Tre månader i Thailand tackar jag inte nej till.
Tre månader och resan betald med gratis boende tackar jag inte heller nej till.
Kom på att det var just det jag gjorde!
Sådan far sådan son brukar det heta men i det här fallet får det heta sådan far sådan dotter.
Envishet tycks gå i släkten och när två envisa människor vägrar att ge med sig uppstår det en så kallad krock.
Min käre far är en mycket envis man som fullföljer saker han har tagit på sig och när det kommer till honom handlar det ofta om jobbet som i mina ögon kan anses som hans andra hem och har varit det så länge jag kan minnas.
I vanlig mun tror jag att det går under namnet arbetsnarkoman.
Att stanna hemma vid än förkylning kan vara väldigt svårt så att uppsöka läkare när konstiga symtom börjar visa sig kan ju faktiskt vara ännu svårare så istället kör man på taktiken att det bara är tillfälligt och att det går nog snart över.
Får höra att det kanske inte har varit sådär jätte prima den senaste tiden och frågar om det kanske inte vore smart att kolla upp det hela hos en läkare bara för att vara på den säkra sidan.
Pappa står på sig och säger "nu är det bra igen"vilket jag tvivlar starkt över men jag får honom ialla fall att lova mig ett läkarbesök om det händer igen.
För honom var det bara ett virus som gick på jobbet, inget att oroa sig över.
Nu har det hänt igen och som utlovat vände han sig tilll en läkare sedan akuten och efter det upplag på ett operationsbord i fyra timmar och efter det inlagd med diagnosen lättare hjärtinfarkt.
Och det har han gått med i över en vecka!
Tack och lov att han uppsökte läkare som utlovat men tänk om han kunde lova mig att verkligen ta hand om sig själv och kanske dra ner på tempot lite.
Men jag antar att det är svårt ibland att faktiskt lyssna på vad ens vuxna dotter har att säga om saker och ting när man är envis.
Ibland kommer man till en punkt i livet då det blir barnen som talar om vad föräldrarna bör göra och inte göra vilket kan anses som ganska komiskt.
Jahapp!!
Och så vart man den lilla obetydliga människan igen.
Ännu en gång har allsmäktiga soc visat sin fulla tyngd och lag men om det sen är rätt kan man diskutera.
Inte konstigt att folk med förutfattade meningar angående sådana som mig häver ur sig det dom gör.
Om jag inte var i denna sits själv så kanske jag också skulle vara en av dom som gör mig så irreterad men nu sitter jag här och försöker mitt allra bästa fast det tycks inte räcka alla gånger.
Vill flytta och förbättra mina chanser så att jag kan komma bort från detta förnedrande liv som egentligen inte är något liv men någon chans till det får jag absolut inte.
Kan vara dumt att "leva" på soc och ha egna tankar samt egna ideer vilket både jag och min sambo har fått bevisat inte bara en eller tre gånger utan snarare fem gånger.
Trodde ett tag där att miss jag-är-så-jävla-allsmäktig skulle applådera och korka skumpa när vi meddelade att vi ville flytta men tyvärr så gick det totalt åt motsatt rikning och nu får man tugga dubbel skit för det.
Ska man vara på handläggare då?
kanske är hon en mall för hur alla på socialen borde uppföra sig eller så kanske det är den inavlade genen som för sin talan i det här fallet.
Liten ort utan insyn från större myndigheter och en chef med storhetsvannsinne så det heter duga anställer likasinnade för trevligt umgände dagtid.
Den som sparar in mest pengar och förstör flest människor på kortast tid får en riklig belöning.
Deras slogan borde vara"Vi hjälper mot era liv som betalning"
Skulle hellre skriva kontrakt med djävulen än vända mig till dom, tror nog att jag skulle få ut mer av det och dessutom så skulle han säkert leva upp till skiten bättre än vad denna mycket skumma myndighet tycks klara av.
Äganderätt på personer finns normalt sätt inte idag såvitt det inte sker på illegal väg eller på lika villkor men går man hos soc så får dom automatisk äganderätt i samma stund som du kliver över tröskeln och därmed är anses du vara deras privata hackkyckling/ sparkobjekt.
Mer snevridet än sådär går det inte att få ens om man skulle leta och jag vill inte veta vad dom sysslar med privat.
Flicka och pojke bråkar med varandra.
Pojke tycker att han är en mycket "cool" kille med stor status men verkligheten säger emot lite, i själva verket är pojken en "idiot" med för liten hjärna och
alldeles för mycket kärlek till sig själv.
Pojken kan inte vara trevlig alls mot flicka så flickan är otrevlig tillbaka.
Pojke säger en massa dumma onödiga saker till flickan bara för att han kan.
Något som båda har gemensamt för stunden är nivån som båda står på och sakerna som sägs hålls på samma låga nivå...tyvärr.
Flickan är ledsen och känner sig åter igen missförstådd eller ska jag säga totalt förbisedd och ignorerad som så många gånger innan.
Flicka och pojke försöker prata med varandra som vuxna människor men det går inte så bra, kanske har och göra med den låga nivån men det är bara spekulationer från min sida.
Hur dom än gör blir det inte bra så flickan tycker efter en mycke lång tid att detta inte är bra och säger att hon inte längre vill leka med pojken.
Flickan tycker inte om att pojken har kallat henne för det fula ordet fitta och frågar pojken:
"om jag är en fitta vad är då du....en generalkuk då eller!"
Flickan som i vanliga fall är en mycket mogen..tja...flicka börjar skratta för flickan inser det komiska i det hela som då är nivån på det hela.
Mycket lågt.
Pojken tittar mycket dumt och stumt på flickan ungefär sådär som man kan titta på en lodis eller förbipasserande fyllo.
Och från den dagen bråkar inte flickan och pojken något mera och den låga nivån förblev kvar hos pojken medans flickan sakta men säkert börjar ta sig uppåt igen.
Tillförordnad privat psykolog som då är jag sitter och skrattar glatt åt denna mycket (återberättelse per telefon) låga ordväxling och förundras över det faktum att man faktiskt blir som man umgås.
Under en period på flera år har vi varit varandras psykologer när livet har lassat över mycket på våra krokiga axlar.
Hur många nätter jag än har setat och lyssnat på flicka vs pojke och deras ordväxlingar respektive handlingar tyckte jag inte att det var så jobbigt.
Det jobbigaste var att inte kunna vara till någon mer hjälp än bollplank vilket säkert hjälpte flicka en hel del om inte annat så hoppas jag att det hjälpte.
Om flicka läser detta så ska flicka veta att hon inte alls var så jobbig och tjatig som hon trodde under alla dessa nattliga samtal.
Jag bryr mig och du är absolut inte onormal på något sätt och inte heller petig för den delen.
Hopp hopp hopp...i sjön!
Så låter det i min hjärna ibland när jag tänker på hur mycket som går en förlorad trots att ansträngningarna inte är av denna värld.
Vad kan jag tänkas göra för fel?
Vissa är tydligen födda till det olyckliga här världen medans andra utan en tanke kan grabba tag i allt som behagar ögonen.
Ännu en gång har saker och ting gått mig emot men jag är inte den som är den.
Nya drömmar och bättre lycka nästa gång.
Idag har man varit och tittat på ännu en lägenhet men denna gång inne i stan.
Ha begäret vart väldigt stort med denna precis som med den andra om inte mer kanske till och med ännu mera.
Inflyttning kommer att ske den första maj om allt går vägen så med lite tur blir det flyyt snart vilket jag verkligen hoppas på.
Trött på att bo i en liten sketen "by" som har både pms kärringar, dåligt utbud på alla fronter och en buss som gillar att åka in på alla avkrokar som går på vägen till och från stan.
Håller tummarna för mig själv att morgondagen kommer att ha många bra saker till mig så att det kan bli något av detta.
