Efter nästan en veckas stressande och tidiga mornar längtar jag verkligen efter helgen.
Min kropp gör ont och mina fötter tycker inte längre om mig, kan knappt gå som folk än mindre stå normalt.
Från att inte har gjort något till att helt plötsligt springa runt från morgon till sen eftermiddag tar verkligen ut sin rätt.
Om allt går bra så ska jag springa där och servera med allt vad det innebär i hela två månader men det känns skönt att äntligen få något vettigt att göra om dagarna i stället för att bara sitta hemma och dega.
Men frågan vad som kommer att hända när dom där två månaderna är över kvarstår tyvärr allt jag kan hoppas på är att jag antingen lyckas få en fast anställning eller att jag snabbt lyckas hitta ett annat jobb som innebär en fast plats.
Mycket händer och det är bara bra saker så två tummar upp för mig.(Wohoo!)
Bara en månad tills vi får nycklarna till lägenheten också..kan inte bli bättre.
Att hitta en praktikplats är uppenbarligen lika lätt som att få ett jobb.
Av dom fyra platser som jag kontaktade var det bara en enda som hade tillräckligt god uppfostran att tacka för att jag har visat intresse och tagit sig tid att säga hejdå.
Resterande tre hade så bråttom med att bli av med mig att orden bara snubblade ut lite halvhjärtat (ur det gapande hålet även kallad munnen) för att inte tala om hur stressade dom lät när jag informerade om att jag inte kommer från någon skola.
Ingen frågade mig varför jag kontaktade dom om jag inte kom från en skola, jag hade lika gärna kunnat vara färdigutbildad men det hade vederbörande för bråttom för att ens orka bry sig om.
Kanske bara är jag som är petig men ska man inte åtminstone försöka att ta sig en gnutta tid när det är någon som ringer bara för att fråga och inte ställa dom inför rätta och skrika av med huvudet.
Man blir så motiverad när man möter människor som antingen inte kan konsten att svara när man gör en förfrågan eller öppet visar att man har inkräktat på deras dyrbara tid.
Jag trodde att söka jobb var en pina men efter det här så inser jag att det inte spelar någon roll båda är lika givande som ett sömnpiller.
Det där med att satsa på yngre är för mig bara som en fjärt i rymden för att uttrycka mig barnsligt enkelt och lite smått dumt.
Vänder man sig till arbetsförmedlingen får man bara "sök jobb" slängt i ansiktet men hur lätt är det att få jobb när man inte ens lyckas fixa en praktik?
Livet är bra surt allt för ofta för att man verkligen ska orka ta sig igenom en hel dag utan att känna sig trött, irreterad eller mordisk.
Är det kanske mig det är fel på och ingen annan!
En gen som är så totalt fel och avskyvärd att alla ryggar undan för att slippa bli smittade bara det att jag är den ende som än så länge är så naiv att jag inget har upptäckt ännu.
Inte nog med att jag dryper av sarkasm nu lider jag också av en felande gen som skrämmer alla jag söker jobb/praktik hos.
En förenkald mer trovärdig historia är ju att jag måste vara en av dom få stackrarna som föddes med otur som vara hela livet igenom.
Oväntat besök och en impulsresa skiljde denna helg från alla andra.
En natt i örebro blev kanske inte som det var tänkt men å andra sidan så var inte resan dit heller särskilt planerad så man ska nog inte klaga.
Trevligt sällskap och en bra film säger man aldrig nej till.
på toppen av det så hann jag med en blixtvesit till pappa också, man får passa på när man ändå är i stan så att säga.
Förhoppningsvis så blir det en hel helg nästa gång, lite mera planerat och en trevlig utekväll.
Första gången jag såg dig var jag rädd.
Jag kunde inte riktigt ta i dig, känna den värmen och kärleken som jag trodde att jag skulle göra, som alla förväntade sig att jag skulle göra.
Försökte att känna värme istället för skräck när jag höll om dig men hur mycket jag än försökte så lyckades jag inget vidare.
Hela tiden tänkte jag att det måste vara nåt fel på mig att jag måste vara helt borta och att det inte borde vara så här.
Dagen då jag lärde mig vilken underbar person du var, hur mysigt det var att bara få hålla dig även om du sov var den dagen då jag lovade att ge dig allt som jag inte kunde ge dig när jag först såg dig.
Men den dagen va också en dag då allt gick fel.
Som jag försökte kämpa för oss två för att vi skulle kunna fortsätta att vara tillsammans.
Trötta ögon och ingen att vända mig till gick allt till slut sönder fullständigt.
Jag lovade att ge dig allt men det slutade med att jag inte kunde ge dig något.
Det som började dåligt slutade dåligt.
Hur ska jag någonsin kunna förklara att inget var medvetet, att jag inte bröt mitt löfte.
Du måste verkligen tro att jag hatar dig.
När man inte trodde att livet kunde bli mera ointressant och så totalt sugit så får man motsatsen bokstavligt talat slängd i ansiktet.
Man gör allt man kan för att uppfylla kraven, man bönar och ber på sina bara knän som en annan patetisk varelse utan ryggrad.
Sparkar dom på en så ler man fortfarande i hopp om att man kanske fortfarande har en liten chans att få leva men vad spelar det för roll att man gör allt en mänsklig person kan göra för pengar får man uppenbarligen inte oavsett vad man gör.
Jag har hört talas om att vissa komuner kan vara jobbiga att ha och göra med men jag har aldrig varit med om en så totalt felavlad stad som denna där man inte tycks kunna se längre än näsan är lång eller skulle man kanske säga kort istället.
Vad är det för människor som tar den här sortens jobb egentligen och vilken typ av människor är det som får jobben?
Har dom blivit misshandlade som barn och tar ut det på dom som söker eller är det mannen i hemmet som låser in dom i en källare varje kväll förutsatt att det nu är någon som orkar leva med en människa som totalt brister när det kommer till allt vad mänsklighet och förståelse heter.
Det är ju nåt som inte stämmer med folket som jobbar här sen om det är felavlat, misshandel eller bara maktmissbruk skiter jag fullständigt i, något är verkligen fel men den åsikten ger inte mig några pengar på kontot och inte heller ger det mig något direkt liv heller.
Men å andra sidan så var det längesen man hade något så lyxigt som ett liv så jag antar att jag nog har glömt hur det känns att ha ett.
Är det någon som vill gå ner i vikt så kan jag rekomendera metoden "banta med socialen" kostar bara ditt liv inget mer.
Alone but yet not alone.
Sad but also happy at the same time.
When will i laugh and when will i cry?
When am i alone and when am i not alone?
Emty inside without really be emty.
This mix of feelings is called life.
"Memories from childhood stay with us forever,
Taking us where we have been and will go,
Pieces of life that live on and will never
Let us forget we were young long ago.
Sometimes I wander back into those shadows,
Quietly being who I used to be,
Bringing to life all the joys and the sorrows,
Days that can’t die while they still live in me.
Holidays linger and happy times glisten;
I can see everyone active and well.
I can still hear them if only I listen,
Feeling each motion and breathing each smell.
Life has such treasures that time’s always stealing;
Nothing can ever entirely stay.
While you are young, you can capture each feeling;
Make all the memories you can every day."
The wind is playing in my hair and whispers gentley in my ear as we dance around in cirkles.
Flowers on the ground smells like something sweet and all the diffrent songs from birds around me sounds like something joyfull, it makes me smile like a child.
With the sun above me glowing like a big candlelight and a sky blue as the ocean i feel free just as the birds in the trees.
Even if there is rain i can sense the joy in my body and the freedom in my laugh.
Even a little smile makes me full of joy as long as i can se the sky and dance with the wind when ever i desire to.
White sand beneath my feets as my floor
Blue water befor my eyes as my window
Treepalms beside me as my walls
Reign or sun it doesn't matter to me as log as i am free.
Like the water i wanna float into the unknown and se places no other have seen befor.
I want to see.
I want to smell
I want to touch
I want to feel
I want to taste
I want to be alive.
When ever there is reign my soul is crying in silence.
When ever the wind sings a sad song outside my soul sings with it.
Like the mist can hide things my soul hides from the reality and comes to life in my dreams.
In dreams my soul can live.
In dreams my soul can be free.
Alla dagar flyter ihop till en enda stor massa, alla dagar är ungefär lika händelselösa som denna.
Att vakna känns ibland som en plåga bara för att man vet att även denna dag kommer att se ut som alla andra dagar framför datorn eller dumburken.
Skulle så gärna vilja göra något annat som oväxling men om det bara är jag som känner mig rastlös så är det väl jag som ska komma på något annat att göra istället för att sitta inne coh stirra.
Så bra fantasi har man tyvärr inte numera och även om man hade det så ska den iden tilltala minst en till.
Känner mig väldigt rastlös och uttråkad att minsta lilla sak som är annorlunda skulle kunna roa mig just nu till och med att bygga ett sandslott skulle kunna hålla mig sysselsatt i ett par timmar och så kommer man ut tack vare det.
Försökte mig på att rita tidigare idag men kreativiteten är som bortblåst oavsett vad jag försöker ge mig på att skapa.
Man kanske skulle ta och göra som så många andra gör.
Sätta sig och läsa en skvallerblaska och gotta sig i andras liv i brist på ett eget.
Medans andra tittar på majbrasan och hoppas på att vintern nu ska vara borta sitter andra och tittar på vita stränder och en flygbiljett till just den stranden.
Pratade med min käre far på telefon igår och fick veta att han nu ska ta sig en välförtjänt semester på Curasao.
Grön av avund är något som man verkligen blir när man tittar på bilder tagna på den vita stranden med tillhörande blå/grönt vatten och man önskar verkligen att man kunnat få följa med men nu är inte verkligheten så snäll mot mig.
Jag får nöja mig med att sitta och titta på bilder därifrån och drömma om att jag en dag kan åka dit själv och uppleva samma saker med egna ögon.
Aruba är en grannö till Curasao och sen finns det en till ö och tillsammans så kallas dom för "de tre trillingöarna" och alla tre ska tydligen vara lika underbara att vistas på.
Medans min underbara pappa reser runt och upplever alla dessa underbara platser sitter jag hemma och njuter av den varma solen som finns här.
Samma sak tror jag nog bestämt att jag gjorde förra året också då han tog en två veckors vila på Aruba, sen året innan det gjorde jag samma sak ännu en gång medans han upplevde smakerna av Mauritius och allt vad den underbara platsen kunde erbjuda.
En dag ska jag som sagt åka så att jag ändrar på den här udda rutin som jag har lagt mig till med.
