Två veckor har hunnit passera nu men det känns som att det har gått ännu längre tid.
Kan bero på de trista vädret, rutinerna och att jag har lyckats dra på mig en förkylning som stör min sömn.
Kroppen är mör som den alltid blir när jag är förkyld men det är inget som direkt stör mig utan det som stör är den förbannade hostan som hela tiden hotar att kasta upp mina lungor och helt trasa sönder mina stämband.
Fråga mig inte hur jag hostar då för de vet jag inte själv men jag kan nästan höra hur konstigt snett det blir i halsen och ont satan gör de också.
Att klä sig varmt räckte inte för att hålla bacillerna borta från mig speciellt inte efter att ha varit i värmen och sen kommer hem till kyla och dåligt väder.
Fryser även när jag sitter inne vilket ter sig lite töntigt men jag vänjer väl mig någon dag.
Något annat att vänja sig vid är att ha en familj som är väldigt stor och svår att förstå sig på.
Har försökt att hålla kontakten med några av dom dvs dom som kan engelska men de har visat sig vara mycket svårare än vad jag hade väntat mig för just nu får jag känslan av att jag inte riktigt är välkommen.
Försöker gå tillbaka i minnet för att kanske kunna få en ledtråd, kanske gjort eller sagt något som jag inte skulle fast jag kan inte komma på något och ingen har sagt något och jag antar att det är själva problemet.
Ingen säger något till mig ungefär som att det bara var mamma dom ville ha hem och nu när hon är hemma och jag är hemma så skiter dom i vilket.
Kalla mig överkänslig eller vad som helst men det är inte första gången jag får de intrycket och de är nog inte sista gången heller, vet att jag upplevde det under tiden som jag var där med.
Tror inte att en del av mina kusiner är riktigt ärliga alla gånger och de sårar mig lite på samma sätt som min bror sårade mig genom att bara sticka när jag kom till Thailand.
Vet inte vad han eller resten av mina syskon har för problem men jag tycks vara en stor bidragande orsak.
Skumpt uppförande kanske är något som går på mammas sida av familjen.
Synd att jag aldrig fick tillfälle eller möjligheten att fråga henne om alla där borta.
Håller mig från och med nu till den familj jag hade innan all denna cirkus startade och de är då min pappa.
Mitt liv har blivit lite rörigt men någon vecka till så tror jag nog att allt har hunnit lägga sig och jag kan återgå till att göra saker precis som innan och vill kusin eller moster ha kontakt får dom se till den biten själva för jag ger upp.
Tre veckor går fortare än vad man tror speciellt om det är tre veckor fyllda av saker att göra.
Varmt varje dag även om inte solen var framme för den visade sig väldigt sällan men när den väl lös så njöt jag ännu mera men tyvärr fanns det inte mycket tid till att bara ligga och sola.
Dessutom fanns det hela tiden så mycket att se att solen ibland hamnade långt ner på min lista.
Tror att mamma ibland skrattade sig fördärvad åt mig och mina klumpiga företag för jag själv skrattade åt det jag höll på med.
Hade hon varit vid liv och sett så hade ho skrattat så mycket vet jag i alla fall och mina kusiner skrattade åt mig men alltid utav värme inte elakhet.
Templen där borta är just så vackra som jag trodde att dom skulle vara och att få vara där med någon som vet hur man gör gjorde det hela spektakulärt och de spelade ingen roll hur många tempel vi än besökte för de fanns alltid något nytt att lära sig.
Tror att jag och min sambo alltid var dom enda utlänningarna där eller snarare vart vi än gick men det klagade inte vi på.
Bara en enda gång var vi i ett turistområde och det var sannerligen inge kul så vi stannade inte länge utan åkte hem igen efter en stund.
Thailand upplevs bäst utanför turistområdet faktum är att det gäller alla länder.
Mammas ceremoni var fylld av allt annat än sorg så jag tror att det var precis så som hon hade velat ha det.
Munkar samlades i hemmet för att be för henne och sen släkten på plats med för att be tillsammans med munkarna.
Helt otrolig syn och upplevelse.
Famillj och vänner samlades under samma tak så att hela huset fylldes, alla fick nämnligen inte plats i huset utan fick sitta utanför och jag tror att man åt i omgångar för att det var så många närvarande.
Alla var glada och skulle visa mig en massa foton på varandra och på mamma.
Hon var så vacker när hon var i min ålder och jag såg att jag inte är ett dugg lik henne.
Jag har för mycket svenskt i mig och för lite av hennes fina asiatiska drag.
Saknar henne otroligt mycket och även fast jag var med vid hennes begravning har jag svårt att förstå att hon inte längre lever.
Vet inte hur många gånger jag ösnkade att hon fanns vid min sida medans jag var i thailand, vi skulle ha sett allt tillsammans.
Men dom ställen som vi bodde på under våra tre veckor där hade hon bott i medans hon var och hälsade på och det gjorde mig väldigt glad att höra för det kändes som att det förde mig närmare henne och gav en slags samhörighet som vi inte haft under tiden som hon levde.
Vet att det säkert låter fånigt men för mig var de så men absolut inget andlig "aaah" uppenbarelse bara en varm känsla över att förstå varför hon hela tiden ville åka tillbaka.
Alla var så lyckliga över att äntligen få träffa mig och jag kan inte beskriva all den lycka jag kände medans jag var där.
Kusiner och mostrar öppnade upp sina hem för en och bjöd på allt som gick att bjuda på och nu när jag tänker tillbaka är det både med glädje och sorg.
Glädje över att ha fått möjligheten att träffa dom flesta som stog mamma nära och sorg för att jag var tvungen att lämna allt och åka hem igen.
Visst kommer allt att finnas där tills jag kommer tillbaka men det är inte de utan själva kärnan i det hela är att jag överhuvudtaget behövde lämna min familj och deras värme för att bemötas av total kyla och då handlar det inte bara om vädret.
Den värmen och gästvänligheten som fanns oss till buds där borta går inte att finna här även om du så skulle leta efter den och det var alltid någon hemma under dagarna som man kunde prata med eller försöka prata med.
Var väldigt få som kunde engelska men de fanns alltid sätt att göra sig förstådd på eller så väntar man tills det finns någon på plats som kan prata fast jag kände att många ord kom tillbaka så på ren rutin kunde jag förstå vad som sades vilket förvånade mig och dom många gånger.
Som jag saknar dom.
Tänker åka igen så fort jag har råd men då tänker jag stanna längre än tre veckor, för mig är det alldeles för kort tid och jag tänker prata thai med min familj då så studera och lära är vad som gäller nu.
Till och med lovade att jag skulle kunna prata nästa gång så det är bäst att hålla det.
