Nycklarna till lägenheten har äntligen hamnat i våra händer.
Nu blir det snart inflyttning men först renovering av vardagsrummet och det påbörjas på måndag.
Förutom det finns inte så mycket annat roligt att dela med sig av.
Allt här går i sin egen takt, man sväljer sina tankar och funderingar som helst kanske borde vädras för att underlätta vardagen.
Jag saknar mina vänner och min familj lite men har inte pengar nog för att kunna göra en visit hos någon av dom men jag antar att det är så livet är idag.
Inget är lätt och allt är rörigt.
Ord har blivit överflödiga då ingen vill lyssna, tankar är en kompanjon och instägdheten en del av ens personlighet.
Att inte få tänka som man vill, att hela tiden bli omyndigförklarad har blivit en vardag.
För varje dag som går önskar man att denna dag ska bytas ut mot en annan dag så att man inte ska behöva ta del eller ens visa sig ute.
Man tänker på hur man har det varje dag och på hur det kommer att går framöver men det finns ingen att prata med för att alla är så upptagan med att ha en åsikt om något som dom inte vet något om.
För upptagna med att vädra sina egna synpunkter för att ens kunna se hur andra har det.
Jag är inte längre en människa utan ett förmål för andras ilska och oförståelse, ett objekt man ser ner på för att man anses vara både lat och nonchalant.
Inte heller vill jag leva som jag gör just nu heller.
Ett liv där inget fungerar och som är beroende av andras välvilja, ett liv som inte är värt att kallas för liv utan att det smakar bittert i munnen.
Varför verkar det alltid vara jag som bryr mig om allt medans andrar bara lallar på som om det inte fanns ett bekymmer i världen.
Skulle kunna be hela världen att hålla käften just nu.
Mitt humör går inte längre att kontrollera så varför ler jag när jag inte ens vill, varför skratta när det ändå bara känns fejkat.
Hela livet är ett stort skämt som ingen kan förstå...ingen vill förstå
Konsten att göra mig förbannad på tre sekunder inträffade igår när en god vän till mig fick för sig att dela med sig av lite bilder.
Helt ur det blå så började min dator att stänga ner en massa fönster och min första tanke var att nu har jag fått in nå skit.
Hela kvällen och halva natten höll vi på med att försöka hitta vart detta virus kan ha lagt sig men hur vi en sökte så kunde vi inte hitta och jag vart bara mer och mer irreterad.
Lyckligtvis hittade vi problemet men lika fort som vi hittade är den nu ännu en gång på vift i burk men dock i karantän och kan som jag har förstått inte göra någon skada.
Jag hoppas att min underbara vän kollar sin egen dator inom en snar framtid innan jag personligen åker över dit och har sönder den för henne.
Mitt trasiga paket innehållande linser ledde till ett samtal med posten där jag ville skälla ut den stackaren som svarade men det blev ett lugnt samtal där jag ville reklamera och att posten skulle ersätta det som var skadat.
Vederbörande på postens kundservice lät väldigt tillmötesgående och tog uppgifter angående mitt paket/brev och sen avslutades vårat väldigt givande samtal med att jag fick ett reklamtionsnummer.
Där trodde jag att allt var frid och fröjd men så var det visst inte, dumma mig för att jag tänkte en sådan tanke.
Ungefär en vecka senare fick jag hem ett brev från posten och det var ju allt annat än det som jag hade hoppats på att få höra.
Posten ger inte ersättning när det handlar om 1:a-klass brev och som saknar försäkring men dom hoppas att man i fortsättningen kommer att använda dears tjänser med förtroende.
Min första tanke är ju naturligtvis om dom är kompletta idioter, naturligvis så har dom inte mitt förtroende längre och jag hoppas verkligen att det en dag kommer att komma ett nytt företag som kan slå ut vad som idag bara är en bunt inkompetenta postfjollor som totalt skiter i andras tillhörigheter.
Mitt missnöje är stort och att inte få ut något för det gör mig bara förbannad och jag anser att det är en dålig stil dom kör med.
Det ska inte spela någon roll om det handlar om ett paket eller ett brev utan om att kunden ska ha rätt till att kunna få ersättning när det har blivit skadat under hanteringen för det är ju dom som har ansvaret tills den som är ägaren har fått det.
Stämningen här är inte allt för bra just nu så att man trippar på tå för att inte stöta sig med någon är ren vardag.
Jag kan nästan ta på den tunga luften som hänger över en när man är här och känslan av obehag följer efter vart jag än försöker gömma mig, kryper innanför huden på mig så att det riktigt känns.
Det man kallar "hemma" känns inte riktigt som hemma för min del och jag skulle verkligen vilja
kunna vara i ett hem som alla andra och känna att jag trivs och att det verkligen är ett hem som jag vill vistas i.
Inte som här där man trippar på tå och knappt vågar visa sig för att man inte vet vad som kommer att hända.
Jag visste från början att det skulle kunna bli något liknande men har det pågått under en längre tid så inser man att det inte längre fungerar och det i sig gör att stämningen blir sämre.
Det här har gått för långt, så långt att man tär på varandra mer och mer ju fler dagar som går så ett bråk kommer nog att uppstå frågan är hur stor skada det kommer att bli.
I det här fallet så har jag satt mig själv åt sidan för att inte krocka men det i sig har gjort att jag har byggt in mig i ett hörn vilket verkligen var dumt gjort om man ska se hur långt det har gått nu.
Att möta någon på halva vägen innebär inte att man ska behöva sätta sig själv åt sidan helt men tyvärr så gjorde jag det för att vara snäll mot dom som tog in mig fastän dom inte behövde men nu har jag kvävt mig själv totalt och jag saknar verkligen den frihet som jag en gång hade.
Jag kunde komma och gå som jag ville när jag ville utan att behöva tänka på att det finns andra med bestämda åsikter om hur vissa saker ska se ut eller göras.
Vill verkligen vara mig själv och känna att där man bor verkligen är hemma.
Fick för mig att beställa linser för ett par dagar sen men då hade jag inte räknat med att posten skulle hinna ha sönder dom för mig innan jag ens har hunnit få dom.
Skicket paketet var i kan kallas för mos och linserna kan kallas för obrukbara just nu och jag själv är bara väldigt trött och besviken.
Är det så man ska få sina tillhörigheter levererade?
Man betalar för något och då förväntar man sig inte att få hem det trasigt bara för att någon postfjolla tyckte att han/hon sparade tid genom att med våld pressa ner paketet i brevlådan utan en tanke på att paketet kanske är ömtåligt.
Jag antar att jag måste ha jgort något mycket dumt för att hela tiden råka ut för en massa skitsaker.
Sommaren är äntligen här!
Varma dagar som man vill spendera nära en badplats, varma nätter som håller en vaken bara för att lakanen anfaller hela tiden och myggor som surrar en i örat och sen sist men inte minst det är ljust ute.
På min lista finns bada och sola med sen att man kanske inte hinner med det är en helt annan sak, fast nog hoppas jag på åtminstone en vända i vattnet och solen.
Har man tur så kanske man kommer iväg på en liten men välbehövd semester.
Vart spelar inte mig någon större roll bara jag får komma bort och ha med mig min bättre halva och känna att man har ett liv som man själv rår över.
Man känner sig inte alltid som en människa eller hemma när man inte har något eget ställe utan delar bostaden med flera.
Önskar alla en glad sommar med mycke sol, bad och fina minnen som man kan tänka på när det ännu en gång är mörkt och kallt ute.
