Tre veckor har nu passerat sen mamma gick bort och det har inte hänt speciellt mycket.
Mamma är ännu inte begraven och jag sitter just nu och bara väntar på att någon ska ringa mig och tala om att hon finns på den utvalda kyrkogården men ingen har talat om för mig hur länge jag ska behöva vänta.
Allt känns som en enda lång evighet även att tiden tycks springa all världens väg.
Försöker att inte tänka för mycket men det är mycket lättare att tänka än vad det är att låta bli för det göra bara att det blir ännu värre.
Tycker att det är konstigt att jag kan sitta och skratta när jag egentligen inte känner för att skratta, känner inte ens för att kliva upp på dagarna men gör det ändå.
Allt hos mig ter sig normalt men inom mig är det total kaos och kaoset bara växer sig större och större fast det borde bli mindre och mindre ju fler dagar som går.
Saker och ting vart inte bättre av att jag under några dagar har försökt mig på att skriva ett brev till den delen av familjen som kommer från mammas sida, det är människor jag inte ens har träffat eller pratat med så jag vet inte hur jag ska skriva eller ens vad jag ska skriva.
För mig är det där rena mardrömen men känner inom mig att jag ändå behöver få det gjort för det är min familj med även att mycket om dom nu har gått förlorat.
Jag vet inte ens om dom vill veta av mig eller hur många det är som vet om mig men jag hoppas att ett brev från mig uppskattas.
Mycket utav det som jag vet kommer jag tyvärr inte att dela med mig av till dom för det skulle bara såra ännu mera.
Finns saker som jag hellre hade velat slippa än veta om för det gör mig bara ännu mera ledsen och jag hoppas att det finns andra som mår ännu sämre än vad jag gör just nu.
Med facit i handen är det lätt att vilja göra om och göra rätt men då är det tyvärr oftast försent och det gäller verkligen nu.
Skulle vilja säga så mycket men orden bara tumlar runt i en enda röra det är bara ett fåtal tankar som kommer ut i ord.
Livet går vidare.....
Sommaren börjar som alla andra med planer på olika saker att göra och naturligtvis har det blivit både sol, bad och grillning.
Tältning stog också på listan om vädret ville tillåta vill säga men först så var det besök från pappa som gällde och vi hade planer men vissa saker kommer nu inte att bli av.
Pappa hann inte mer än komma hit förrän det var dax att åka tillbaka med mig och sambo i släptåg.
På bara ett ögonblick kastades allt omkull fullständigt.
Jag fick ett samtal från en vän som talade om för mig att min mamma hade hittats död i sin lägenhet och när jag fick höra det visste jag inte hur jag skulle reagera, alla känslor en människa kan förmedla for genom hela min kropp och fort gick det också.
Gick som i en dimma men pratade på som om inget hade hänt och allt vart som bortdomnat under ett kort ögonblick men jag upplevde det som flera timmar.
Inte förrän samtalet var över brast jag ut i gråt, jag grät när jag skulle meddela pappa var det var som hade hänt ungefär som att det inte hade gått in under samtalet utan informationen träffade mig i samma veva som jag själv gav ljud åt det.
Hela den kvällen plingade telefonen och alla ringde för att tala om för mig att mamma inte längre var vid liv, tror att jag fick fem sådana samtal på en och samma kväll.
Hade nog räckt med ett samtal för bara det gjorde ont men fyra extra gånger trycker verkligen in det hela i skallen och själen så att det gör ännu ondare.
Jag sitter här nu och kan knappt tro att det är sant och det har ändå gått ca två veckor men det har varit jobbiga vå veckor fyllda av saker att göra och väldigt lite funderingar.
Alla känslor och funderingar kommer nu när jag sitter hemma igen och alla praktiska saker är lagda åt sidan, allt är ännu inte klart så en del av kroppen är ständigt på helspänn hela tiden beredd på att telefonen ska ringa och någon ska säga fler tragiska saker.
Kan inte sova ordentligt utan ligger vaken länge och kliver upp tidigt så jag är fortfarande trött när jag börjar en ny dag och hela tiden fasar jag för natten samtidigt som jag hoppas på att kunna få en natts god sömn men än så länge har den natten inte kommit hur trött jag än känner mig.
Att vara ensam anhörig på plats är allt annat än trevligt och när jag meddelade min bror om vad som hade hänt fick jag bara skit tillbaka ungefär som att jag skulle kommit med ett mycket dåligt skämt och det vara verkligen som att få en kall hink vatten över mig följt av ett hårt slag i magen.
Hade det varit bättre att inget säga eller hade han blivit arg då med?
Per automatik sitter jag och undrar vad mamma skulle säga om mig och broder för hon hatade när vi inte kunde eller ville prata med varandra.
"Familjen ska hålla ihop för utan familj är man ensam" ekar i mitt huvud för det var något mamma alltid sa till mig när jag inte ville höra om min äldre bror och nu ser det ut som att vi kommer att förbli ovänner hela livet ut.
Mammas död förde mig och pappa närmare men tydligen inte mig och brorsan utan han tycks hata mig ännu mera ungefär som om allt detta vore mitt fel.
Kan inte längre ringa till mamma och fråga hur jag ska göra för att det ska bli bra.
Allt är kaos och jag vet inte hur jag ska vrida och vända på mig för att världen ska snurra åt rätt håll igen.
Trodde inte att det skulle göra så här ont men smärtan och saknaden blir större och större för varje dag som går men jag antar att det beror på att jag hela tiden sitter och tänker på det som har hänt.
Försöker att leva på dagarna bara för att allt inte ska rasa samman men hur länge orkar jag hålla på så innan jag själv rasar ihop?
Lördag kväll och jag plus sambo är bjudna på en grillkväll i trevligt sällskap och jag hade planerat att ha trevligt men tyvärr så gick saker och ting inte som det var tänkt.
Rätt som det är så får jag ett samtal från en kvinna som jag aldrig någonsin har träffat och hon förklara att hon "känner" min mamma och att det är på grund av henne som hon ringer till mig.
Tydligen så har mamma mått dåligt en tid nu vilket betyder att hon har haft väldigt svårt att gå, ont i magen och andningssvårigheter till och från så resultatet av det har varit att hon äter dåligt och bara ligger i sängen för att hon inte orkar annat.
Det har tagit någon två veckor att informera mig om detta och mamma har inte fått någon vård alls och att höra en sådan sak gör ju naturligtvis mig som anhörig mycket irreterad men tyvärr så slutar det inte där.
(För att förenkla kallar vi tjejen som ringde för Kajsa)
När jag frågar om någon hade ring efter ambulans när mamma fick svårt att andas så fick jag "Ja" som svar men att ingen ambulans kom för att hämta henne så "Kajsa" förklarade då att hon hade hjälpt mamma hem igen och sen vart det inte så mycket mer.
Varför kom det ingen ambulans och hämtade henne?
Samtalet fortsatte utan ett svar på den frågan men jag kunde inte riktigt släppa det hela men förde det inte på tal igen utan frågade bara hur mamma mådde nu men ingen hade vart där och kollat så jag vart orolig igen och tänkte i mitt huvud att hon kanske låg där hemma själv och hade jätte ont eller ännu värre på väg att dö för hon att inte fick luft.
"Kajsa" förklarade att det helt enkelt inte fanns tid till det och det kan jag väl förstå men vetskapen om att mamma var hemma själv kändes inte så bra.
Hur som haver samtalet tog slut och jag pratade med min sambo om vad jag just fått höra och tyckte att vissa saker inte riktigt stämde.
Jag ringer själv upp mamma för att höra hur hon mår samtidigt som jag undrar över varför inte hon har ringt till mig och talat om att hon inte mår bra.
Det första jag frågar är hur hon mår sen om hon har ätit något och det hade hon men ytterst lite och det gjorde fortfarande ont i magen och att gå gick inte så bra alls.
Under samtalet får jag höra att hon inte är själv hemma så jag frågar vem det är och det visar sig att det är samma tjej som hade ringt till mig.
"Kajsa" som hade talat om för mig att hon inte hade tid att åka förbi idag men som skulle försöka i morgon eller på måndag hade åkt över trots allt.
Visst är jag tacksam över att hon tog sig tid att åka dit men det känns lite konstigt att hon åkte trots att hon sa att det inte fanns någon tid.
Jag frågade mamma om hon behövde åka till sjukhuset för i sådant fall så skulle jag kunna ringa efter an ambulans men mamma kunde inte ge mig ett bra svar på det utan skickar över luren till "Kajsa" som förklara att hon mår mycket bättre idag och att en ambulans inte är nödvändigt.
Hon tyckte att det vore bättre att vänta till måndag i stället och då ringa och ansöka om en hemtjänst till mamma för det verkar hon vara i behov av.
Hemtjänst?
Nu börjar jag ana att saker och ting inte står rätt till så jag frågar rakt ut vad det är som pågår egentligen och sanningen om ambulansen mm börjar krypa fram.
När hon fick svårt att andas så ringde dom till en kompis som körde ambulans men han var visst inte villig att hjälpa min mamma och för att ingen annan skulle göra det heller förklarade han kallt att sjukhuset hade stängt så ingen kunde göra något för henne i alla fall och dessutom var det bara anhöriga som kunde ringa.
Stackars "Kajsa" trodde att det stämde så när jag sa att jag kunde fixa fram en ambulans till mamma om det skulle behövas gav hon mig samma svar som killen hade gett till henne.
Jag visste inte om jag skulle skratta, gråta eller skälla ut henne men jag vart bara tyst och tänkte en massa elaka tankar.
Nu ska jag förklara varför det inte kom någon ambulans, Så som jag ser det är det ingen som har ringt efter ambulans.
Min mamma har fått diagnosen schitzofreni och den fick hon när jag var mycket ung så hennes liv har inte varit lätt och att vara med henne är inte alltid lätt(jag orkar bara 1 timme eller 2 åt gången) så folk har valt att bara låta henne vara utan att vilja förstå varför hon är som hon är och nu tror många att detta uppförande smittar så ingen har velat hjälpa henne och stackars "Kajsa" som hjälper henne nu vågar inte göra mycket bara för att folk börjar titta snett och att vara utstött är inte kul alls och det här erkänner hon för mig utan omsvep.
Att vara sjuk på det sättet skapar vissa problem och att inte kunna göra sig förstådd gör inte saken bättre men jag tycker att det är oroväckande när folk från samma land ignorerar.
För även hon kan ha sina ljusa dagar då hon kan förstå och prata som en normal person men det finns ju ingen att prata med för att folket från hennes eget land tycker att hon är skruvad så mamma sitter hemma helt själv och när hon väl går ut är det självklart ingen som pratar med henne utan dom bara tittar och pratar illa om henne som om mamma skulle vara en pestsmittad byfåne från medeltiden.
Min mamma har för i helvete inte valt att bli sjuk och hon gör inte illa någon så jag tycker verkligen inte att hon förtjänar att bli behandlad så som dom behandlar henne nu och om inte "kajsa" hade funnits så hade jag aldrig fått veta vad som händer och mamma hade verkligen fått klara sig själv hur det nu hade gått vill jag inte tänka på.
Killen som kör ambulans tycker att det är okey att välja vilka han ska hjälpa även om det kan kosta någon livet men om man nu håller på så tycker inte jag att man är lämplig för ett sådant yrke som just ambulansförare.
Alla har rätt till hjälp oavsett hur personen mår förövrigt och hade min mamma dött där så vet jag inte vad jag skulle ha gjort med honom.
Tänker leta upp honom och se till så att han förlorar sitt jobb.
Trodde inte att det fanns folk som höll på såhär men tydligen så gör de det och jag vill bara sparka alla hårt i röven och förklara vad jag tycker om sådant folk sen skulle jag vilja fråga hur kul dom skulle tycka att det var om det var deras förälder det handlade om.
Lätt att döma men det är svårt att använda en hjärna som uppenbarligen inte följde med vid födseln.
Och så var det helg igen.
Denna helg blir lat antar jag och det är bara för att jag har bestämt att lägga allt annat åt sidan även om jag kommer att få lida för det senare.
Förra helgen vart det en resa till örebro och kattutställningen som var där.
Många katter att titta på men jag tyckte allt att det fanns för lite engagemang från ägarnas sida. Jag tycker att dom skulle ha informerat lite mer om sina katter och varför just den rasen tilltalade osv och sen kanske lite om själva utställningen.
Lite info kan kanske locka andra att börja med det eller till att köpa en viss ras för det fanns en del där som höll på med uppfödning och en utställning är det perfekta stället att göra reklam för sin favorit ras.
Tänkte att jag skulle titta in där nästa år också men jag hoppas att det kommer fler trevliga ägare då som tycker om att prata om sina små älsklingar.
Förutom det så är det allt annat.
Livet hemma ska gå runt också men allt för ofta går det inte som man själv har planerat utan det ska vara 20 saker till att göra innan det blir bra.
Arbetsförmedlingen vill att jag ska delta i en massa program men hur många utav sina krav uppfyller dom egentligen.
Tycker att man ska skrota den där statliga saken för den har gjort sitt för länge sen.
Utöver det så finns det folk i ens närhet som inte har det lätt heller och jag kan inte göra annat än att stå och se på vilket kanske inte är så kul alla gånger.
Jag tycker inte om att se andra må dåligt men jag finns här och skulle det vara något som jag faktiskt kan hjälpa till med så gör jag det gärna.
Sist men inte minst så finns det även folk som jag inte har tid med och dom tycker väl inte heller att det är så kul men tyvärr så har jag inte tid till alla gånger och det finns bara en av mig så jag får be om ursäkt för att jag inte hinner och på grund av det väljer jag många gånger att låta bli.
Jag blir trött bara av att tänka på alla saker som ska hinnas med under vissa tider på dygnet så på kvällarna låser jag in mig i en liten bubbla fylld av musik bara för att slippa den verklighet som så ofta pockar på uppmärksamhet.
Vad har vi mer...
Min bror lyser med sin frånvaro så antingen har han lyckats ta sig hem eller så är han fortfarande kvar i Thailand utan möjlighet att höra av sig.
Hur det än ligger till så hoppas jag att han har det bra och att han inte skriver till mig igen för det slutar ändå bara illa.
Jag är inte gjord av pengar och kan fortfarande inte hjälpa honom med alla problem han kan tänkas ha dragit till sig.
Är det inte bror min så är det mamma och denna gång...
Mamma är på gott humör eller kanske inte fast hur ofta är hon på gott humör egentligen.
Hon har ringt ett par gånger men jag har inte kunnat svara så jag antar att hon sitter hemma och surar över att ingen vryr sig om henne och att inget händer.
Inte lätt att bli gammal och hata hela världen för världen inte kan roa henne så fort andan faller på.
Jag varken har tid eller lust att ställa upp när det kommer till henne, visst låter det elakt men oreden som kan komma ut ur hennes mu riktade mot mig kan vara ännu lekare så det går nog på ett ut det där.
Snart är det vinter igen
Gjorde ett litet test som heter "Vilken sorts mördare är du" och fick detta som svar efteråt.
MASSMÖRDARE
Du är ju helt jävla störd. Hugger ner folk till höger och vänster men din favorit yxa bara för att få plaska runt i blod. Du har hela frysen fylld med diverse människodelar som du gärna tar fram en fredagskväll för att tillaga.
Jag kom på att min bror fortfarande är i thailand och har varit där dom två senaste månaderna vilket gav mig en underbar idè, jag frågade om inte han kanske kunde köpa med sig en unik tokidoki/hello kitty/kuromi liknande väska åt mig eller vad som helst och jag var naturligvis villig att föra över pengar så han behöver inte ta sina egna.
Men bror tyckte som svar på det att jag inte förstog hans nuvarande situation som innebär att han inte har några pengar till en biljett hem så jag fick mig en avhyvling via mail.
Jag vill jätte gärna hjälpa honom men jag vet inte riktigt hur det ska gå till och det blir knappast bättre av att han tycker det passar sig att skälla på mig bara för att saker och ting vart total kaos för honom.
Känns som att han tycker om att skälla på mig och det gör tydligen våran mamma med som förövrigt har gått helt berserk över det här med brorsan och thailand så hon ringer och gapar mig i örat och talar om för mig att jag kan säga åt honom att han lika gärna kan stanna där för han behöver inte komma hem alls.
Hon är sur över att han åkte utan henne och anser sig ha rätten att uttala sig om saker som inte berör henne trots han är gammal nog att ta hand om sig själv(även om den går åt skogen) och välja själv vad han vill göra och inte.
När hon har skällt lite där vänder hon uppmärksamheten mot mig och säger att jag minsann ska åka jag också men jag har snällt talat om för henne att jag inte kan men det går inte riktigt in i hennes huvud så hon sitter där hemma och väntar ut mig vilket ger henne en andlednign att skälla på mig, tala om för mig hur ensam hon känner sig och att om vi väntar längre så kommer vi aldrig iväg och då får jag aldrig träffa släkten osv osv.
Undertiden så ska bror min vänta där(enligt mamma) utan pengar som straff tills vi dyker upp.
Om inte detta är en ond cirkel med mig i mitten så vet jag inte vad jag ska kalla det.
Hur allt det här kommer att sluta vet jag inte men de jag vet är att alla kommer att vara riktigt förbannade i slutändan och jag kommer att bli det svarta fåret som ingen vill prata med.
Meningen var att vi alla skulle åka tillsammans men sammanhållningen som råder mellan oss tre gör att alla tänker var för sig och då kan det sluta som det gör nu.
Brorsan åker på egenhand och slutar på noll i pengar, mamma vill åka men tänker inte åka utan mig så hon sitter hemma och ringer var och varannan dag och jag försöker att leva ett normalt liv med dagliga plikter som så många andra normala människor.
Pappa då?
Ja, han får lyssna på mig när jag öser ur mig om mammas och brorsan förehavanden som jag egentligen inte vill ha något att göra med men han brukar kunna komma med kloka svar som gör att det inte känns fullt lika jobbigt.
Han är nog den enda vettiga i min annars så skruvade familj.
När jag tittar ut så tycker jag att det känns mer som sommar ute än vår.
Solen värmer så skönt att jag har börjat jobba på min sommarpäls lite och jag måste få säga att det tar bra, inte bara på min hud utan även kroppen som helhet.
Jag känner mig piggare och gladare men jag tror att många upplever samma sak efter en lång och dyster vinter fylld av mörker och kyla.
Nu när värmen är här tänkte jag att det kanske vore en god ide att lägga undan alla tråkiga kläder för den här gången och i stället dra fram alla andra kläder som har legat och damma längst in i garderoben.
Tyvärr så är det för mycket kyla och mörker i sverige och för lite ljus och värme så antalet lätta kläder kan inte mäta sig med högen av varma kläder men jag tänkte att nu kanske jag kan roa mig lite med att titta efter nya kläder till sommaren.
Full av lycka loggar jag in på diverse sidor på nätet och tittar noggrant på det fina utbudet och jag väljer dessutom väldigt omsorgsfullt, undviker sånt som jag är van vid och håller mig till kläder som ser ut att passa när det är varmt ute men det ska fortfarande passa mig.
Lycklig sitter jag där och klickar i det ena efter det andra i varukorgen och allt känns väldigt bra men någonstans där tog min lycka slut och det sista klickande blir när jag tömmer varukorgen och loggar ut.
Jag inser att det kostar att handla och att jag inte är den enda som bor och lever här, jag hade visst en sambo och tre katter också och en ekonomi som inte tillåter några utsvävningar alls.
Så för att göra det hela ännu värre börjar jag tänka på alla saker jag skulle vilja göra i sommar men inte kan.
Undra om jag är den enda i hela världen som tror att jag har blivit rik bara sådär över en natt och som sen konstant blir besviken för att allt råkar vara precis likadant som dagen innan.
Jag måste vara puckad.
Drömmar är för dom rika och brödkanter för dom fattiga.
