Mammas lägenhet står fortfarande som jag lämnade den och i förrgår kom ett samtal från juristen som glatt sjöng ut i mitt öra att ett par fakturor hade hittat sin väg till hennes skrivbord och hon ville då veta hur det kom sig att dom kom till henne.
Mycket mystiskt det där att det kommer räkningar på en lägenhet som fortfarande är ockuperad och ännu konstigare att det är mammas "godeman" som har lämnat dom där för hon vill ju inte betala skiten fast hon representerar kommunen och det är dom som ska stå för kostnaden som blir.
Men försöker man komma undan med en större summa pengar så drar man väl sig inte för att göra ytterligare försök till fula saker.
Så lägenheten som då skulle besiktas blev inte det bara för att den fortfarande var full som om mamma fortfarande skulle bo där och juristen som uppenbarligen börjar få nog av allt detta muttrar i andra änden av luren får se hur nu detta ska betalas och av vem eller något i den stilen.
Tyvärr så verkar det där bara vara toppen av hennes väldigt dåliga humör för hon bad mig att göra hennes jobb ovanpå allt och det innebär att jag riskerar att sätta mig på kant med släktingar som jag aldrig har träffat vilket jag absolut inte har lust med.
För att vara helt ärlig så skiter jag i det arv som mamma kan tänkas lämna efter sig borta i Thailand och anser inte att vi i sverige har med det att göra men om nu juristen anser att det är viktigt för boupptäckningen så får hon allt gröta i det där själv och hon får dessutom betalt för skiten.
Jag är en person och hur kan hon förvänta sig att någon ska lyssna på mig när det inte ens fungerar att höra av sig som en myndighetsperson?
Känns inte riktigt som att hon har tänkt ordentligt på saken vare sig det handlar om den biten eller det faktum att jag blir ombedd att röra i saker som faktiskt är juridiska och har med min nyligen avlidne mamma att göra.
Det finns en andledning till att jag avsade mig allt som har med hennes lägenhet att göra och att fonus inkluderat juristdelen finns och det är för att anhöriga ska slippa hålla på med allt de där.
Men jag kanske är ett undantag.
Förutom allt det där.
Pappas operation gick bra och hans icke svensktalanda läkare ringde upp mig direkt efteråt för att meddela mig just det och jag hade möjlighet att ställa frågor om jag nu hade några sådana vilket jag hade men tyvärr så var kommunikationen oss i mellan så dålig att det hela resulterade i att han höjde röste varje gång jag inget hörde i stället för att tala tydligare.
Om jag inte var döv innan så hann jag nog bli det på dom där 2-3 min i telefon med honom.
Men han gjorde i alla fall ett utmärkt jobb och pappa blev i förrågår utskriven från sjukhuset så nu är det återhämtning som gäller och om jag har förstått saken rätt sjukskriven dom närmaste 2 månaderna.
Stackars pappa måste vara helt förstörd över att behöva vara hemma från jobbet så länge medans jag hans dotter är mycket nöjd med det.
Tänkte att jag skulle hälsas på honom någon dag framöver då han känner sig lite piggare än vad han gör just nu.
Det kommer mera.
Ekonomin här hemma är i total botten så mat har blivit en lyx som endast dom rika kan kosta på sig och vi ngår inte i den kategorin.
Inte konstigt att man börjar snegla på katten och undra över om det blir bra som middag men tyvärr är katten för mager och utan pengar är det svårt att göda kräket så hon får leva i frid här hemma.
Är man fattig när det tar emot att köpa ett paket mjölk?
Tre katter blev två katter och snart finns det bara en kvar här hemma.
Vi valde att skära ner på kostnaderna i stället för att äta upp dom små liven, visst är vi humana i detta hem.
Dom störda katterna försökte upprepade gånger att ta död på varandra så vi hjälpte den ena på traven genom att lämna henne hos herr veterinär där hon fick somna in för gott men vi kommer alltid att sakna detta labila kattkräk som hela tiden morrade och fräste åt allt som rörde sig runt henne.
Tog oss lite över 1 år innan vi kunde handskas med henne och då var det bara ytterst lite hon tillät oss att göra så katter från KKS ska man försöka att undvika.
Går några saker fel så går allt fel och det är lagen om alltings totala jävlighet som sätter gränserna för hur långt ner en människa kan sjunka.
Helgen som var hade jag så ont att jag inte kunde gå ordentligt och det hela vart mycket värre av att vi var hos en kompis och hälsade på och meningen var att vi skulle ha trevligt vilket vi också hade fram tills att jag fick så ont att jag inte ens vågade röra på mig.
Jag frågade om han hade något starkt hemma som jag kunde få ta och fick då en Tramadol men inte ens den kunde råda bot på mina fina värkar och jag ville verkligen bara krypa ner i något svart hål tills det var över samtidigt som jag tänkte på mamma och hur mycket smärta hon måste ha bitit sig igenom.
Dessa tankar gjorde inget bättre men inte heller sämre.
Det höll i sig tills natten mellan söndag och måndag sen hade jag bara efterdyningar som ett bevis på att min stackars mage har blivit misshandlad.
Tyvärr så börjar magen att göra ont igen idag efter att jag har pratat med pappa som just nu ligger på sjukhuset igen för att hans ådror har kalkat igen men den här gången räcker det inte med att bara göra små ingrepp utan det är så pass allvarligt att en operation nu ska genomföras.
Så han ligger där och bara väntar på besked om när det ska göras och jag sitter här hemma och önskar att saker vore annorlunda som i att han inte befinner sig på sjukhuset.
Först mamma och sen ringer pappa och meddelar mig att han har åkt in och det är naturligvis bra att han uppsökte vård men det är allt kring det som gör allt så jobbigt.
Mamma hade också massa förkalkningar i sina ådror som till slut gjorde att hennes kropp inte kunde fungerar längre och pappa har fått en sådan som sitter väldigt nära hjärtat så nu ska dom öppna upp hela hans bröstkorg för att kunna byta ut den delen som är mest allvarlig.
Tror att det kallas för en bypass operation och den är idag ett standardutförande men jag är en sådan tönt och lite smått hysterisk att jag mår dåligt.
Pappa säger att jag inte ska oroa mig för att det kommer att gå så bra så och läkarna är specialister och har gjort detta många gånger men det spelar ingen roll för mig hur duktiga dom är eller hur ofta dom har utfört detta för jag är lika orolig i alla fall och kommer att fortsätta att vara det.
Allt som har hänt med mamma har satt sina spår och jag kommer inte att kunna ta saker på samma sätt som jag gjorde innan och om det gör mig till en hysterisk tönt så får jag väl vara det då.
Jag har bara pappa kvar och är därför väldigt rädd om honom och vill att han ska få leva många år till.
Allt på en gång!!!
