Tre veckor går fortare än vad man tror speciellt om det är tre veckor fyllda av saker att göra.
Varmt varje dag även om inte solen var framme för den visade sig väldigt sällan men när den väl lös så njöt jag ännu mera men tyvärr fanns det inte mycket tid till att bara ligga och sola.
Dessutom fanns det hela tiden så mycket att se att solen ibland hamnade långt ner på min lista.
Tror att mamma ibland skrattade sig fördärvad åt mig och mina klumpiga företag för jag själv skrattade åt det jag höll på med.
Hade hon varit vid liv och sett så hade ho skrattat så mycket vet jag i alla fall och mina kusiner skrattade åt mig men alltid utav värme inte elakhet.
Templen där borta är just så vackra som jag trodde att dom skulle vara och att få vara där med någon som vet hur man gör gjorde det hela spektakulärt och de spelade ingen roll hur många tempel vi än besökte för de fanns alltid något nytt att lära sig.
Tror att jag och min sambo alltid var dom enda utlänningarna där eller snarare vart vi än gick men det klagade inte vi på.
Bara en enda gång var vi i ett turistområde och det var sannerligen inge kul så vi stannade inte länge utan åkte hem igen efter en stund.
Thailand upplevs bäst utanför turistområdet faktum är att det gäller alla länder.
Mammas ceremoni var fylld av allt annat än sorg så jag tror att det var precis så som hon hade velat ha det.
Munkar samlades i hemmet för att be för henne och sen släkten på plats med för att be tillsammans med munkarna.
Helt otrolig syn och upplevelse.
Famillj och vänner samlades under samma tak så att hela huset fylldes, alla fick nämnligen inte plats i huset utan fick sitta utanför och jag tror att man åt i omgångar för att det var så många närvarande.
Alla var glada och skulle visa mig en massa foton på varandra och på mamma.
Hon var så vacker när hon var i min ålder och jag såg att jag inte är ett dugg lik henne.
Jag har för mycket svenskt i mig och för lite av hennes fina asiatiska drag.
Saknar henne otroligt mycket och även fast jag var med vid hennes begravning har jag svårt att förstå att hon inte längre lever.
Vet inte hur många gånger jag ösnkade att hon fanns vid min sida medans jag var i thailand, vi skulle ha sett allt tillsammans.
Men dom ställen som vi bodde på under våra tre veckor där hade hon bott i medans hon var och hälsade på och det gjorde mig väldigt glad att höra för det kändes som att det förde mig närmare henne och gav en slags samhörighet som vi inte haft under tiden som hon levde.
Vet att det säkert låter fånigt men för mig var de så men absolut inget andlig "aaah" uppenbarelse bara en varm känsla över att förstå varför hon hela tiden ville åka tillbaka.
Alla var så lyckliga över att äntligen få träffa mig och jag kan inte beskriva all den lycka jag kände medans jag var där.
Kusiner och mostrar öppnade upp sina hem för en och bjöd på allt som gick att bjuda på och nu när jag tänker tillbaka är det både med glädje och sorg.
Glädje över att ha fått möjligheten att träffa dom flesta som stog mamma nära och sorg för att jag var tvungen att lämna allt och åka hem igen.
Visst kommer allt att finnas där tills jag kommer tillbaka men det är inte de utan själva kärnan i det hela är att jag överhuvudtaget behövde lämna min familj och deras värme för att bemötas av total kyla och då handlar det inte bara om vädret.
Den värmen och gästvänligheten som fanns oss till buds där borta går inte att finna här även om du så skulle leta efter den och det var alltid någon hemma under dagarna som man kunde prata med eller försöka prata med.
Var väldigt få som kunde engelska men de fanns alltid sätt att göra sig förstådd på eller så väntar man tills det finns någon på plats som kan prata fast jag kände att många ord kom tillbaka så på ren rutin kunde jag förstå vad som sades vilket förvånade mig och dom många gånger.
Som jag saknar dom.
Tänker åka igen så fort jag har råd men då tänker jag stanna längre än tre veckor, för mig är det alldeles för kort tid och jag tänker prata thai med min familj då så studera och lära är vad som gäller nu.
Till och med lovade att jag skulle kunna prata nästa gång så det är bäst att hålla det.
TACK fonus för all hjälp!! I över en vecka har jag gnetat med dom där fördömda papprena som förövrigt bara är tre och jag har setat i telefon för att få saker och ting att rulla på samtidigt som jag inte har fattat så mycket av det hela mer än det lilla fonus har informerat mig och det är inte mycket.
Att tala om vart dom ska är väl inte så svårt men att tala om kostnaden för det hela kan vara svårare sen måste det vara svårt att läsa ordentligt vad som står så att den anhöriga dvs jag kan få rätt information från start.
Tre papper har kostat över 2000 kr att få ordning på och då handlar det om översättningar (svenska-engelska) och stämplar sen har allt kostat mig en massa personligen.
jag har svårt att sova på nätterna för att jag är så stressad och allt kring mamma tär på mig inifrån och ut ungefär som en parasit som till slut kommer att ta ihjäl mig.
Idag har sannerligen inte vrit något undantag jag tror snarare att min stressnivå just har nått sin spets.
Trött och nyligen hemkommen från stockholm sitter jag och önskar fonus allt ont en människa kan uppbringa från botten av sin ursinniga själ.
Stressad och med små marginaler att röra mig med åkte jag med sambo och vän mot Stockholm och vi åkte runt 06:00-06:30 tiden i morse för att vara säkra på att hinna både till den Thailändska ambassaden och UD men efter lite över 3 timmars väntan utan minsta syn på hjälp inser vi att något UD hinner vi inte med och där står jag mitt i allt och känner mig gråtfärdig inne på ambassaden, jag ser verkligen hur allt bara rasar samman till absolut ingenting och så hopplös och utan förtröstan har jag inte upplevt på länge.
UD skulle nämnligen också sätta en stämpel på dessa papper och till det underbara priset av 500 kr och deras handläggningstid på det skulle då vara två dagar och vi ska åka på torsdag.
Inget UD ingen resa alls eller ingen resa med mamma (I urna) vilket då är själva andledningen till denna resa så om jag inte kan få med mig den så är det ingen mening med att åka alls.
Hur som haver där står jag utan att riktigt veta vad jag ska säga eller göra det ända som finns i mitt huvud är "detta kan inte hända" och det riktigt ekar om och om igen tills kvinnan som jobbar där börjar ställa några frågor och då tänds ett litet ljus inom mig som jag skulle vilja påstå är början på ett hopp.
Fonus har gjort fel och jag har gjort en massa jobb i onödan för att inte tala om alla konstander som kunde ha besparats från första början.
Det behövdes ingen översättning inte heller behövdes någonting från Notarius Publicus men det visste ju inte jag om så jag ordnade allt det där och betalade för de också så jag börjar undra över om fonus överhvudtaget bemödade sig med att kolla upp vilka handligar som verkligen behövdes om dom gjorde det kan dom inte skilja på ett lik och en urna.
Det är tragiskt.
Om allt hade skötts på rätt sätt från första början hade saker gått mycket fortare och det hade inte kostat mer än vad en resa till Stockholm går på för 2 personer.
Alla papper som jag har ordnat med behövs om det handlar om kropp och kista inte en urna men det är inte så lätt för en begravningsbyrå att hålla reda på sådana svåra saker.
Det kanske finns ett ljus i slutet av den mycket stressiga och mörka tunnel jag nu trängs i.
Vet inte hur många gånger jag har varit färdig att ge upp allt och bara stoppa huvudet i sanden och kroppen under täcket där det är tyst och lugnt.
Det är bara en vecka kvar innan dagen för avresa är här och jag har inte hunnit färdigt allt som måste göras och för att få ett mirakel att ske har jag nästan bosatt mig i telefonen för att kunna hålla kontakt samt kolla i fall det går att skynda på saken lite fast sådan tur har inte jag.
jag får nöja mig med att ringa och skynda på saker och ting och det uppskattas inte men det finns ingen tid till att vara trevlig dessutom kommer jag ingen vart med det.
Saker och ting rör på sig i alla fall och om allt fortsätter att rulla på som det gör nu så kommer det att finnas hela en dag till godo och det räcker inte ens för att jag ska hinna varva ner efter över en månads intensiv verksamhet.
Papper ska översättas, stämplas, stämplas och vänta stämplas ännu en gång och notan för allt det där slutar på en summa som jag inte alls vill tänka på, det räcker med det stora gapande hålet i ekonomin där några av dessa slantar borde ha varit.
Inte bara allt kring mammas begravning som kostar utan även min påbörjade vandring inom sjukvården drar pengar.
Visserligen ingen stor summa just nu men jag är också bara i början av provtagningar och återbesök så i slutet kommer även det här äventyret att landa på något som kommer att skapa hål i ekonomin.
Till slut så kommer det att bara att finnas en massa gnaghål där malarna frodas gött och det är verkligen en uppmuntrande tanke, nästan så att jag börjar se saker och ting på ett väldigt negativt sätt och det är ju inte bra för då kanske jag behöver komma och prata med någon som glatt skriver ut en massa piller till mig så att jag ska tänka positivt hela tiden.
Ta en massa betalt med för den delen men lycklig som jag är på mina nyutskrivna tabletter lär jag nog inte bry mig.
Allt kostar och jag är inte rik.
Min stackars sambo kan inte ha det lätt just nu när hans andra halva är grov i munnen var och varannan dag för att inte tala om sur och glad ungefär samtidigt.
Min mycket ljusa inställning till verkligheten borde smitta av sig till honom som vid det här laget borde surfa mot kanten till total hysteri efter dom här månaderna med mig men än så länge verkar han sansad fast det kanske inte är en bra sak?
Han kanske får sig en knäpp när som helst och börjar springa runt här och skrika osammanhängande.
Är så trött!!
Juristen som sköter dödsboet gör något men vad vet jag inte för någon uppdatering får jag inte utan jag får bara en massa uppgifter som jag inte vill göra.
Hyresbolaget som mamma hyrde av anser sig ha för mycket att göra och att jag har för lite att göra så dom ger mig också saker att göra och det är samma sak där som med juristen.
Jag vill inte!!
Parterna tycks inte komma överens med varandra så då ringer dom mig i hopp om att jag ska lösa deras problem men uj vad dom lurar sig själva för jag tänker inte lyfta ett finger för någondera.
Slöa idioter som inte kan sköta det dom får betalt för att sköta, kanske skulle se sig om efter nya jobb.
Vill att det ska vara över någon gång så att jag kan få reparera mig själv och pussla ihop min stackars hjärna som ligger och skräpar överallt i lägenheten.
Nästa steg är Notarius publicus och efter det UD sen ambassaden och efter det är de resan som gäller så det kommer inte att bli lugnt förrän vi är hemma igen.
Inte så kul att min första resa till Thailand har med mammas begravning att göra och vi som skulle resa tillsammans.
Mammas lägenhet står fortfarande som jag lämnade den och i förrgår kom ett samtal från juristen som glatt sjöng ut i mitt öra att ett par fakturor hade hittat sin väg till hennes skrivbord och hon ville då veta hur det kom sig att dom kom till henne.
Mycket mystiskt det där att det kommer räkningar på en lägenhet som fortfarande är ockuperad och ännu konstigare att det är mammas "godeman" som har lämnat dom där för hon vill ju inte betala skiten fast hon representerar kommunen och det är dom som ska stå för kostnaden som blir.
Men försöker man komma undan med en större summa pengar så drar man väl sig inte för att göra ytterligare försök till fula saker.
Så lägenheten som då skulle besiktas blev inte det bara för att den fortfarande var full som om mamma fortfarande skulle bo där och juristen som uppenbarligen börjar få nog av allt detta muttrar i andra änden av luren får se hur nu detta ska betalas och av vem eller något i den stilen.
Tyvärr så verkar det där bara vara toppen av hennes väldigt dåliga humör för hon bad mig att göra hennes jobb ovanpå allt och det innebär att jag riskerar att sätta mig på kant med släktingar som jag aldrig har träffat vilket jag absolut inte har lust med.
För att vara helt ärlig så skiter jag i det arv som mamma kan tänkas lämna efter sig borta i Thailand och anser inte att vi i sverige har med det att göra men om nu juristen anser att det är viktigt för boupptäckningen så får hon allt gröta i det där själv och hon får dessutom betalt för skiten.
Jag är en person och hur kan hon förvänta sig att någon ska lyssna på mig när det inte ens fungerar att höra av sig som en myndighetsperson?
Känns inte riktigt som att hon har tänkt ordentligt på saken vare sig det handlar om den biten eller det faktum att jag blir ombedd att röra i saker som faktiskt är juridiska och har med min nyligen avlidne mamma att göra.
Det finns en andledning till att jag avsade mig allt som har med hennes lägenhet att göra och att fonus inkluderat juristdelen finns och det är för att anhöriga ska slippa hålla på med allt de där.
Men jag kanske är ett undantag.
Förutom allt det där.
Pappas operation gick bra och hans icke svensktalanda läkare ringde upp mig direkt efteråt för att meddela mig just det och jag hade möjlighet att ställa frågor om jag nu hade några sådana vilket jag hade men tyvärr så var kommunikationen oss i mellan så dålig att det hela resulterade i att han höjde röste varje gång jag inget hörde i stället för att tala tydligare.
Om jag inte var döv innan så hann jag nog bli det på dom där 2-3 min i telefon med honom.
Men han gjorde i alla fall ett utmärkt jobb och pappa blev i förrågår utskriven från sjukhuset så nu är det återhämtning som gäller och om jag har förstått saken rätt sjukskriven dom närmaste 2 månaderna.
Stackars pappa måste vara helt förstörd över att behöva vara hemma från jobbet så länge medans jag hans dotter är mycket nöjd med det.
Tänkte att jag skulle hälsas på honom någon dag framöver då han känner sig lite piggare än vad han gör just nu.
Det kommer mera.
Ekonomin här hemma är i total botten så mat har blivit en lyx som endast dom rika kan kosta på sig och vi ngår inte i den kategorin.
Inte konstigt att man börjar snegla på katten och undra över om det blir bra som middag men tyvärr är katten för mager och utan pengar är det svårt att göda kräket så hon får leva i frid här hemma.
Är man fattig när det tar emot att köpa ett paket mjölk?
Tre katter blev två katter och snart finns det bara en kvar här hemma.
Vi valde att skära ner på kostnaderna i stället för att äta upp dom små liven, visst är vi humana i detta hem.
Dom störda katterna försökte upprepade gånger att ta död på varandra så vi hjälpte den ena på traven genom att lämna henne hos herr veterinär där hon fick somna in för gott men vi kommer alltid att sakna detta labila kattkräk som hela tiden morrade och fräste åt allt som rörde sig runt henne.
Tog oss lite över 1 år innan vi kunde handskas med henne och då var det bara ytterst lite hon tillät oss att göra så katter från KKS ska man försöka att undvika.
Går några saker fel så går allt fel och det är lagen om alltings totala jävlighet som sätter gränserna för hur långt ner en människa kan sjunka.
Helgen som var hade jag så ont att jag inte kunde gå ordentligt och det hela vart mycket värre av att vi var hos en kompis och hälsade på och meningen var att vi skulle ha trevligt vilket vi också hade fram tills att jag fick så ont att jag inte ens vågade röra på mig.
Jag frågade om han hade något starkt hemma som jag kunde få ta och fick då en Tramadol men inte ens den kunde råda bot på mina fina värkar och jag ville verkligen bara krypa ner i något svart hål tills det var över samtidigt som jag tänkte på mamma och hur mycket smärta hon måste ha bitit sig igenom.
Dessa tankar gjorde inget bättre men inte heller sämre.
Det höll i sig tills natten mellan söndag och måndag sen hade jag bara efterdyningar som ett bevis på att min stackars mage har blivit misshandlad.
Tyvärr så börjar magen att göra ont igen idag efter att jag har pratat med pappa som just nu ligger på sjukhuset igen för att hans ådror har kalkat igen men den här gången räcker det inte med att bara göra små ingrepp utan det är så pass allvarligt att en operation nu ska genomföras.
Så han ligger där och bara väntar på besked om när det ska göras och jag sitter här hemma och önskar att saker vore annorlunda som i att han inte befinner sig på sjukhuset.
Först mamma och sen ringer pappa och meddelar mig att han har åkt in och det är naturligvis bra att han uppsökte vård men det är allt kring det som gör allt så jobbigt.
Mamma hade också massa förkalkningar i sina ådror som till slut gjorde att hennes kropp inte kunde fungerar längre och pappa har fått en sådan som sitter väldigt nära hjärtat så nu ska dom öppna upp hela hans bröstkorg för att kunna byta ut den delen som är mest allvarlig.
Tror att det kallas för en bypass operation och den är idag ett standardutförande men jag är en sådan tönt och lite smått hysterisk att jag mår dåligt.
Pappa säger att jag inte ska oroa mig för att det kommer att gå så bra så och läkarna är specialister och har gjort detta många gånger men det spelar ingen roll för mig hur duktiga dom är eller hur ofta dom har utfört detta för jag är lika orolig i alla fall och kommer att fortsätta att vara det.
Allt som har hänt med mamma har satt sina spår och jag kommer inte att kunna ta saker på samma sätt som jag gjorde innan och om det gör mig till en hysterisk tönt så får jag väl vara det då.
Jag har bara pappa kvar och är därför väldigt rädd om honom och vill att han ska få leva många år till.
Allt på en gång!!!
Tackar min pappa för hans omtanke och helhjärtade stöd men nu kan även mamma vara glad för nu kan jag äntligen se till så att hon får komma hem.
Jag har länge gått och funderat över vad jag ska göra men i ärlighetens namn så fanns det inget att fundera över men så kom jag i kontakt med min kusin och alla andra borta i Thailand så hoppet om att få hem mamma tändes på nytt men slocknade igen.
Det visade sig att dom inte heller kunde göra något och att tvingas till att låta henne stanna i sverige kändes som ett stort svek mot mamma och allt hon stod för men jag var visst inte den ende som tyckte det.
Pappa ville också att hon skulle få komma hem och få tillbaka en del av den värdighet som hon lyckats att förlora här så nu kan vi alla andas ut och ingen behöver leva med den eviga plågan att hon ligger och vrider sig i sin lilla grop kallad grav utan någon traditionell cermoni och utan en gravsten eftersom jag valde minneslunden.
Jag har så många blandade känslor att det är totalt uppror, jag sitter och gråter för i princip allt och ingenting och det är mycket jobbigt att inte ha någon kontroll över det emensionella biten.
Obduktions rapporten som jag fick idag har gjort sitt också och det var inte en rolig läsning alls utan bara en massa skit det var inte mycket som var bra i den.
Hon kanske dog utan att behöva känna något men fram tills att det hände måste hon ha lidit mer än vad som är mäsnkligt och jag tycker att det är konstigt att hon kunde behålla lugnet trots det för hon talade aldrig om för mig hur hon egentligen mådde och det får mig att må ännu sämre.
Jag önskar så innerligt att hon hade sagt som det var till mig så att jag kunde ha fått en chans att hjälpa henne men tyvärr valde hon sin egen väg i vanlig ordning.
Tack pappa!
Äntligen mamma så får du komma hem och på din sista resa får jag privilegiet att vara med dig och jag kommer att finnas där när du är bland dina egna nära och kära som du har pratat med mig om så mycket.
Det blev inte som planerat men en sista resa blir det i alla fall och hur konstigt det än låter så värdesätter jag det mer än ord kan förklara och jag kommer att bära det med mig så länge jag lever för detta är den enda positiva biten med allt helvete som pågår just nu.
Alla kommer att bli så glada när dom får höra att det har löst sig och jag tror nog att även du sitter där du är och bara ler.
Om inte annat så hoppas jag på det.
Kommer alltid att älska och sakna dig!
