Ingen normal person vill vara arbetslös men idag är tyvärr allt för många i den situationen och kan vara där under väldigt lång tid utan att ens skymta möjligheten till ett jobb och det är så frustrerande att försöka leva ett så kallat liv samtidigt som man ska leva upp till dom krav som är ställda på en.
Måste söka ett visst antal jobb varje dag, följa upp på sökta jobb, alltid vara tillgänglig, fylla i en massa papper, gå på olika möten, infinna sig på olika platser och du måste alltid vara trevlig vilket inte är det lättaste alla gånger men att bli arg gör inte saken bättre så det blir till att bita ihop och hålla ut tills man är hemma igen och då går de bra att skrika om man så önskar.
Naturligtvis låter allt väldigt enkelt och inte speciellt ansträngande men håller man på tillräckligt länge utan att nå något resultat blir även det enkla väldigt tungt och jobbigt att utföra som gör att ens vardag och liv hamnar helt i otakt.
Vad får då en arbetslös för hjälp som tack för alla uppfyllda krav?
Arbetsförmedlingen ser till att du snabbt(1-6 mån) får komma till en aktör som då ska hjälpa till med det som dom själva inte kan förse dig med dvs att få ett jobb.
Aktörerna är anställda av kommunen oftast och tar in ett visst antal deltagare(arbetslösa) åt gången och beroende på vart du hamnar så kan du få lära dig allt ifrån hur man skriver ett CV till hur en intervju fungerar men poängen med det hela är att få ett jobb och tiden du har på dig är 3-6 månader.
Hittar du inget jobb under den tiden så kan arbetsförmedlingen tillsammans med den ansvarige som då kallas jobbcoach välja att förlänga din tid eller så får du snällt vänta på en ny kallelse och sen så börjar allt om hos en annan aktör tillsammans med en annan coach.
Glöm inte att även här så kan detvara en väntetid mellan 1-6 månader eller så innan du kan placeras ut hos någon annan aktör.
Så här långt låter allt bra men i verkligheten är det inte så enkelt för mellan allt som är bra att kunna blandas det in saker som inte alls fyller någon funktion för den som verkligen vill ha ett jobb och de kan vara aktiviteter mellan deltagare och coacher som ex lite utflykter, bio eller varför inte lite julmingel.
Även dom här aktiviteterna är obligatoriska så om du fullständig skiter i det och spenderar dagen med att försöka hitta ett jobb medans andra leker bästa vänner så riskerar du att åka ut och då riskerar du även att förlora dom få slantar som trillar in på kontot även om du så har kontaktat din handläggare på arbetsförmedlingen med klagomål om hur saker hanteras.
Om något är obligatoriskt oavsett hur löjligt eller bra det än är så måste du infinna dig där och utföra vad nu coacherna än får för sig att delegera ut till dig.
Alla aktörer fungerar inte på det här sättet men väldigt många gör det dock och att behöva genomlida en dag där inget annat än socialisering sker gör bara att man blir ännu tröttare och så börjar man fundera över hur dessa aktörer kunde bli godkända av kommunen samt vart tog arbetsförmedlingens ansvar vägen.
Ytterst få har haft lyckan att hamna på ett bra ställe som verkligen tar sig tid att lyssna på varje deltagare och samtidigt ha en handläggare på arbetsförmedlingen som hjälper till och jag är en av dom få lyckligt skattade men det tog mig lång tid att få den hjälpen så även jag har varit på en del ställen som bara leker och det har fått mig att må väldigt dåligt.
Att inte bli tagen på allvar, bli behandlad som en efterbliven utan förmågan att kunna tänka själv men samtidigt inte få den hjälp som behövdes för att kunna komma framåt.
Alla fungerar olika och är i behov av olika saker men inte många kan få den hjälpen dom behöver trots att alla dessa aktörer finns till förfogande med sina utbildade coacher.
Skamligt och skrämmande på samma gång.
Invandrarfrågan har alltid varit på tapeten i vårat avlånga land och kommer med all säkerhet att förbli det så länge ingen kommer med en lösning som passar alla parter.
Tyvärr så tror jag inte att någon sådan lösning kommer att hittas om alla fortsätter att rygga för att tala om saken vilket vi alla faktiskt gör av rädsla för att bli kallade rasister som enligt min egen åsikt måste vara ett av de mest använda orden idag och det är synd. Jag anser att missbruket på det ordet är lika sorgligt som bristen på förståelse gällande allt det här och därför blir det så många fingerpekande hit och dit som gör situationen värre istället för bättre.
Många invandrare i vårat land far illa enbart för att dom har en annan bakrund och jag tycker att det är hemskt för ingen förtjänar att bli illa behandlad bara för något sådant men jag tycker heller inte de är rätt att det finns svenskar som ska behöva sitta och vara rädda i sina egna hem utan att kunna säga något av rädsla för att ordet rasist ska bli stämplat på deras dörrar och göra livet värre.
Tidningar skriver om invandrare som har råkat ut för olika saker av olika anledningar och löper stor risk att bli utpekade som rasister så jag ställer mig frågan hur en artikel om tex"Agda" 75 som har bott i samma lägenhet i över 40 år numera sitter hemma och är rädd för att det har flyttat in så många invandrare skulle bli bemött?
Jag gissar på att stackars Agda skulle bli väldigt hatad i sitt område efter ett sådant uttalande vilket gör att hon inte skulle vända sig till en tidning om detta och inte heller kan hon vända sig till sin hyresvärd för dom är precis lika rädda för att bli stämplade som henne så om hon inte är villig att byta bostad får hon tyvärr fortsätta att vara rädd om kvällar och nätter.
Ingen ska behöva flytta eller vara rädd i sin egen bostad.
vad jag försöker visa med detta är inte att jag är en rasist som många säkert har hunnit tänka ett par gånger utan att det finns många som lider på båda sidor men det går bara att prata om den ena sidan och de är fel för det finns bra åsikter att ta del av om man vågar att lyssna med ett öppet sinne och inte vara så snabb med att döma ut och stämpla rasist i pannan.
Alla har inte fientligt inställda åsikter till den här frågan men blir ändå ofta missförstådda och utpekade utan minsta chans att kunna förklara och för mig är det en slags rasism men det är också något som man inte får tala om.
Jag tycker att "Agda" ska kunna säga ifrån om hon tycker något är obehagligt utan bli anklagad lika mycket som "Amir" utan att han ska behöva vara rädd för att bli misshandlad.
Det finns lika många svenskar som gör illa invandrare på grund av deras härkomst som det finns invandrare som ger sig på svenskar bara för att vi just är svenskar.
Det finns oskyldiga och skyldiga på båda sidor.
Att ta till våld och fula ord är lika fel som att låta någon sitta och vara rädd i tysthet.
Spotta på den som räcker ut en hand och sparka på den som ligger men fortfarande få beröm från din omgivning för att du är så duktig.
Anmärkningsvärt att ingen ser att du förstör ett helt liv när du håller på som du gör men å andra sidan måste det vara svårt att se felet när bara en person talar om hur det är trots att ett mynt har två sidor.
Jag måste ha lidit av tillfällig sinnesförvirring som trodde att lite tid skulle kunna hjälpa till men det visade sig vara helt fel.
Du blir äldre men din hjärnkapacitet är trots det på så låg nivå att verksamheten där inte följer med om de nu ens finns någon verksamhet, fabriken verkar vara övergiven sen länge.
Inte heller blir det någon utveckling utan du förblir kvar på ett stadie av ständig omogenhet.
DU är en degenererad liten pojke som tror sig vara en man!
Utöver en bristande hjärna är du även arrogant, självgod och rutten ända in i benmärgen som inte kan prestera annat än meningslösa handlingar som dessutom bara bevisar din beständiga omogenhet.
Du tror att du bara gör mig illa genom att hålla på som du gör?!
Vet inte om jag ska skratta åt dig, ha medlidande eller bara applådera åt din totala ignorans.
Att vara den allsmäktige i idiotland låter sannerligen inte lätt.
Jag pratade med en vän igår som jag inte pratat med på länge och som jag många gånger saknar i mitt sociala liv.
Alltid lika kul att prata men vi är båda lika duktiga på att hålla kontakten så det hinner alltid hända en massa mellan gångerna vilket gör att det finns det en uppsjö av saker att säga men bara för att det är så mycket kommer ingenting och allting på samma gång.
Tack vare henne fick jag se en bild eller två på en person som tycks ha vuxit och blivit så otroligt söt att det värker i bröstet på mig av både stolthet och sorg.
Var tvungen att stirra på bilden ett bra tag för att överhuvudtaget kunna ta in den info som ögonen förmedlade till hjärnan.
En bild fick mig att inse hur mycket jag har missat och verkligheten säger mig att det är borta för alltid och det gör ont, så ont att ord inte kan beskriva hur den smärtan.
Blandat med sorg finns även en klump av rädsla.
Jag är rädd för att ställa mig framför den personen, rädd för att se henne i ögonen efter dom åren som har gått.
Hur kommer hon att reagera? Vill hon ens träffa mig?
Många frågor virvlar som en orkanvind inom mig och jag känner mig en aning bedövad av allt bara för att det är så mycket på en och samma gång som bubblar upp till ytan.
Jag tvingar undan allt i vanliga fall för att kunna orka ha en vanlig vardag men en bild triggar minnen, känslor osv upp till ytan och den kokande bubblan vill jag inte ens ta i.
Trots alla jobbiga känslor och tankar så vill jag prata med henne, ha fler bilder på henne och kunna vara en liten del av hennes liv.
Men jag har inte orken att göra något och tyvärr känns det likadant som när den historien började.
Vet inte längre vem jag ska hata, om jag borde hata någon överhuvudtaget.
Kanske är de mig själv jag har varit arg på hela tiden eller så är de mig själv jag borde hata för att ha gett upp.
Livet är verkligen ett rent helvete många gånger.
Eländet tar aldrig slut vad man än gör.
Kommer alltid något nytt skit som ställer till det.
Ibland förbannar jag den dag då jag föddes.
Alla kanske inte har läst artikeln om Stig-Roland som NA skrev igår men för dom som vet kommer här lite mera ingående saker och naturligtvis mera personliga åsikter för jag tillhör ingen tidning.
För dom som inte vet finns här en länk.
När min kompis åkte dit för att hälsa på honom för första gången möttes hon av totalt mörker och hela huset tycktes vara fyllt av bråte och massa gamla tallrikar med diverse rester på. Ingen el, värme eller vatten fanns att tillgå och den stackars släktingen var ett vandrande skelett.
Jag kan tänka mig att en smärre chock drabbade min vän vid åsynen av något dylikt och jag kan förstå henne för idag är el, vatten och värme en självklarhet men tyvärr inte för honom.
För att få någon form av värme i huset var han tvungen att stappla på sina mycket sneda och ömma fötter och samla ihop ved så att han kunde elda i sin öppna men ändå totalt igen sotade spis som gjorde att all rök åkte in och inte ut och där satt den stackars mannen och andas in det.
Alla hans försök till att samla pengar för att kunna se till att el kunde fixas i huset resulterade i att han blev rånad och vid vissa tillfällen även misshandlad.
Troligtvis är det kvinnan som har sett till att Roland blivit rånad för hon var den enda som hade full insyn i både hus och ekonomi innan min kompis kom in i bilden.
Hon har vid vissa tillfällen bjudit hem honom till sig och när han dagen därpå återvänt hem så har det varit inbrott i hans hem och för mig så är inte det en slump men i Rolands ögon så gissar jag att bilden ser ut på ett annat sätt.
Tyvärr så var den här kvinnan den enda som visade någon form av vänlighet och resulatet av det hela är att han såg till att förse hennes barn med både leksaker och mat men själv hade han inget fast för honom gjorde det inget bara barnen hade de dom behövde.
Barn och djurs välbefinnande satte han före sig själv och hon var inte sen att utnyttja det goda hos honom.
Hon flyttade senare till en annan stad men hade vänligheten nog att lämna lägenheten till Roland så att han kunde bo där under uppsägningstiden och betala hyran för den tiden också.
Jag antar att det inte vart lika kul när det visade sig att han hade släktingar.
På grund av denna kvinna har grannar tittat snett och tagit förgivet att även Roland är en missbrukare och därför vänt blicken åt ett annat håll i hopp om att han en dag bara ska försvinna så att huset med tomt kan bli till salu.
Sorgligt men sant så finns det folk som har sneglat på tomten som huset står på och sen finns det dom som anser att utseendet på en tomt går före allt annat.
Kommer inte riktigt ihåg dom exakta orden men innebörden var att Roland borde se till att städa upp på gården för att den var skitig och det hade en granne som varit ute och sprungit sagt och han ska dessutom vara en utbildad läkare.
Om man är läkare så borde man väl ändå kunna se i vilket tillstånd en person är i, speciellt när det kommer till någon som Roland men det folk inte vill ta i vill dom heller inte se.
Han har blivit rånad så många gånger så ytterdörren inte går att låsa, han har svårt att gå, alla fönster är svarta av smuts osv och den där läkaren till granne anser att tomtens utseende är av stor betydelse!
En annan händelse som är lika idiotisk måste vara efter misshandeln med järnrör då någon från sjukhuset "hjälpte" Roland med rullator att komma hem, vari hjälpen låg förstår jag inte för han släpptes bara av och sen hände det inget mer. Han fick själv se till att ta sig upp för trapporna till farstun som förövrigt inte ens var tillräckligt stor för att kunna få plats med en rullator och sen har vi ju den där lilla detaljen med själva huset i sig.
Ingen brydde sig om att se till så att han skulle komma in tryggt och säkert och det kan ju vara dumt med tanke på att han kom in efter att ha blivit misshandlad med ett järnrör under ett rån. (Tror att det var ett rån)Nu har inte jag frågat min kompis hur han gjorde utan jag tar förgivet att han lämnade den på gården och tog sig upp utan den för när jag träffade honom så såg jag inte till någon rullator.
Jag har träffat honom en gång och det var en mager och tystlåten person med yvig mustasch och skägg som nickade ett hej till mig när jag äntrade kompisens lägenhet.
Han registrerade att jag var där men mer än så var det inte och jag gjorde inga försök till att prata med honom heller.
Men han verkade trevlig men smått osäker vilket inte är så konstigt med tanke på allt han varit med om och jag var ett främmande ansikte.
Jag och min kompis har pratat mycket om det här och ingen av oss kan förstå hur en människa kan bli så totalt ignorerad av både grannar och myndigheter.
Katter går bra att omhänderta men inte att hjälpa en äldre man som lever i något som inte borde finnas i ett välfärdssamhälle.
När jag ändå är inne på det där med katterna så kan jag lika gärna förklara hela den biten.
Roland har troligtvis plockat in dessa stackars katter från gatan och försett dom med både mat, vatten och tak över huvudet och det skulle inte förvåna mig om katterna hade dött utan hans hjälp.
Han gick alltså iväg och köpte vatten något som vi andra använder våra kranar till men djurskyddsnämnden och socialförvaltningen måste ha förbisett den detaljen precis som dom förbisåg allt annat inne hos honom.
Det finns all hjälp i världen för folk som missbrukar på ett eller annat sätt men det verkar inte finnas någon hjälp för dom som har hamnat i en situation som Roland.
Min kompis tog tag i saken efter att ha sett vilken misär han tvingats leva i och såg till att han följde med henne tillbaka till Örebro.
Han har bott hos henne till och från sedan den dagen då hon för första gången satte sin fot hemma hos honom.
Hon har försökt att prata med socialförvaltningen men dom har inte velat göra något för dom anser att han själv har valt att leva på de sättet.
Alldeles nyligen så valde hon att ta tag i saken på egen hand genom att fixa fram nya ytterdörrar, prata med snickare, städfirma och ordna så att han kunde få tillgång till ett överfallslarm med hjälp av att dela kostnaderna tillsammans med sin mamma men tyvärr så blev de inget med den saken.
Snickaren i samhället behövde bara se Roland för att stänga dörren i ansiktet på henne och snickaren i grannkommunen mumlade nå om att vara fullbokad så han gjorde bara nå litet som jag inte ens kan minnas men det gjorde inget för att förbättra.
Vad som hände med städfirman kommer jag inte heller ihåg.
Det är så mycket som inte stämmer och det har hänt en del så det är svårt att komma ihåg allt.
Idag är Roland under vård tack vare att min kompis tog dit sin husläkare men saker flyter inte på som det ska där heller.
När jag pratade med min kompis igår så hade någon sköterska som hon pratat med sagt att det hade tagits ett beslut om att förflytta honom till kommunen han kommer ifrån trots att han är skriven i örebro.
Om han blir förflyttad så kommer det troligtvis bara sluta med att han är tillbaka hemma efter en kort tid och så börjar allt om igen.
Jag pratade med Erika och frågade henne om det var okay att jag skrev om detta på min blog och hon gav sitt tillstånd.
Helst hade jag velat ha henne i luren under tiden som jag skrev men nu blev det tyvärr inte så men jag hoppas att mitt minne inte har svikit allt för mycket.
Jag behöver nog inte motivera varför jag ville skriva om detta utan det talar av sig självt.
Mötet med fonus i februari vart aldrig av utan det hela slutade med att alla papper skickades till mig för påskrivning och sen fick jag skicka dom vidare så att nästa i ledet kunde skriva på och så den efter det tills alla papper till slut hamnade där som skulle.
Jag tänkte att nu måste väl allt ändå vara färdigt, nu kan de inte finnas något mer att göra men som alla andra gånger tar jag hela tiden ut allt i förskott och så börjar allt om igen.
Trots att skatteverket har fått allt dom behöver finns uppenbarligen fler som vill ha sin del av kakan fast jag sitter och hoppas på att allt bara ska vara en ren formell sak men hur ofta är det folk skickar ut en räkning på över 10.000 som en formell avslutning?
Mitt stackars huvud håller på att gå i bitar av allt tänkande medans kroppen sakta håller på att gå sönder av allt tjatande från fonus och deras jurist som aldrig vill lämna mig ifred och nu ver jag inte alls vad dom håller på med eller vad dom förväntar sig att jag ska göra.
Jag är ingen expert på dödsbon eller boupptäckningar men jag har i alla falla fattat att jag är en egen juridisk person precis som mamma och dödsboet och nu har allt de där blandats ner i en och samma bunke vilket man inte ska göra i fall som dessa.
Nu tycker jag att det var bra löljligt av mig att bli upprörd över nå så töntigt som att behöva åka iväg och ha ett möte med alla inblandade som de faktiskt krävs så i stället för att bli upprörd eller förbannad nu är jag bara mycket trött och väldigt ledsen.
Allt är en enda röra och har varit det sen den dagen då jag fick veta att mamma hade gått bort.
Har hört av mig till juristen för en förklaring till den hutlösa fakturan så de är väl bara att vänta och se vad svaret blir.
Trodde bara inte att de var möjligt att saker kunde gå till som de har gjort eller bli så fel som allt tycks vara nu men de värsta är att jag inte vet vem eller vilka jag ska tycka illa om längre.
Dom eller mig själv för att jag inget begriper?
2009 har lämnat plats för 2010 och jag hoppas verkligen att det nya året bjuder på betydligt bättre än de förra men som saker sker nu verkar inte början på de nya året bli bra.
Fem månader har gått sedan mamma gick bort och för mig vart avslutet samma dag som hon blev begraven men för myndigheter och jurister höll allting på att kosta pengar utan någon ände på det hela så dom beslöt sig för att ringa och pina mig lite nu när de är nytt år och allt med orden att jag ska infinna mig hos fonus för ett möte men själva fonus i sig ska tydligen inte vara närvarande utan bara juristen och någon fjolla som kommunen utsett till "talesman" i mina syskons frånvaro.
Intressant hur en helt oberoende person kan klampa in och tala för andra som inte ens vet om vad som händer eller att de händer överhuvudtaget.
Jag blir mer och mer imponerad av deras sätt att handera saker och ting men något förtroende har jag inte.
Det roliga slutar inte ännu.
Hela en månad innan själva mötet är juristen snäll och informerar om detta och de är inte allt hon har även varit vänlig nog att kolla upp tåg åt mig men inte kollat om själva dagen och tiden i sig passar, man kanske inte behöver tänka på sådana saker när man är jurist och jobbar åt fonus.
Vi ska tydligen diskutera dödsbodelning eller vad fan skiten nu heter fast jag kan inte riktigt begripa varför vi ska ha möte när det varken finns något att dela på eller människor på plats att dela mellan, jag är fortfarande den enda anhöriga på plats och man kan inte dela på en person inte som jag vet i alla fall.
Vad har dom hållt på med under dessa fem månader som nu har hunnit passera om dom kommer med detta nu??
Om jag förstod rätt så skulle själva utredningen eller vad jag nu skalla de hela att fortsätta vara aktiv i ytterligare fem år även efter att jag har varit på mötet.
Ska jag gå omkring här hemma i fem år och hela tiden vara på spänn i fall om dom skulle ringa mig angående flera mystiska förbokade möten och vad är de som gör att dom måste ha så lång tid på sig.
Snacka om att ha en kniv i bröstet som någon skadeglad sitter och vrider på i olika vinklar bara för att det går.
Kan ju tro att dom sitter med en mordutredning och inte med ett dödsbo...löjligt och lite smått sjukt.
I uppdragdsavtalet som jag fick skriva på i början står det klart och tydligt att "Uppdraget omfattar inte att förätta arvskifte eller utreda boet eller att i övrigt förvalta dösboet" Jag tror att dom har gjort de mesta som står där så varför då ha ett uppdragsavtal om man ändå inte tänker fullfölja det.
Fonus och deras jurister är inte bättre än en dörrförsäljare eller jehovas i mina ögon, dom kan alla stoppa upp något hårt och kura på nå ställe där solen inte alls lyser någonsin.
