Tackar min pappa för hans omtanke och helhjärtade stöd men nu kan även mamma vara glad för nu kan jag äntligen se till så att hon får komma hem.
Jag har länge gått och funderat över vad jag ska göra men i ärlighetens namn så fanns det inget att fundera över men så kom jag i kontakt med min kusin och alla andra borta i Thailand så hoppet om att få hem mamma tändes på nytt men slocknade igen.
Det visade sig att dom inte heller kunde göra något och att tvingas till att låta henne stanna i sverige kändes som ett stort svek mot mamma och allt hon stod för men jag var visst inte den ende som tyckte det.
Pappa ville också att hon skulle få komma hem och få tillbaka en del av den värdighet som hon lyckats att förlora här så nu kan vi alla andas ut och ingen behöver leva med den eviga plågan att hon ligger och vrider sig i sin lilla grop kallad grav utan någon traditionell cermoni och utan en gravsten eftersom jag valde minneslunden.
Jag har så många blandade känslor att det är totalt uppror, jag sitter och gråter för i princip allt och ingenting och det är mycket jobbigt att inte ha någon kontroll över det emensionella biten.
Obduktions rapporten som jag fick idag har gjort sitt också och det var inte en rolig läsning alls utan bara en massa skit det var inte mycket som var bra i den.
Hon kanske dog utan att behöva känna något men fram tills att det hände måste hon ha lidit mer än vad som är mäsnkligt och jag tycker att det är konstigt att hon kunde behålla lugnet trots det för hon talade aldrig om för mig hur hon egentligen mådde och det får mig att må ännu sämre.
Jag önskar så innerligt att hon hade sagt som det var till mig så att jag kunde ha fått en chans att hjälpa henne men tyvärr valde hon sin egen väg i vanlig ordning.
Tack pappa!
Äntligen mamma så får du komma hem och på din sista resa får jag privilegiet att vara med dig och jag kommer att finnas där när du är bland dina egna nära och kära som du har pratat med mig om så mycket.
Det blev inte som planerat men en sista resa blir det i alla fall och hur konstigt det än låter så värdesätter jag det mer än ord kan förklara och jag kommer att bära det med mig så länge jag lever för detta är den enda positiva biten med allt helvete som pågår just nu.
Alla kommer att bli så glada när dom får höra att det har löst sig och jag tror nog att även du sitter där du är och bara ler.
Om inte annat så hoppas jag på det.
Kommer alltid att älska och sakna dig!
Kampen om överlevnad fortsätter dag ut och dag in precis som livet rullar på oavsett om jag vill det eller inte.
Jag sitter och biter i det sura äpplet och försöker att inte gråta ögonen ur mig 40 gånger på en dag vilket jag vill göra egentligen men tyvärr så händer det inte så mycket då och om inte jag gör något så stannar allt av.
Mina tre äldre syskon har valt att göra ingenting så för deras del och många andra släktingars del så står saker och ting väldigt still vilket gör dom väldigt beroende av mig på gott och ont.
Idag fick jag äntligen kontakt med någon vänlig själ på vårdcetralen så jag har fått veta orsaken till mammas plötsliga bortgång men hon är ingen läkare så jag fick inte veta vad som orsakade den biten men en kopia kommer att bli skickad till mig så jag får väl sätta mig ner och läsa den senare sen vet jag inte om den där läkaren skulle ringa upp mig eller inte.
Den biten är väldigt slö därför har det tagit mig en månad inkluderat tre veckors förfrågningar innan jag äntligen kan andas ut lite men visst att få veta orsaken gör mig ledsen också.
Svårt att förklara hur man känner sig för det är både lättnad och enorm sorg på en och samma gång men det lilla jag vet nu har jag i alla fall passerat vidare till min kusin som i sin tur kan informera alla andra så att dom också får veta.
Men trots den biten är inte begravningen helt avklarad ännu för alla vill att hon ska hem och församlingen här väntar på att jag ska skicka in pappret så att mamma kan gravsättas men bara för att alla andra vill det svåra har jag tills vidare valt att inte göra något bara för att dom ska få lite tid på sig att tala med varandra och sen informera mig så att jag kan ordna med det praktiska härifrån.
Allt detta handlar om enorma summor för dom och stora summa för mig och det är summor som ingen av oss har men vi skulle vilja fast önskningar och verkligheten går fortfarande inte hand i hand, inte ens under förhållanden som dessa blir det några undantag och det suger verkligen.
Alla vill vi så mycket men tyvärr så går inte allt att ordna och just nu ser det ut som att mamma kommer att bli begravd här som det var sagt från början.
Trots att det har gått fyra veckor nu så fortsätter det att ringa människor till mig som jag inte har en susning om och i korta förvirrade ögonblick undrar jag över hur alla har lyckats hittat mitt nummer för helt plötsligt ringer hela världen och alla vill ha en massa svar som jag inte kan ge.
Så roligt det är att både vara fattig, trött och väldigt vilsen i denna värld som inte alls är sig lik längre.
Igår gick telefonerna här hemma varma och känslorna bara for omkring inom mig.
Det började med att min syster ringde mig men hennes engelska är väldigt begränsad och min thailändska är helt obefintlig så vi pratade en kort stund full av frustration över att det var så svårt att förmedla våra funderingar och frågor.
Jag hade jätte gärna velat prata mer med henne men vi förstår inte varandra så det blir nog så att hon får försöka hitta någon som kan båda språken eller att hon vänder sig till någon annan i släkten.
För efter henne ringde en finsk karl som bara kunde lite svenska och frågade efter min pappas nummer för en av mina kusiner ville tydligen prata med mig men fått helt fel information så hon trodde inte att jag kunde engelska och skulle då använda pappa som tolk.
När han fick veta att jag kunde skratta han lite och sa att detta samtal inte alls var nödvändigt utan hon hade lika gärna kunnat ringa till mig personligen men det är inte så lätt att veta när det handlar om någon som man aldrig har träffat förut.
Hon ringde upp mig en stund senare för att fråga om jag hade någon msn så det blev att vi satt och pratade där om allt som har hänt och om alla som tillhör familjen för det är något som jag har funderat mycket på och att äntligen ha kontakt med en av alla som finns där borta betyder otroligt mycket för mig.
Tack vare henne kunde jag reda ut frågorna jag hade kring mina syskon och det var så att mamma hade berättat som det var så uppgifterna juristen hade fått ta del av stämmer alltså inte alls så jag tänkte ringa och säga att hon sitter inne med fel uppgifter.
Två bröder och en syster är det slutgiltiga svaret så den biten är som den alltid har varit.
Slapp jag vrida mig själv ut och in över det där.
Utan min kusin som förövrigt kan väldigt bra engelska hade jag nog aldrig kunnar reda ut mina funderingar men innan allt detta med boupptäcknings frågan så var jag helt säker på att dom hade gått förlorade tillsammans med mamma men så var det inte och ingen verkar vara arg på något sätt heller utan det lät mer som att dom var väldigt oroliga över hur jag mår och över hur jag har det.
Sen så berättar min kusin att dom tydligen har försökt att få kontakt med mig sen jag talade om för broder vad som hänt och det är lite över tre veckors tid men min bror hade tydligen inte velat vara hjälpsam utan bara tigit och totalt vägrat att dela med sig av nummer och mail
ungefär som en tjurig unge som inte får sitt godis bara för att han inte ätit upp sina grönsaker.
Det värsta är att han använde sig av våran dåliga kontakt som ursäkt och det gör ont när ens egen bror bara skiter i allt trots att något tragiskt har hänt.
Hade han gett dom min mail den dagen då hade jag inte behövt sitta här och ta alla beslut ensam.
Jag hade också sluppit undra över vad mina mostrar och alla andra tycker och tänker om begranvingen för dom har rätten på sin sida att säga vad dom tycker men i deras frånvaro var jag tvungen att göra något och jag visste själv att det inte var vad mamma kanske hade velat men jag hade inte så mycket att välja på och jag gjorde så gott jag kunde med det jag hade att välja på.
Men nu ändras det där och jag behöver inte längre känna att jag är ensam eller trampar på någon annans önskemål utan nu kan alla komma med funderingar och få ett svar också.
Saker och ring känns inte lika tunga och jobbiga längre men att helt plötsligt ha en stor familj är omtumlande nog för en så förvirrad person som mig.
Samtalen med fonus fortsätter som vanligt och idag är inget undantag.
Fick precis veta att dom med hjälp av svenska ambasaden i Bankok har lyckats hitta min moster och nu hjälper hon till att leta reda på mina syskon som tydligen ska bo i Bankok men nyheterna slutar inte där.
Under min uppväxt har jag haft en bror men när jag kom i tonåren talade mamma om för mig att jag hade två syskon till.
En syster och ytterligare en bror som då är äldst av oss alla men honom har jag aldrig träffat fast jag har däremot fått träffa min syster under tiden som hon besökte sverige men vi träffades bara ett par gånger och vi hade dessutom svårt att prata med varandra men jag minns att hon var väldigt snäll så som en storasyster ska vara trots att vi aldrig sett varandra tidigare.
I alla fall så ändrade fonus på det där idag och talade om för mig att jag har en bror och två systrar så nu sitter jag här och är mycket fundersam över vem den där så kallade brodern är som mamma pratade så varmt om och varför är det ingen som vet något om honom?
Är han någon som mamma födde men som hon sedan adopterade bort utan familjens vetskap eller?
Jag tycker att detta börjar bli skurvigare ju mer man rotar i det hela så snart vet jag inte längre vad som stämmer och inte stämmer.
Just det ja, jag fick veta att brodern som jag växte upp med inte mår som han ska så han befinner sig just nu på ett sjukhus någonstans där borta och han är tydligen så dålig att han blir utesluten i allt som händer men kommer troligvis att få veta allt i efterhand vad som nu menas med det.
Jag kanske skulle behöva komma till en spykolog och tala ut om hela den här cirkusen när den är över för nu är jag så förvirrad av all ny information att jag inte riktigt kan hålla isär saker och ting.
Allt det här som jag har fått veta idag visar hur lite jag visste om min egen mamma och hennes liv innan hon träffade pappa och flyttade till hit till sverige, frågan är om det finns saker som mår bättre av att inte veta.
Mitt liv fortsätter men inte längre som vanligt.
Det var för lite mera än en vecka sedan jag kom hem från bestyren med mammas lägenhet och jag har under den veckan gått och undrat över vad som har hänt med urnan.
Någon från församlingen skulle ringa och meddela mig om det var så att hon anlänt men det var aldrig någon som ringde så jag började undra över om dom hade tappat bort mamma, vilket skulle vara riktigt snyggt.
Tack och lov var det ingen som tappat bort henne men det var heller ingen som hade tagit tag i saken gällande transportbiten så hon ligger kvar på krematoriet i västerås och bara väntar precis som mig.
Kul kul.
Tre veckor har passerat sen hon dog och jag hade hoppats på att hon skulle få komma till sin sista vila som det så fint heter men nu ser det ut att kunna dröja ytterligare en vecka innan det händer.
Folket har inte bråttom vare sig det handlar om den biten eller obduktionsrapporten som jag också sitter och väntar på.
Ringde till vårdcentralen i hennes hemkommun för det är tydligen familjeläkaren som får den, i alla fall så är det en mycket ointresserad madame som svara i andra änden och hon informerar mig mycket tydligt om att den inte har kommit in ännu men det går bra att ringa igen om en vecka och sen var det inte så myclet mer med det.
Vilken strålande service dom sitter inne med på de där stället, de är ju nästan så att jag blir lite tårögd av all värme och vänlighet.
Vart var jag nu...just det jag trodde att två veckor är lagom tid för att hinna allt som är nödvändigt men det är okey jag kan ringa igen och hålla tummarna för att dom små papprena har hittat rätt tills dess så att jag slipper vänta ytterligare en vecka.
Som om allt det där inte vore nog så är allt absolut inte på min sida och gränsen för vad jag klarar av håller på att krossas fullständigt.
Innan jag for hem så pratade jag med fonus om begravning med allt vad de innebär inkluderat biten om det som finns i lägnheten för jag har trots allt tre syskon men som saker och ting såg ut, skulder och tre syskon som bor i thailand så sa vi att det skulle bli en dödsboanmälan så jag gjorde vad jag kunde och sen åkte jag hem.
Idag när jag pratade med juristen från fonus fick jag veta att det tydligen fanns pengar så det måste betyda att den "godemannen" ljög mig rakt upp i ansiktet när hon sa att det inte fanns några tillgångar så nu ändras allt.
Mina syskon ska letas upp och en boupptäckning kommer att göras i stället men hur lätt är det att hitta tre personer som man inte vet något om och detta kommer att kosta pengar.
Mammas hemkommun håller på att tjafsa om både det ena och de andra men det kommer att bli dom står för kostnaden av det kalaset precis som dom får stå för andra bitar som jag inte ska stå för i och med att jag inte ska stå för saker ur egen ficka.
Efter att ha betalat för begravningen finns det en liten summa kvar och nu tvistas det tydligen om vad dom pengarna ska gå till.
Förstår inte hur dom orkar hålla på.
Mamma måste nästan vända sig i sin urna över hur dom uppför sig.
Jag sitter och är lite upprörd över hur dom gör och anser inte att det är respektabelt uppförande mot dom anhöriga att bråka om skitsaker som vem som ska göra vad och inte.
Jag upphör aldrig att förvånas över hur den där kommunen uppför sig men jag borde inte vara det egenligen för dom var precis lika ruttna under den tiden som jag också bodde där.
Den så kallade "godemannen" som jag förövrigt skulle vilja slå väldigt hårt måste verkligen vara nöjd med sig själv nu när allt har rört till sig ordentligt.
Hade hon bara sagt som det var från början hade allt varit mycket enklare men hon kanske hade en bra andledning till att inte säga något och jag behöver nog inte ens säga det rakt ut för det verkar så äckligt uppenbart.
Bevisar ju bara ännu mera hur fullständigt rutten den där hålan är.
Tre veckor har nu passerat sen mamma gick bort och det har inte hänt speciellt mycket.
Mamma är ännu inte begraven och jag sitter just nu och bara väntar på att någon ska ringa mig och tala om att hon finns på den utvalda kyrkogården men ingen har talat om för mig hur länge jag ska behöva vänta.
Allt känns som en enda lång evighet även att tiden tycks springa all världens väg.
Försöker att inte tänka för mycket men det är mycket lättare att tänka än vad det är att låta bli för det göra bara att det blir ännu värre.
Tycker att det är konstigt att jag kan sitta och skratta när jag egentligen inte känner för att skratta, känner inte ens för att kliva upp på dagarna men gör det ändå.
Allt hos mig ter sig normalt men inom mig är det total kaos och kaoset bara växer sig större och större fast det borde bli mindre och mindre ju fler dagar som går.
Saker och ting vart inte bättre av att jag under några dagar har försökt mig på att skriva ett brev till den delen av familjen som kommer från mammas sida, det är människor jag inte ens har träffat eller pratat med så jag vet inte hur jag ska skriva eller ens vad jag ska skriva.
För mig är det där rena mardrömen men känner inom mig att jag ändå behöver få det gjort för det är min familj med även att mycket om dom nu har gått förlorat.
Jag vet inte ens om dom vill veta av mig eller hur många det är som vet om mig men jag hoppas att ett brev från mig uppskattas.
Mycket utav det som jag vet kommer jag tyvärr inte att dela med mig av till dom för det skulle bara såra ännu mera.
Finns saker som jag hellre hade velat slippa än veta om för det gör mig bara ännu mera ledsen och jag hoppas att det finns andra som mår ännu sämre än vad jag gör just nu.
Med facit i handen är det lätt att vilja göra om och göra rätt men då är det tyvärr oftast försent och det gäller verkligen nu.
Skulle vilja säga så mycket men orden bara tumlar runt i en enda röra det är bara ett fåtal tankar som kommer ut i ord.
Livet går vidare.....
Sommaren börjar som alla andra med planer på olika saker att göra och naturligtvis har det blivit både sol, bad och grillning.
Tältning stog också på listan om vädret ville tillåta vill säga men först så var det besök från pappa som gällde och vi hade planer men vissa saker kommer nu inte att bli av.
Pappa hann inte mer än komma hit förrän det var dax att åka tillbaka med mig och sambo i släptåg.
På bara ett ögonblick kastades allt omkull fullständigt.
Jag fick ett samtal från en vän som talade om för mig att min mamma hade hittats död i sin lägenhet och när jag fick höra det visste jag inte hur jag skulle reagera, alla känslor en människa kan förmedla for genom hela min kropp och fort gick det också.
Gick som i en dimma men pratade på som om inget hade hänt och allt vart som bortdomnat under ett kort ögonblick men jag upplevde det som flera timmar.
Inte förrän samtalet var över brast jag ut i gråt, jag grät när jag skulle meddela pappa var det var som hade hänt ungefär som att det inte hade gått in under samtalet utan informationen träffade mig i samma veva som jag själv gav ljud åt det.
Hela den kvällen plingade telefonen och alla ringde för att tala om för mig att mamma inte längre var vid liv, tror att jag fick fem sådana samtal på en och samma kväll.
Hade nog räckt med ett samtal för bara det gjorde ont men fyra extra gånger trycker verkligen in det hela i skallen och själen så att det gör ännu ondare.
Jag sitter här nu och kan knappt tro att det är sant och det har ändå gått ca två veckor men det har varit jobbiga vå veckor fyllda av saker att göra och väldigt lite funderingar.
Alla känslor och funderingar kommer nu när jag sitter hemma igen och alla praktiska saker är lagda åt sidan, allt är ännu inte klart så en del av kroppen är ständigt på helspänn hela tiden beredd på att telefonen ska ringa och någon ska säga fler tragiska saker.
Kan inte sova ordentligt utan ligger vaken länge och kliver upp tidigt så jag är fortfarande trött när jag börjar en ny dag och hela tiden fasar jag för natten samtidigt som jag hoppas på att kunna få en natts god sömn men än så länge har den natten inte kommit hur trött jag än känner mig.
Att vara ensam anhörig på plats är allt annat än trevligt och när jag meddelade min bror om vad som hade hänt fick jag bara skit tillbaka ungefär som att jag skulle kommit med ett mycket dåligt skämt och det vara verkligen som att få en kall hink vatten över mig följt av ett hårt slag i magen.
Hade det varit bättre att inget säga eller hade han blivit arg då med?
Per automatik sitter jag och undrar vad mamma skulle säga om mig och broder för hon hatade när vi inte kunde eller ville prata med varandra.
"Familjen ska hålla ihop för utan familj är man ensam" ekar i mitt huvud för det var något mamma alltid sa till mig när jag inte ville höra om min äldre bror och nu ser det ut som att vi kommer att förbli ovänner hela livet ut.
Mammas död förde mig och pappa närmare men tydligen inte mig och brorsan utan han tycks hata mig ännu mera ungefär som om allt detta vore mitt fel.
Kan inte längre ringa till mamma och fråga hur jag ska göra för att det ska bli bra.
Allt är kaos och jag vet inte hur jag ska vrida och vända på mig för att världen ska snurra åt rätt håll igen.
Trodde inte att det skulle göra så här ont men smärtan och saknaden blir större och större för varje dag som går men jag antar att det beror på att jag hela tiden sitter och tänker på det som har hänt.
Försöker att leva på dagarna bara för att allt inte ska rasa samman men hur länge orkar jag hålla på så innan jag själv rasar ihop?
