylla kraven, man bönar och ber på sina bara knän som en annan patetisk varelse utan ryggrad.
Sparkar dom på en så ler man fortfarande i hopp om att man kanske fortfarande har en liten chans att få leva men vad spelar det för roll att man gör allt en mänsklig person kan göra för pengar får man uppenbarligen inte oavsett vad man gör.
Jag har hört talas om att vissa komuner kan vara jobbiga att ha och göra med men jag har aldrig varit med om en så totalt felavlad stad som denna där man inte tycks kunna se längre än näsan är lång eller skulle man kanske säga kort istället.
Vad är det för människor som tar den här sortens jobb egentligen och vilken typ av människor är det som får jobben?
Har dom blivit misshandlade som barn och tar ut det på dom som söker eller är det mannen i hemmet som låser in dom i en källare varje kväll förutsatt att det nu är någon som orkar leva med en människa som totalt brister när det kommer till allt vad mänsklighet och förståelse heter.
Det är ju nåt som inte stämmer med folket som jobbar här sen om det är felavlat, misshandel eller bara maktmissbruk skiter jag fullständigt i, något är verkligen fel men den åsikten ger inte mig några pengar på kontot och inte heller ger det mig något direkt liv heller.
Men å andra sidan så var det längesen man hade något så lyxigt som ett liv så jag antar att jag nog har glömt hur det känns att ha ett.
Är det någon som vill gå ner i vikt så kan jag rekomendera metoden "banta med socialen" kostar bara ditt liv inget mer.

Alone but yet not alone.
Sad but also happy at the same time.
When will i laugh and when will i cry?
When am i alone and when am i not alone?
Emty inside without really be emty.

This mix of feelings is called life.

"Memories from childhood stay with us forever,
Taking us where we have been and will go,
Pieces of life that live on and will never
Let us forget we were young long ago.

Sometimes I wander back into those shadows,
Quietly being who I used to be,
Bringing to life all the joys and the sorrows,
Days that can’t die while they still live in me.

Holidays linger and happy times glisten;
I can see everyone active and well.
I can still hear them if only I listen,
Feeling each motion and breathing each smell.

Life has such treasures that time’s always stealing;
Nothing can ever entirely stay.
While you are young, you can capture each feeling;
Make all the memories you can every day."

The wind is playing in my hair and whispers gentley in my ear as we dance around in cirkles.
Flowers on the ground smells like something sweet and all the diffrent songs from birds around me sounds like something joyfull, it makes me smile like a child.
With the sun above me glowing like a big candlelight and a sky blue as the ocean i feel free just as the birds in the trees.
Even if there is rain i can sense the joy in my body and the freedom in my laugh.
Even a little smile makes me full of joy as long as i can se the sky and dance with the wind when ever i desire to.


White sand beneath my feets as my floor
Blue water befor my eyes as my window
Treepalms beside me as my walls

Reign or sun it doesn't matter to me as log as i am free.
Like the water i wanna float into the unknown and se places no other have seen befor.

I want to see.
I want to smell
I want to touch
I want to feel
I want to taste
I want to be alive.

When ever there is reign my soul is crying in silence.
When ever the wind sings a sad song outside my soul sings with it.

Like the mist can hide things my soul hides from the reality and comes to life in my dreams.
In dreams my soul can live.
In dreams my soul can be free.

Alla dagar flyter ihop till en enda stor massa, alla dagar är ungefär lika händelselösa som denna.
Att vakna känns ibland som en plåga bara för att man vet att även denna dag kommer att se ut som alla andra dagar framför datorn eller dumburken.
Skulle så gärna vilja göra något annat som oväxling men om det bara är jag som känner mig rastlös så är det väl jag som ska komma på något annat att göra istället för att sitta inne coh stirra.
Så bra fantasi har man tyvärr inte numera och även om man hade det så ska den iden tilltala minst en till.
Känner mig väldigt rastlös och uttråkad att minsta lilla sak som är annorlunda skulle kunna roa mig just nu till och med att bygga ett sandslott skulle kunna hålla mig sysselsatt i ett par timmar och så kommer man ut tack vare det.
Försökte mig på att rita tidigare idag men kreativiteten är som bortblåst oavsett vad jag försöker ge mig på att skapa.
Man kanske skulle ta och göra som så många andra gör.
Sätta sig och läsa en skvallerblaska och gotta sig i andras liv i brist på ett eget.

Medans andra tittar på majbrasan och hoppas på att vintern nu ska vara borta sitter andra och tittar på vita stränder och en flygbiljett till just den stranden.
Pratade med min käre far på telefon igår och fick veta att han nu ska ta sig en välförtjänt semester på Curasao.
Grön av avund är något som man verkligen blir när man tittar på bilder tagna på den vita stranden med tillhörande blå/grönt vatten och man önskar verkligen att man kunnat få följa med men nu är inte verkligheten så snäll mot mig.
Jag får nöja mig med att sitta och titta på bilder därifrån och drömma om att jag en dag kan åka dit själv och uppleva samma saker med egna ögon.
Aruba är en grannö till Curasao och sen finns det en till ö och tillsammans så kallas dom för "de tre trillingöarna" och alla tre ska tydligen vara lika underbara att vistas på.
Medans min underbara pappa reser runt och upplever alla dessa underbara platser sitter jag hemma och njuter av den varma solen som finns här.
Samma sak tror jag nog bestämt att jag gjorde förra året också då han tog en två veckors vila på Aruba, sen året innan det gjorde jag samma sak ännu en gång medans han upplevde smakerna av Mauritius och allt vad den underbara platsen kunde erbjuda.
En dag ska jag som sagt åka så att jag ändrar på den här udda rutin som jag har lagt mig till med.

Filmer tittar alla på lite nu och då, det är nog bara jag som är lite väl fanatisk när det kommer till film.
har gjort en liten lista och skrivit vad jag tyckte om dom.
Kommentera gärna vad ni tyckte.
Vill ni läsa om vissa av filmerna kan ni gå till: loxus.blogspot.com

1. The curse of el charro: Klassisk B-film som det säkert kommer en 2:a på
2. Tell me something: Den var bra men kunde ha varit bättre(Koreansk)
3. Dark water: Orginalet(japansk)är klart bäst i det här fallet men den här är i vart fall värd och se, den va bra i sig.
4. Team america: Underhållande på sitt vis men inget jag tittar på igen.
5. House of wax: Bra gjord, underhållande men är tyvärr allt annat än en skräckfilm.
6. Van helsing: Mysig film som levde upp till mina förväntningar
7. Lady in the water:Vad ska man säga om den förutom att vi snabbspolade igenom hela filmen.
8. Constantine: Även denna är en film som jag helt klat föll för och som levde upp till mina förväntningar. Den är klart värd att ha hemma.
9. V for vendetta: Helt klart godkänd, också den är värd att ha hemma
10. One missed call: Klassisk japansk rysare, mycke bra men jag gillade inte slutet fast man kanske ska se uppföljaren. Kanske fattar man mera då.
11. Into the mirror: Den här filmen är också en japansk rysare och mycke bra.
12. White noise: En bra film som bygger upp stämmningen för att sedan förstöra allt i slutet.
    
13. Hide and seek: Mycke bra film och skrämmande för att den är närmare verligheten än vissa andra rysare/skräckfilmer.
14. Skeleton key: Var väl inet så där jätte bra, trodde den skulle vara bättre.
15. Hellboy: Bra gjord och med en egen charm över sig.
16. Ghost rider: Om den inte hade varit baserad på en serie så hade jag inte ens tittat åt den
17. The Hulk: Bra men föredrar orginalet
18. Hannibal: En av mina favoriter
19. The terminal: En mycke bra film som man gärna ser fler gånger
20. Kiss of the dragon: Typisk Jet li film men bra på sitt sätt
21. Casino royal: Som bondfilm suger den verkligen men som ren action är den ganska bra faktiskt.
22. Catch me if you can: Utan Tom hanks hade jag inte sett den
23. Wishmaster: 2:an gick an men dom skulle ha stannat där.
24. Hellraiser: Underbara filmer, hade dom gjorts idag tror jag nog inte att dom hade varit lika bra.
25. Friday the 13th: Klassisk skräck som man kan se än idag
26. Freddy krueger: Filmer med hög underhållning och stor charm.
27. AVP: En film som var efterlängtad från min sida. Predator är favoriter.
28. Dracula 2001: Bra men sen tyckte jag inge mer.
29. double team: Typisk amreikansk action sen om den var bra eller ej kan ju den lärde få tvista om
30. Maid in manhattan: Romantiskt upplagda filmer är inte min typ men den är bra om man ska se ur film perspektiv
    
31. How to lose a guy in 10 days: samma sak gäller den här men den är även rolig lite nu och då
32. Sahara: Lite indiana jones över vissa bitar men annars helt ok
33. Frailty: Värd att se
34. Gone in 60 seconds: Bra film men en klassisk handling, de goda mot dom onda
35. The Fast and the furious: Handlingen är väl sådär men snygga bilar finns det i alla tre. Är väl därför man tittar.
36. Initial D: Mysig film(koreansk) som har jätte mycke charm, enkel film som man lätt kan tycka om. (baserad på en animeserie)
    

Jag har länge varit arbetslös och utan riktig utbildning så jag har fått söka bottenskrapet, dom jobben som ingen annan vill ha och som inte ger någon direkt lön.
Kan inte påstå att man har sett en ljus framtid eller ens kunnat se framåt för att det har varit så mörkt och så har man haft det dom senaste fem åren vilket bara har gjort allt värre.
Någon riktig bostad har man heller inte haft, inte heller har man haft råd med mat varje dag för att allt har varit så osäkert.
Men nu för första gången i mitt liv så kan jag se ett slut på allt elände.
Ordnade förhållande i vardagen är nog något som alla vill ha och som dom flesta tar för givet men tyvärr så finns det allt för många som har det så som jag har levt.
Fast för min del får det vara nog med det, nu ska ja ge mig in i svetsyrket så en utbildning inom det ska jag nu fixa och jag ska klara det och jag ska få jobb.
Allt ser bra ut för mig nu, jag har ett liv och jag är lycklig och nöjd med hur det är.
Inte alla som kan säga så.
Istället för ur askan i elden som det alltid har hetat förr när det gäller mig tycker jag att det nu ska heta "Ur askan på semester".
För bara ett år sen så hade jag stora problem där inget i mitt liv fungerade men det var ju en vanlig vardag för min del så att helt plötsligt inte behöva vara arg, trött, stressad mm är verkligen en riktig semester.
Tänk om alla kunde känna att livet var behagligt.

Efter en lång väntan och stor osäkerhet kan man nu äntligen slappna av.
Lägenheten kommer äntligen att bli våran som lovat, så nu kan man på allvar börja titta efter tapeter, nytt golv, golvlister och en massa annat som man skulle kunna tänka sig behöva och vilja ha när man får chansen stt renovera efter eget tycke.
Synd bara att killar inte tycker att detta med tapeter och möbler är lika roligt..
Jag har alltid undrat varför det är så svårt att få vissa killar att vara med och bestämma hur tex sovrummet ska se ut.
Jag menar man är ju två som ska bo där så då borde väl båda vara lika intresserade av jur de kommer att se ut elle är det bara som så att vi tjejer är petiga näst intill pjoskiga när det handlar om inredning mm.
har setat och tittat bland en massa tapeter men vet inte riktigt vad som passar vart och hur så då vände jag mig till den jag ska bo med, jag fick ett bra svar men sen hände det inte så mycket mer..tyvärr.
kan ju säga att man tappade lusten och intresset totalt och gick och satte mig vid datorn istället.
Hmmm undra om jag kanske var lite petig för att inte tala om tjurig där men plus poäng ska jag har för att jag inget sa utan bara gjorde nå annat istället.
Nu är den biten glömd likaså känslan men nå mer tapettittande blir det nog inte förrän jag har fått sällskap.
Inge kul att planera, visionera när man är ensam.

Har länge funderat över hur socialen egentligen fungerar och försökt komma underfund med vad dom går efter när dom tittar på en sökandes papper.
Har även undrat över varför man inte använder sig av samma “sida av boken” så att säga.
Jag har nu stött på tre olika städer och ingen av dom gör på samma sätt och man kan inte låta bli att rynka på ett ögonbryn eller två åt de och fråga sig varför måste allt vara så himla krångligt.
Den ena lilla staden hjälpte till med bostad om man inte kunde skriva ett kontrakt själv, vilket i mina ögon är en bra sak för alla ska väl ändå har rätt till en bostad.
Stad nummer två hade en egen avdelning för sådant även kallat bos men varför den fanns kan jag än idag inte förstå för de hände inte mycket där, i vart fall inte under den tiden som jag bodde där och behövde deras hjälp.
Sen har vi då den sista lilla staden och där vet dom inget om att hjälpa till med bostad, dom begär kontoutdrag sen tre månader tillbaka och dom vill att man ska betala dom två första hyrorna själv om man hittar en bostad.
Det om något förstog jag mig verkligen inte på.
Ska dom stoppa dom få slantar man får in bara för att man har lyckats hitta en bostad för att sedan efter två månader låta samma person få ansöka igen.
Och det här skulle då vara något som länsrätten har bestämt men frågan är hur mycket vederbörande på socialen har blandat ihop alternativt kokat ihop själv för att spara på pengar.
Har hört att om man flyttar från en stad till en annan så ska man betala dom två första månaderna själv och sen kan man ansöka om hjälp hos dom om det nu behövs, men jag har aldrig hört att man måste göra det även ett tag efter att man har fått beviljat och som det är nu har jag verkligen svårt att svälja den biten som sann.
Så mycket problem har jag nog aldrig varit med om och inte heller har jag någonsin upplevt att det är fel att ha tak över huvudet.
Men något som alla dessa tre socialkontor har gemensamt är att man måste stå till arbetsmarknadens förfogande vilket inte är så konstigt, man vill ju inte ha deras hjälp hela livet igenom.
Vissa kan få allt serverat på ett silverfat medans andra får slita arslet av sig för att ens kunna få beviljat för kommande månad.
Kan man fortfarande sen denna mynighet som en kortsiktig hjälp som man kan vända sig till när man behöver eller är det bättre att försöka leva på andra och bespara sig själv denna förnedring som det nu är när man vänder sig till dom.
Vill man att någon ska vända ut och in på ens liv, vill man på en enda dag långdraget summera ens liv så ska man verkligen vända sig till dom.
Men som sagt var alla är inte så men det är sällan man möter någon som verkligen vill hjälpa istället för att sitta och gotta sig i andras problem och glatt sitter och antecknar allt oavsett om det är av värde för deras utvärderingar eller ej.
Ibland kan jag till och med tycka att dom har för mycket att säga till om och för lite tillsyn.
Hur många barn har inte förlorat både hem och föräldrar bara för att socialen har ansett att dom farit illa i hemmet men i verkligheten kanske föräldrarna bara behövde lite hjälp och stöd inte ett omhändertagande.
Det är faktiskt inte alltid som det görs en korrekt bedömning av situationen men hur ofta vet en förälder när det är rätt och fel när det kommer till folk som har all makt i världen att verkligen förstöra en persons liv.
Vem ser till så att familjer som bara behöver hjälp får den hjälpen om inte socialen klara av en sådan sak.
Är många verkligen så dåliga föräldrar att ett omhändertagande är ett måste utan ens en tanke på andra möjligheter trots att många föräldrar som vill sina barn väl ofta är villiga att göra allt.
Sen kan man ju fråga sig hur många av alla dessa “behandlingshem” som verkligen står för den hjälpen som socialen påstår att dom gör.
Jag har hört om ett och där bistog man med allt annat än hjälp för familjerna.
Att säga till någon att man måste göra vissa saker annars tar vi ditt barn är inte hjälp utan hot men det kanske bara är jag som är känslig av mig.
En ändring och mera tillsyn kanske är på sin plats.