Sukhon's humble little blog

Många säger att dom inte ska bli kära för att det gör bara ont men det är inte kärleken i sig som gör ont.
Det är när man vaknar upp och inser hur det verkligen är.
Insikten kan göra ont.
Hade ett eget uppvaknande på morgonen och det var inte allt för kul när jag väl började använda den där så kallade hjärnan som jag fick när jag föddes.(satt och väntade på ett svar gällande en fråga jag hade ställt och jag var på väg att surna till men hann ställa mig frågan "vad håller jag på med?")
Började tänka på hur jag har uppfört mig och om det verkligen fanns någon grund som kunde väga upp det hela.
Fanns inget annat än mina sura miner, mina ord och nu min skam över hur barnsligt töntig man har varit och det har inte funnits något som har gett mig den rätten att agera som jag har gjort.
Man ska inte bemöta alla situationer på samma sätt men ändå har jag gjort det och trott att det har fungerat men i slutänden så har jag bara lurat mig själv och på köpet gjort bort mig ganska bra.
Skam har jag så att det räcker och blir över och jag kan kan med stolthet säga att jag har haft fel och att jag inte tänker göra om det igen.
Nog gör det ont i kropp och själ just nu men om jag inte hade vaknat upp så hade den här smärtan gjort så mycket ondare för det hade förmodligen kostat mig mitt förhållande och den jag älskar.
Den sista man tittar på är alltid sig själv bara för att det är lättare att peka mot någon annan och säga att det är hos den personen felet ligger.
När en blir två så är man fortfarande samma person som innan och man har kvar allt man gjort och gjorde mm inget av det ändras bara för att man träffar någon.
Också det är något som man blundar för, jag gick omkring och trodde att det skulle vara på ett annat sätt.
Nu vet jag hur dumt det är och att det förmodligen är många som begår det felet som jag gjorde.
Bara för att man är tillsammans så ska inte vi behöva sitta ihop som seamesiska tvillingar, jag ska kunna hitta på saker på egen hand om det är så att jag skulle vilja göra nåt annat men inte han.
Ibland tappar man verkligen omdömet när man som mest behöver det.
var inte på det här sättet när vi möttes så att inse hur man är skrämmer lika mycket som man avskyr det.
För min del låg svarsjukan i att jag hade tappat fotfästet fullständigt och att tänka var ju som att be ett barn joddla på tyska.
Jag var osäker på mig själv och förlitade mig för mycket på att han skulle vara vid min sida hela tiden men alla har rätt till ett eget tänkande och att kunna få göra olika saker även i ett förhållande och jag ska kunna förstå det utan att bli sur och häva ur mig en massa dumma saker som inte gör annat än att skadar.
Förut kunde jag ta en bok och lägga mig i sängen och läsa och nu sitter jag och funderar över vad som hände med det.
Funderar även över hur dum man verkligen kan bli.
Med alla röriga tankar i skallen som virvlar runt helt okontrollerat så kan jag i allafall säga att min svarsjuka nu är borta och har blivit ersatt med stor skam och bevis på att min hjärna ofta tar semester, antingen det eller så fungerar den lite hipp som happ så man får väl vara tacksam över att det kan ske ett mirakel lite nu och då.
jag skäms så mycket att jag inte tycker att jag förtjänar att vara med någon som med ro låtit mig hålla på som jag gjort.