Sukhon's humble little blog

Ord har blivit överflödiga då ingen vill lyssna, tankar är en kompanjon och instägdheten en del av ens personlighet.
Att inte få tänka som man vill, att hela tiden bli omyndigförklarad har blivit en vardag.
För varje dag som går önskar man att denna dag ska bytas ut mot en annan dag så att man inte ska behöva ta del eller ens visa sig ute.
Man tänker på hur man har det varje dag och på hur det kommer att går framöver men det finns ingen att prata med för att alla är så upptagan med att ha en åsikt om något som dom inte vet något om.
För upptagna med att vädra sina egna synpunkter för att ens kunna se hur andra har det.
Jag är inte längre en människa utan ett förmål för andras ilska och oförståelse, ett objekt man ser ner på för att man anses vara både lat och nonchalant.
Inte heller vill jag leva som jag gör just nu heller.
Ett liv där inget fungerar och som är beroende av andras välvilja, ett liv som inte är värt att kallas för liv utan att det smakar bittert i munnen.
Varför verkar det alltid vara jag som bryr mig om allt medans andrar bara lallar på som om det inte fanns ett bekymmer i världen.
Skulle kunna be hela världen att hålla käften just nu.
Mitt humör går inte längre att kontrollera så varför ler jag när jag inte ens vill, varför skratta när det ändå bara känns fejkat.
Hela livet är ett stort skämt som ingen kan förstå...ingen vill förstå