Ett badkar, en lägenhet för mig själv och all tid i världen att bara tänka på mig och så en flaska som kan fylla hela de där badkaret med en jätte massa bubblor.
En hel del olika sorters pealing och sen ett fotbad vilken kvinna kan motså något sådant.
Med badkaret fyllt till brädden med skum, alla krämer med mera på kanten tar jag min kanske käraste ägodel nämnligen mp3 spelaren och kliver ner i vad som kommer att bli de skönaste badet på väldigt länge, bara låg och njöt som en liten gris i leran.
Musiken skrolar på väldigt hög volym vilket resulterade i att jag inte kunde motstå att gunga med till Bobbans sköna takter, hoppa med till min mongo musik så skummet bara yrde från den ena sidan till den andra.
Tyvärr vart jag lite väl ivrig i mitt gungande eller borde man säga hoppande ett tag där så jag fick fylla på nytt vatten i badkaret för att slippa frysa.
Men sen va jag igång igen och rockade loss till dom norska pojkarna så skummet yrde åt alla håll...igen.
BANZAI!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så sitter man på en annan plats med en mardröm som bara blir värre för var dag som går och just nu känns det som att den kan hålla på i all oändlighet.
Lagen om alltings djävlighet har majoritet hos mig förtillfället och man gör verkligen allt för att inte ge upp helt men det är svårt speciellt på kvällarna då man inte kan sysselsätta hjärnan med något helt onödigt bara för att slippa tänka på allt kaos som råder.
Vill så gärna att allt ska få vara bra men nu när jag sitter här och verkligen tar itu med allt så vet jag att de bara är en dröm som inte kommer att hända mig,en dröm som jag kommer att fortsätta ha varje vaken stund.
Nu handlar det inte bara om att jag har förlorat någon som jag älskar och bryr mig om, de handlar även om mitt liv i helhet som inte alls är helt någonstans men som man ändå ska försöka leva.
Ända sen jag flyttade hemifrån för många år sen har allt lett till värre saker och inget har fungerat eller blivit som jag trodde, många tårar har man fällt men hur de än är så slutar saker på ett sorgligt sätt när de gäller mig.
Nu sätter jag ner foten ungefär som ett barn kan göra under sin mest trotsiga period, göra en ful grimas samtidigt som jag högt säger"Nu får de vara nog....Jaaa de får de"
Okey friska takter från min sida med inslag av dålig förklaring eller humor men hela livet är ju så dåligt upplagt så det passar bara in.
Planlöst vandrar man runt som en vålnad och skrattar tonlöst åt vissa saker bara för att åtminstone försöka hänga med lite i kretsen.
En fråga ställs "hur orkar du?" jaa hur orkar man och svaret är att man inte gör de men mycket görs på automatik och resten är ett mindre tvång eller en övertygelse för sig själv att man kan klara sig och situationen man sitter i.
Ur all skit som råder har jag ialla fall fått en vän som ligger mig varm om hjärtat och som jag önskar allt gott till för hur de än är så förtjänar han allt bra som kan finnas i livet.
En mardröm som man länge har fasat för har nu blivit min verklighet, en verklighet som jag har blandade känslor för.
Från att leva med någon som man trivs med och verkligen kan slappna av med kommer jag nu att få vara själv och flytta från allt som har blivit en del av mitt liv som de är idag.
Med stor sorg vänder jag huvudet ett par varv och tar en sista titt på de liv som jag har haft här, blundar och går min väg för att bygga upp mig själv och ett nytt liv som jag förhoppningsvis ska kunna trivas med.
Att plocka upp sig själv är inget nytt inte heller att få ta del av sorg och tårar..hur smärtsamt de än må vara så går de över men frågan är hur lång tid de tar innan man kan känna sig som en människa igen.
Han är en person som jag verkligen kommer att sakna en hel del den första tiden men som vän kommer han förhoppningsvis alltid att finnas vid min sida och jag vid hans.
Han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta som ingen annan har fått ta del av.
Så nu bär de av till hemstaden igen och där ska de väl finnas en del att skriva om..när jag får tag i internet vill säga.
jag hade lovat bilder till dom nyfikna men som de är nu så kommer de tyvärr inte att bli några för jag kom inte så långt som till en inflyttning vilket jag under rådande omständigheter är väldigt tacksam över.
Jahapp, så sitter man här igen och villigt delar med sig av alla tankar och händelser som sker i ens liv.
Tror nog att detta inlägg får handla om allt nytt jag tycks lära mig för varje dag som går och man blir lika förvånad varje gång det går in något nytt i min tjocka skalle.
Att ha ett förhållande är som sagt inte lätt alla gånger men om man har tålamod och verkligen känner att det man har är värt allt så kan man verkligen få sig en stor överraskning eller kanske till och med en belöning om det ordet faller bättre.
Likaså kan det uppstå små belöningar i livet också och detär också något som man välkomnar med öppna armar.
Jobbet på lägenheten har verkligen gått trögt och jag har inte kunnat förstå varför det inte händer i den takten som jag trodde att det skulle, men nu är jobbet där borta nästan helt färdigt och jag har fått förståelse för varför olika saker som jag länge gått och funderat på.
Många tårar har runnit och jag har verkligen känt mig som ett stort fån nästan varje dag utan att riktigt veta varför.
Min belöning på allt har varit ord som jag länge velat höra och med ett lättare hjärta kan jag ta mig igenom det mesta så länge jag får ha min speciella kompanjon vid min sida.
Varför är människor så inne på att ha ett finger med i allt oavsett om det handlar om småsaker eller någons tankar om livet.
mycket tjafs har det varit och även att det inte har lett till osämja så har det inte varit roligt på något sätt och nu så håller det hela på att trappas upp fullständigt vilket gör att man sitter här nu och funderar på vart man ska ta vägen och hur det kommer att sluta.
Så mycket tjafs och prat som det har varit mellan mig och min sambo så vill jag inte starta ett nytt bara för att andra vill veta exakt samma saker som vi har tjafsat om jag vet inte hur länge.
På grund av att jag inte vill ta det så blir andra arga och irreterade och kan inte förstå varför jag vill hålla mig utanför.
Jag gör så gott jag kan gällande allt som är av vikt, det går inte en dena dag utan att jag vrider mig själv ut och in bara för att komma fram till en lösning på alla problem som ligger på, bakom, under och framför mig men det är inte lätt när allt man försöker med rasar ner till grunden igen.
Jag är bara en männsika precis som alla andra.
Jag vill flytta, jag vill skapa ett eget liv och JA jag vill ha en fungerande ekonomi som gör att jag kan betala allt som behövs samt se till så att det finns mat.
Men om man inte har orken att hålla två flytande så faller allt sönder så mycket fortare än vad ett korthus kan göra, att få upp allt igen tar längre tid.
Det handlar inte om lathet i det här fallet utan det handlar om att hitta sig själv, veta vart man själv står utan att veta allt det viktiga så kan man inte ta sig vidare inte heller kan man hitta balans i livet att få allt att fungera.
För mig tog det nästan sex år att finna mig själv och vart jag stog i livet, innan det så flöt jag bara runt och mådde dåligt för att jag inte kunde få något att fungera eller hålla.
Många har fått lida på grund av det tyvärr.
Nu ser jag samma sak igen hos någon annan och hur gärna man än vill hjälpa till så kan man inte göra annat än att stå på sidan av och hoppas att allt ska lösa sig snabbt.
En person som känner en massa men utan att veta varför kan man inte hjälpa för inget blir bättre av att prata eller stötta...bara att vara sig själv och låta personen vara sig själv.
En dag går det upp ett litet ljus och då kan man prata och försöka komma fram till en lösning.
Många säger att dom inte ska bli kära för att det gör bara ont men det är inte kärleken i sig som gör ont.
Det är när man vaknar upp och inser hur det verkligen är.
Insikten kan göra ont.
Hade ett eget uppvaknande på morgonen och det var inte allt för kul när jag väl började använda den där så kallade hjärnan som jag fick när jag föddes.(satt och väntade på ett svar gällande en fråga jag hade ställt och jag var på väg att surna till men hann ställa mig frågan "vad håller jag på med?")
Började tänka på hur jag har uppfört mig och om det verkligen fanns någon grund som kunde väga upp det hela.
Fanns inget annat än mina sura miner, mina ord och nu min skam över hur barnsligt töntig man har varit och det har inte funnits något som har gett mig den rätten att agera som jag har gjort.
Man ska inte bemöta alla situationer på samma sätt men ändå har jag gjort det och trott att det har fungerat men i slutänden så har jag bara lurat mig själv och på köpet gjort bort mig ganska bra.
Skam har jag så att det räcker och blir över och jag kan kan med stolthet säga att jag har haft fel och att jag inte tänker göra om det igen.
Nog gör det ont i kropp och själ just nu men om jag inte hade vaknat upp så hade den här smärtan gjort så mycket ondare för det hade förmodligen kostat mig mitt förhållande och den jag älskar.
Den sista man tittar på är alltid sig själv bara för att det är lättare att peka mot någon annan och säga att det är hos den personen felet ligger.
När en blir två så är man fortfarande samma person som innan och man har kvar allt man gjort och gjorde mm inget av det ändras bara för att man träffar någon.
Också det är något som man blundar för, jag gick omkring och trodde att det skulle vara på ett annat sätt.
Nu vet jag hur dumt det är och att det förmodligen är många som begår det felet som jag gjorde.
Bara för att man är tillsammans så ska inte vi behöva sitta ihop som seamesiska tvillingar, jag ska kunna hitta på saker på egen hand om det är så att jag skulle vilja göra nåt annat men inte han.
Ibland tappar man verkligen omdömet när man som mest behöver det.
var inte på det här sättet när vi möttes så att inse hur man är skrämmer lika mycket som man avskyr det.
För min del låg svarsjukan i att jag hade tappat fotfästet fullständigt och att tänka var ju som att be ett barn joddla på tyska.
Jag var osäker på mig själv och förlitade mig för mycket på att han skulle vara vid min sida hela tiden men alla har rätt till ett eget tänkande och att kunna få göra olika saker även i ett förhållande och jag ska kunna förstå det utan att bli sur och häva ur mig en massa dumma saker som inte gör annat än att skadar.
Förut kunde jag ta en bok och lägga mig i sängen och läsa och nu sitter jag och funderar över vad som hände med det.
Funderar även över hur dum man verkligen kan bli.
Med alla röriga tankar i skallen som virvlar runt helt okontrollerat så kan jag i allafall säga att min svarsjuka nu är borta och har blivit ersatt med stor skam och bevis på att min hjärna ofta tar semester, antingen det eller så fungerar den lite hipp som happ så man får väl vara tacksam över att det kan ske ett mirakel lite nu och då.
jag skäms så mycket att jag inte tycker att jag förtjänar att vara med någon som med ro låtit mig hålla på som jag gjort.
Om man är svartsjuk av sig för att man har dåliga erfarenheter så brukar man ofta kunna säga eller göra en massa som man kanske inte alltid är så stolt över.
Jag är en person som kan vara väldigt svarsjuk av mig men inte så att det går överstyr på något sätt utan jag håller mig till dumma komentarer och några små sura miner fast det brukar kunna ge med sig efter en liten stund bara jag får sitta tyst i mitt hörn och fundera över hur jag uppför mig.
Mitt sätt att ta itu med saker jag inte vet hur jag ska hantera blir ofta om inte alltid verbalt sen om det är snälla saker eller inte kan ju diskuteras men ord måste få komma ut för att jag ska kunna ta saker och ting med ro.
Tyvärr så har jag nu fått erfara att mitt sätt att bearbeta saken har bara satt mig i en dålig plats, för varje gång jag öppnar min mun och gör ett verbalt utfall så får jag höra att jag ska sluta vara så svartsjuk fastän jag bara säger nåt som ploppat upp i min skalle.
Personligen så anser jag att när det kommer till min del av svarsjuka så är jag väldigt snäll och mild (nåt som kan vara så allvarligt som just svarjukankan som kan gå för långt om det vill sig illa) och att bli påhoppad bara för att man säger nåt är inte ett dugg kul.
Jag kan konsten att hålla den i styr och faktiskt lyssna på den jag är med när han säger att det är lugnt.
Hans sätt att möta mig är inte vidare snällt när det kommer till anklagelsen att jag alltid skulle vara svartsjuk av mig.
Finns faktiskt dom som kan jobba bort sin och jag anser mig vara en av dom men så som han fick mig att känna nu borde jag nog hålla min mun stäng från och med nu.
Löjligt om inte barnsligt uppförande tycker nog många men för min del handlar det mer om att inte behöva hamna på kant i onödan vilket jag tror att mina komentarer kan göra vare sig det faktiskt handlar om svarsjuka eller bara en dum sak som råkar infinna sig i skallen vid fel tidpunkt.
Man ska säga när nåt är fel men man ska absolut inte öppna munnen bara för sakens skull, finns dom som kan ta illa upp.
Idag har jag lärt mig något nytt.
Många surar miner och en hel del irretation har det varit från min sida men nu är halva jobbet gjort på lägenheten men fingrar, händer, armar, axlar och rygg hinner väl både ramla av och gå av innan man hinner flytta in in den.
Att skrapa på en strukturtapet som har setat där sen skiten byggdes är inte så lätt men om man är envis så går det ialla fall att få bort smulor av den eller till och med bitvis.
Men om arbetet under är ännu värre så känns det verkligen som att man bara står och river medans väggen är precis likadan som när man började om man bortser ifrån lite gips och betong som trillar ner på golvet och man undrar varför det inte sitter kvar på väggen som den fördömda tapeten tycktes göra.
Vissa dagar har jag verkligen velat at en stor slägga och bara gå lös på väggen så att jag sen kan stå med ett stort leende på mina läppar och säga "nu är skiten borta" men efter mycket konsulterade med mig själv så kom jag fram till att jag inte har någon lust att fixa en ny vägg eller dela boende med grannen som jag inte ens vet vem det är.
Ingen slägga men en massa skrapande och slipande har det ialla fall blivit och man har hunnit med ganska mycket på en dags arbete, som man kunnat vara klar med om man gått dit som planerat men inte gjorde.
Imorgon blir det spackling som gäller och dagen efter det så ska det slipas och om vi är riktigt flitiga så kanske vi lyckas få upp några våder på en och samma dag men då ska vi som sagt vara riktigt flitiga.
När det är klart så ska golvet rivas så att det finns plats för det nya glovet, fast nu när jag tänker efter så kanske vi skulle ta och köpa golvet först för det fattas ju ingefär sju förpackningar.
Man kommer inte långt på en förpackning vilket jag trodde i nästan två sekunders lycka men verkligheten hann ikapp mig ännu en gång.
Trötta ögon fulla i slipdam känner sig lite smått trötta och fingrarna som fladdrar över tangentbordet skriver ofta fel på grund av för lite styrsel så sova ett par timmar kanske vore en god iden innan man ska ta sig an en ny dag fullt av händelser.
