TACK fonus för all hjälp!! I över en vecka har jag gnetat med dom där fördömda papprena som förövrigt bara är tre och jag har setat i telefon för att få saker och ting att rulla på samtidigt som jag inte har fattat så mycket av det hela mer än det lilla fonus har informerat mig och det är inte mycket.
Att tala om vart dom ska är väl inte så svårt men att tala om kostnaden för det hela kan vara svårare sen måste det vara svårt att läsa ordentligt vad som står så att den anhöriga dvs jag kan få rätt information från start.
Tre papper har kostat över 2000 kr att få ordning på och då handlar det om översättningar (svenska-engelska) och stämplar sen har allt kostat mig en massa personligen.
jag har svårt att sova på nätterna för att jag är så stressad och allt kring mamma tär på mig inifrån och ut ungefär som en parasit som till slut kommer att ta ihjäl mig.
Idag har sannerligen inte vrit något undantag jag tror snarare att min stressnivå just har nått sin spets.
Trött och nyligen hemkommen från stockholm sitter jag och önskar fonus allt ont en människa kan uppbringa från botten av sin ursinniga själ.
Stressad och med små marginaler att röra mig med åkte jag med sambo och vän mot Stockholm och vi åkte runt 06:00-06:30 tiden i morse för att vara säkra på att hinna både till den Thailändska ambassaden och UD men efter lite över 3 timmars väntan utan minsta syn på hjälp inser vi att något UD hinner vi inte med och där står jag mitt i allt och känner mig gråtfärdig inne på ambassaden, jag ser verkligen hur allt bara rasar samman till absolut ingenting och så hopplös och utan förtröstan har jag inte upplevt på länge.
UD skulle nämnligen också sätta en stämpel på dessa papper och till det underbara priset av 500 kr och deras handläggningstid på det skulle då vara två dagar och vi ska åka på torsdag.
Inget UD ingen resa alls eller ingen resa med mamma (I urna) vilket då är själva andledningen till denna resa så om jag inte kan få med mig den så är det ingen mening med att åka alls.
Hur som haver där står jag utan att riktigt veta vad jag ska säga eller göra det ända som finns i mitt huvud är "detta kan inte hända" och det riktigt ekar om och om igen tills kvinnan som jobbar där börjar ställa några frågor och då tänds ett litet ljus inom mig som jag skulle vilja påstå är början på ett hopp.
Fonus har gjort fel och jag har gjort en massa jobb i onödan för att inte tala om alla konstander som kunde ha besparats från första början.
Det behövdes ingen översättning inte heller behövdes någonting från Notarius Publicus men det visste ju inte jag om så jag ordnade allt det där och betalade för de också så jag börjar undra över om fonus överhvudtaget bemödade sig med att kolla upp vilka handligar som verkligen behövdes om dom gjorde det kan dom inte skilja på ett lik och en urna.
Det är tragiskt.
Om allt hade skötts på rätt sätt från första början hade saker gått mycket fortare och det hade inte kostat mer än vad en resa till Stockholm går på för 2 personer.
Alla papper som jag har ordnat med behövs om det handlar om kropp och kista inte en urna men det är inte så lätt för en begravningsbyrå att hålla reda på sådana svåra saker.
Det kanske finns ett ljus i slutet av den mycket stressiga och mörka tunnel jag nu trängs i.
Vet inte hur många gånger jag har varit färdig att ge upp allt och bara stoppa huvudet i sanden och kroppen under täcket där det är tyst och lugnt.
Det är bara en vecka kvar innan dagen för avresa är här och jag har inte hunnit färdigt allt som måste göras och för att få ett mirakel att ske har jag nästan bosatt mig i telefonen för att kunna hålla kontakt samt kolla i fall det går att skynda på saken lite fast sådan tur har inte jag.
jag får nöja mig med att ringa och skynda på saker och ting och det uppskattas inte men det finns ingen tid till att vara trevlig dessutom kommer jag ingen vart med det.
Saker och ting rör på sig i alla fall och om allt fortsätter att rulla på som det gör nu så kommer det att finnas hela en dag till godo och det räcker inte ens för att jag ska hinna varva ner efter över en månads intensiv verksamhet.
Papper ska översättas, stämplas, stämplas och vänta stämplas ännu en gång och notan för allt det där slutar på en summa som jag inte alls vill tänka på, det räcker med det stora gapande hålet i ekonomin där några av dessa slantar borde ha varit.
Inte bara allt kring mammas begravning som kostar utan även min påbörjade vandring inom sjukvården drar pengar.
Visserligen ingen stor summa just nu men jag är också bara i början av provtagningar och återbesök så i slutet kommer även det här äventyret att landa på något som kommer att skapa hål i ekonomin.
Till slut så kommer det att bara att finnas en massa gnaghål där malarna frodas gött och det är verkligen en uppmuntrande tanke, nästan så att jag börjar se saker och ting på ett väldigt negativt sätt och det är ju inte bra för då kanske jag behöver komma och prata med någon som glatt skriver ut en massa piller till mig så att jag ska tänka positivt hela tiden.
Ta en massa betalt med för den delen men lycklig som jag är på mina nyutskrivna tabletter lär jag nog inte bry mig.
Allt kostar och jag är inte rik.
Min stackars sambo kan inte ha det lätt just nu när hans andra halva är grov i munnen var och varannan dag för att inte tala om sur och glad ungefär samtidigt.
Min mycket ljusa inställning till verkligheten borde smitta av sig till honom som vid det här laget borde surfa mot kanten till total hysteri efter dom här månaderna med mig men än så länge verkar han sansad fast det kanske inte är en bra sak?
Han kanske får sig en knäpp när som helst och börjar springa runt här och skrika osammanhängande.
Är så trött!!
Juristen som sköter dödsboet gör något men vad vet jag inte för någon uppdatering får jag inte utan jag får bara en massa uppgifter som jag inte vill göra.
Hyresbolaget som mamma hyrde av anser sig ha för mycket att göra och att jag har för lite att göra så dom ger mig också saker att göra och det är samma sak där som med juristen.
Jag vill inte!!
Parterna tycks inte komma överens med varandra så då ringer dom mig i hopp om att jag ska lösa deras problem men uj vad dom lurar sig själva för jag tänker inte lyfta ett finger för någondera.
Slöa idioter som inte kan sköta det dom får betalt för att sköta, kanske skulle se sig om efter nya jobb.
Vill att det ska vara över någon gång så att jag kan få reparera mig själv och pussla ihop min stackars hjärna som ligger och skräpar överallt i lägenheten.
Nästa steg är Notarius publicus och efter det UD sen ambassaden och efter det är de resan som gäller så det kommer inte att bli lugnt förrän vi är hemma igen.
Inte så kul att min första resa till Thailand har med mammas begravning att göra och vi som skulle resa tillsammans.
