Jag pratade med en vän igår som jag inte pratat med på länge och som jag många gånger saknar i mitt sociala liv.
Alltid lika kul att prata men vi är båda lika duktiga på att hålla kontakten så det hinner alltid hända en massa mellan gångerna vilket gör att det finns det en uppsjö av saker att säga men bara för att det är så mycket kommer ingenting och allting på samma gång.
Tack vare henne fick jag se en bild eller två på en person som tycks ha vuxit och blivit så otroligt söt att det värker i bröstet på mig av både stolthet och sorg.
Var tvungen att stirra på bilden ett bra tag för att överhuvudtaget kunna ta in den info som ögonen förmedlade till hjärnan.
En bild fick mig att inse hur mycket jag har missat och verkligheten säger mig att det är borta för alltid och det gör ont, så ont att ord inte kan beskriva hur den smärtan.
Blandat med sorg finns även en klump av rädsla.
Jag är rädd för att ställa mig framför den personen, rädd för att se henne i ögonen efter dom åren som har gått.
Hur kommer hon att reagera? Vill hon ens träffa mig?
Många frågor virvlar som en orkanvind inom mig och jag känner mig en aning bedövad av allt bara för att det är så mycket på en och samma gång som bubblar upp till ytan.
Jag tvingar undan allt i vanliga fall för att kunna orka ha en vanlig vardag men en bild triggar minnen, känslor osv upp till ytan och den kokande bubblan vill jag inte ens ta i.
Trots alla jobbiga känslor och tankar så vill jag prata med henne, ha fler bilder på henne och kunna vara en liten del av hennes liv.
Men jag har inte orken att göra något och tyvärr känns det likadant som när den historien började.
Vet inte längre vem jag ska hata, om jag borde hata någon överhuvudtaget.
Kanske är de mig själv jag har varit arg på hela tiden eller så är de mig själv jag borde hata för att ha gett upp.
Livet är verkligen ett rent helvete många gånger.
Eländet tar aldrig slut vad man än gör.
Kommer alltid något nytt skit som ställer till det.
Ibland förbannar jag den dag då jag föddes.
0 Comments:
Post a Comment